TEATER. Mindre teatern. Narcisse Rameau, tidsmålning i 5 akter af A. E. Brachvogel, öfversättning. Narcisse Rameau! Brachvogel! Fvilka äro de? Hvem känner dem? Den förre: ganska få; den sednare; kanske ingen. Men bekantskapen torde ej vara att förakta. Låtom oss tillse. Är Narcisse Rameau ett namn, sådant som mr Poirier, hertiginnan af Nangis m. fl., griet ur luften för att sättas till skylt på eti dramatiskt arbete, en skylt, som säger allt, eller intet, eller något, efter dens behag, som läser den? : Nej, Narcisse Rameau är något mer. Det är en qvasihistorisk person; men hans fantastiska figur bar ej rört sig på maktens soligs kullar, ej i krigarens rustning på blodade fält; och om än ofta midnattslampans vacklande sken kastat sitt skimmer öfver hans bleka och tärda drag, har det ej belyst tänkarens mödoramma vakor, den ansträngande, djupa forskningen. Det är ej den, som jagat blodet från Rameaus kind och höjt glansen i-bane blick; — detta har orgiernas vilda fröjd gjor eller den tröstlösa mjeltsjuka,det bittra menniskohat, som pläga följa dem i spåren. Narcisse Rameau var en brorson till den under Ludvig XV:s tid namnkunnige tondiktaren Jean Rameau, — så vill åtminstone Diderot att vi skola tro, dem till trots, som påstå, att verlden aldrig egt någon Narcisse Rameau. Lika godt: snillets verld. eger honom i alla fall och behåller honom; derfös hafva Diderot och Goethe sörjt, och hvarför ej tillägga: äfven Brachvogel. Diderot är ett namn, som längesedan förklingat inom den lefvande litteraturen; det tillhör en graflagd tid, en förgången vitterhet, om hvilken ingen talar och som få känna, ännu färre akta; men det var ett af de största i detta adertonde seklets Frunkrike, hvars politiska arf vi ännu lefva på, ehuru med blandade känslor, och på hvars litteratur v: nedblicka litet småförnämt, när vi ej fullkomaligtignorera den; något som kanske icke klä oss så alldeles väl, som vi sjelfva tro. Visst var den ytlig och lättsinnig denna vitterhet, som vi vänät ryggen, men det ytliga var åtminstone qvickt, det vår grunäjighet om den förefinnes, mycket sällan är, och dessuton. war icke alltså ytligt som man föreställer sig Den litteraturen hade ock skarpsinniga tänkare, ypperliga i framställningen; men dette har icke frälsat dem från glömskan, icke hin: drat dem att öfvergifvas. Bland de tusend: som läsa Eugene Sue: eller Ba zae eller G Sand, — (vi tala ej här om dem, som en: dast läsa mres Beecher Stowe eller Ed: eworth m. fl. och deras skolor) fins knep 2 m läst Rousseaus ficloise elle le Neveu de Rameau Vi b gär: kola utbyta le Juif er förres contra I Dagon, 80 Diderots ej att dessa läsare 8 . rant och Indiana, mot den social eller den senares artiklar i encyklo pedien, men då de läsa roman och endas det, tro vi de förstnärmde och äåiskilliga till från den tiden, förtjena företrä Diderot var smittad af sin tiic fel och syn der, det är onekligt. Han var iii änkare, oci det framlyser i hans SNeveu de t:nmeauw oct än mer i hans Jacques le fa.iste el son