kejserliga talet såsom ett underförstådt gillande af Englands och Österrikes beteende, Denna öfversättning synes vara en smula fri. För min del skulle jag gifva en helt annan, nemligen denna: Hr ambassadör, det är af största vigt för verlden och menskligheten, att Frankrike och Storbritannien äo förbundna med hvarandra, emedan Ryssland verkligen är hotande för Europa: och sannolikt skall så förblifva, trots den vishet, som några af dess herrskare, enligt er böge herres exempel, skulle kunna ådegalägga. Detta är orsaken, hvarföre Frankrike och jag, fastän af naturliga och historiska skäl dertill föga benägna, äro ock önska förblifva Englands bundsförvandter; men det är klart, att detta är med vilkor; att England skali, så mycket som dess natur och dess ställning tillåta, frigöra sig från sin egennyttiga, trakasserande och herrsklystna politik. Förhåller det sig på annat sätt, hr ambassadör, vill jag säga er, och det så högt, att min frejdade bundsförvandt äfvenledes hör det, att Alexander II behagar mig oändligen mycket. Ni är också helt visst alltför god diplomat för att icke inse hvad detta betyder. Hvilkendera öfversättningen som nu må vara den riktiga, min eller Globes, tror jag likväl ännu icke att det engelsk-franska förbundest löper någon fara, men att det är försvagadt, synes mig vara uppenbart. Skall det brytas? Jag tror icke att brytningen kommer från Frankrike, och hvad England angår, skall det säkerligen betänka sig på saken två gånger, synnerligast i betraktande deraf. att den dag det bröte förbundet sannolikt icke skulle vara långt skild från den, då Frankrike och Ryssland undertecknade ett annat, mindre Önskvärdt, det är sant, men säkerligen mindre tilifälligt. Denna fråga om ett ryskt eller ett engelskt förbund sysselsätter i detta ögonblick tidningarne och de politiska kretsarne, och det är redan ledsamt nog att sådant kunnat inträffa. Till denna polemik komma åtskilliga nyheter, hvilka, huru otroliga de än äro, icke undgå att förbittra densamma, såsom t. cx. om österrikiska armens förestående mobilisering och, ställande på -krigsfot, om engelsmännens snart förestående landstigning på Sicilien, och detta med Österrikes samtycke!... I afseende på detta sistnämda rykte utropar Assemblee nationalen: Detta sista drag kan icke vara annat än en mystifikation. Ått samtycka t.1l en engelsk ockupation af Sioilien, vare sig ön i dess helhet eller rtågor del deraf, skulle för Österrike vara detsamma som att tillintetgöra sig sjelft såsom italiensk makt. Om England en dag skulle vilja sätta i verket sina afsigter på Sicihen, kunna vi icke tro, att i Europa skulle fiznas en enda regering, nog glömsk af sin värdighet och sina förfelar för att understödja ett sådant företag. Under det sådana förhållanden förete sig och sådana rykten äro gängse, se anhängarne af det engelsk-frånska förbundet med smärta huru de båda ländernas tidningar, långt ifrån att afbryta sina fientligheter, tvärtom med större ifver än någonsin slunga öfver kanalen sina projektiler af bittert klander och :ifliga anklagelser. Om sålunda å ena sidan Times, åter börjar sina personliga anfall, ser man å den andra Unionx, Gazetten, Constitutionnel m. fl. gifva eld än på den en: gelska politiken, än på de ebpgelska tidningarne. Allt detta leder knappast till något hjertligt godt förstånd, och det skulle vara ursäktligt att betvifla, det ett sådant, om det ännu eger rum, skall kunna länge bibehålla sig. Lyckligtvis äro förhållandena och fördelarne starkare än menniskorna, och det är: på förhållandena, på fördelarne man måste räkn: för bibehållandet af: det, som orden synas vilja nedrifva. 4. H.