kejserliga talet såsom ett underförstådt gil-
lande af Englands och Österrikes beteende,
Denna öfversättning synes vara en smula
fri. För min del skulle jag gifva en helt
annan, nemligen denna: Hr ambassadör,
det är af största vigt för verlden och mensk-
ligheten, att Frankrike och Storbritannien
äo förbundna med hvarandra, emedan Ryss-
land verkligen är hotande för Europa: och
sannolikt skall så förblifva, trots den vishet,
som några af dess herrskare, enligt er böge
herres exempel, skulle kunna ådegalägga.
Detta är orsaken, hvarföre Frankrike och jag,
fastän af naturliga och historiska skäl dertill
föga benägna, äro ock önska förblifva Eng-
lands bundsförvandter; men det är klart, att
detta är med vilkor; att England skali, så
mycket som dess natur och dess ställning
tillåta, frigöra sig från sin egennyttiga, tra-
kasserande och herrsklystna politik. Förhål-
ler det sig på annat sätt, hr ambassadör, vill
jag säga er, och det så högt, att min frej-
dade bundsförvandt äfvenledes hör det, att
Alexander II behagar mig oändligen mycket.
Ni är också helt visst alltför god diplomat
för att icke inse hvad detta betyder.
Hvilkendera öfversättningen som nu må vara
den riktiga, min eller Globes, tror jag likväl
ännu icke att det engelsk-franska förbundest
löper någon fara, men att det är försvagadt,
synes mig vara uppenbart. Skall det brytas?
Jag tror icke att brytningen kommer från
Frankrike, och hvad England angår, skall det
säkerligen betänka sig på saken två gånger,
synnerligast i betraktande deraf. att den dag
det bröte förbundet sannolikt icke skulle vara
långt skild från den, då Frankrike och Ryss-
land undertecknade ett annat, mindre Önsk-
värdt, det är sant, men säkerligen mindre
tilifälligt.
Denna fråga om ett ryskt eller ett engelskt
förbund sysselsätter i detta ögonblick tidnin-
garne och de politiska kretsarne, och det är
redan ledsamt nog att sådant kunnat inträffa.
Till denna polemik komma åtskilliga ny-
heter, hvilka, huru otroliga de än äro, icke
undgå att förbittra densamma, såsom t. cx.
om österrikiska armens förestående mobilise-
ring och, ställande på -krigsfot, om engels-
männens snart förestående landstigning på Si-
cilien, och detta med Österrikes samtycke!...
I afseende på detta sistnämda rykte utro-
par Assemblee nationalen: Detta sista drag
kan icke vara annat än en mystifikation. Ått
samtycka t.1l en engelsk ockupation af Sioi-
lien, vare sig ön i dess helhet eller rtå-
gor del deraf, skulle för Österrike vara det-
samma som att tillintetgöra sig sjelft såsom
italiensk makt. Om England en dag skulle
vilja sätta i verket sina afsigter på Sicihen,
kunna vi icke tro, att i Europa skulle fiznas
en enda regering, nog glömsk af sin värdig-
het och sina förfelar för att understödja ett
sådant företag.
Under det sådana förhållanden förete sig
och sådana rykten äro gängse, se anhängarne
af det engelsk-frånska förbundet med smärta
huru de båda ländernas tidningar, långt ifrån
att afbryta sina fientligheter, tvärtom med
större ifver än någonsin slunga öfver kana-
len sina projektiler af bittert klander och :if-
liga anklagelser. Om sålunda å ena sidan
Times, åter börjar sina personliga anfall, ser
man å den andra Unionx, Gazetten, Con-
stitutionnel m. fl. gifva eld än på den en:
gelska politiken, än på de ebpgelska tidnin-
garne. Allt detta leder knappast till något
hjertligt godt förstånd, och det skulle vara
ursäktligt att betvifla, det ett sådant, om det
ännu eger rum, skall kunna länge bibehålla
sig. Lyckligtvis äro förhållandena och för-
delarne starkare än menniskorna, och det är:
på förhållandena, på fördelarne man måste
räkn: för bibehållandet af: det, som orden
synas vilja nedrifva. 4. H.