nandet af sina inkomster på spridda håll, att desss
e-a eler mindre öfserstig2 hv:d den ifrågratt
aefavnivgen ku e0s lemna i afsomsi, och s
sig, af omtanke för sitt och de sinas närmaste be hot
hindrad att emottsga en befordran, som på summ:
gårg skulle öppaa för honom utsigten till en obero
ende framtid och skänka fäderneslandet en embets-
man, vuxen sitt kall.
Till förekommande af de olägenheter, hvilka så-
lunds, utöfver fördelarne, synas åtfölja delaingen af
tjenstemannens tid mellan flera sysselsättningar, har
satsrådet ansett oundgångligt att såsom en ör alla
embetsverk, der icke sårskilt annorlunda bestämmes.
gemensam regel varder stadgadt att icke någon för-
eaing af två eiler flere ordinarie tjenster på allmär
stat för framtiden får ega rum, dock med förbehål-
len rätt att härifrån göra undantag för ijenstemär
1 första lönegraden, äfvensom för dem, hvilkas löner
i anseende ull mindre trägna göromål blifvit bestim
de till lägre belopp, än för tjenstegraden i allmän
het gäller. Skälen, hvarföre statsrådet trott sig börs
underd. tillstyrka ett sådant undantag från regeln.
äro föijande:
Då den, som vid gränsen mellan ynglinga- och
mannaälderna, efter nyss afslutade studier, inträder
det praktiska lifvet, icke med någon visshet kar
inse eller förutse, på hvilken af statsbestyrens skild:
vägar han skall finna verksamheten mest öfverens-
stämma med .sina anlag eller lemna den bästa för-
hoppningen om fortkomst och utkomst, bör det stå
hovom öppet att, såsom extra ordinarie arbetare på
flera af dessa banor, göra sig bekant med deras
egenskaper och göra sin egen användbarhet känd
hos dervarande förmän, till dess han genom inlagda
förtjenster och vid yppad ledighet på ettdera
stället kan der få sig villförsäkrad den minsta ve-
dergällning, hvarmed staten anser en ordinarie tje-
nare kunna godtgöras, och vara, för sin ensamma
person, nödtorfteligen bergad. Men då utsigten till
vidare befordran är till tiden obestämd och vanli-
sen aflägsen, torde den underordnade tjenstemannen,
som, med änsu ungdomlig arbetskraft och själsspän-
stighet, bar en loflig benägenhet att genom ökad
ansträngning söka berede sig tillräckligare medel
för en sorgfri ekonomisk ställning, icke billigtvis
böra förvägras att, med fortsatt arbete på någon af
de öfriga vägarne, förvärfva en ytterligare årsip-
komst, alltid under förutsättning, att vederbörande
förmän pröfva den förra befattningen icke utgöra
hinder för den sevares handhafvande på behörigt
sätt. Först när tjenstemannen på ettdera stället
vinner befordran till andra tjenstegraden och således
der fästes genom en lön, motsvarande de begge förut
i en hand förenade, kan han anses vara så långt
framskriden på denna bana, att hon alltmer aflägs-
nar honom från den andra och uteslutande tillegnar
sig hans arbetskraft.
På grund af hvad jag nu haft nåden anföra, an-
ser jag mig derföre såsom ett allmänt stadgande
vid pu ifrågavarande lönereglering böra i under-
dånighet föreslå: att tjenst, för hvilken lönen, med
deruuder beräknade sportler, der sådana ega rum,
blifvit bestämd till fulla beloppet af hvad, enligt
pfvansagda grunder, tjenstegraden minst bör åtfölja.
icke må i förening med annan så beskaffad allmän
tjenst innehafvas; hvaremot, i händelse lönen, med
afseende å mindre trägna tjenstegöromål, blifvit till
lägre belopp bestämd, det må ankomma på E. K.
M:ts nådiga förordnande i hvarje särskilt fall, huru-
vida sådan tjenst må med annan tjenst förenas, äf-
vensom det ssall på E. K. M:t bero att, efter an-
mälan af vederbörande embetsverk eller chef, för
hvarje fall bestämma, huruvida tvenne tjenster inom
lägsta graden må, utan afseende å de dermed före-
nade lönevilkor, kunna af samma person innehafvas;
samt att den tjensteman, som redan innehar flera
tjenster, må dem behålla intill dess befordran i
högre tjenstegrad sker, såvida tjensterna äro af den
beskaffenhet att de enligt nyssnämde grunder, äfven
framgent kunna förenas, men att i annat fall, såsom
vilkor för löneförhöjningens åtnjutande, den ena tjen-
sten skall frånträdas. (Forts.)