TEATER.
Mindre teatern. Narcisse Rameau, tidsmålning i
5 akter af A. E. Brachvogel, öfversättning.
Narcisse Rameau! Brachvogel! Fvilka äro
de? Hvem känner dem? Den förre: ganska
få; den sednare; kanske ingen. Men bekant-
skapen torde ej vara att förakta. Låtom oss
tillse.
Är Narcisse Rameau ett namn, sådant som
mr Poirier, hertiginnan af Nangis m. fl., gri-
et ur luften för att sättas till skylt på eti
dramatiskt arbete, en skylt, som säger allt,
eller intet, eller något, efter dens behag, som
läser den? :
Nej, Narcisse Rameau är något mer. Det
är en qvasihistorisk person; men hans fanta-
stiska figur bar ej rört sig på maktens soligs
kullar, ej i krigarens rustning på blodade fält;
och om än ofta midnattslampans vacklande
sken kastat sitt skimmer öfver hans bleka
och tärda drag, har det ej belyst tänkarens
mödoramma vakor, den ansträngande, djupa
forskningen. Det är ej den, som jagat blodet
från Rameaus kind och höjt glansen i-bane
blick; — detta har orgiernas vilda fröjd gjor
eller den tröstlösa mjeltsjuka,det bittra men-
niskohat, som pläga följa dem i spåren.
Narcisse Rameau var en brorson till den
under Ludvig XV:s tid namnkunnige tondik-
taren Jean Rameau, — så vill åtminstone Di-
derot att vi skola tro, dem till trots, som på-
stå, att verlden aldrig egt någon Narcisse
Rameau. Lika godt: snillets verld. eger ho-
nom i alla fall och behåller honom; derfös
hafva Diderot och Goethe sörjt, och hvarför
ej tillägga: äfven Brachvogel.
Diderot är ett namn, som längesedan för-
klingat inom den lefvande litteraturen; det
tillhör en graflagd tid, en förgången vitterhet,
om hvilken ingen talar och som få känna,
ännu färre akta; men det var ett af de stör-
sta i detta adertonde seklets Frunkrike, hvars
politiska arf vi ännu lefva på, ehuru med
blandade känslor, och på hvars litteratur v:
nedblicka litet småförnämt, när vi ej fullkoma-
ligtignorera den; något som kanske icke klä
oss så alldeles väl, som vi sjelfva tro. Visst
var den ytlig och lättsinnig denna vitterhet,
som vi vänät ryggen, men det ytliga var åt-
minstone qvickt, det vår grunäjighet om den
förefinnes, mycket sällan är, och dessuton.
war icke alltså ytligt som man föreställer sig
Den litteraturen hade ock skarpsinniga tän-
kare, ypperliga i framställningen; men dette
har icke frälsat dem från glömskan, icke hin:
drat dem att öfvergifvas. Bland de tusend:
som läsa Eugene Sue: eller Ba zae eller G
Sand, — (vi tala ej här om dem, som en:
dast läsa mres Beecher Stowe eller Ed:
- eworth m. fl. och deras skolor) fins knep
2 m läst Rousseaus ficloise elle
le Neveu de Rameau Vi b gär:
kola utbyta le Juif er
förres contra
I
Dagon, 80
Diderots
ej att dessa läsare 8 .
rant och Indiana, mot den
social eller den senares artiklar i encyklo
pedien, men då de läsa roman och endas
det, tro vi de förstnärmde och äåiskilliga till
från den tiden, förtjena företrä
Diderot var smittad af sin tiic fel och syn
der, det är onekligt. Han var iii änkare, oci
det framlyser i hans SNeveu de t:nmeauw oct
än mer i hans Jacques le fa.- iste el son