nandet af sina inkomster på spridda håll, att desss e-a eler mindre öfserstig2 hv:d den ifrågratt aefavnivgen ku e0s lemna i afsomsi, och s sig, af omtanke för sitt och de sinas närmaste be hot hindrad att emottsga en befordran, som på summ: gårg skulle öppaa för honom utsigten till en obero ende framtid och skänka fäderneslandet en embetsman, vuxen sitt kall. Till förekommande af de olägenheter, hvilka sålunds, utöfver fördelarne, synas åtfölja delaingen af tjenstemannens tid mellan flera sysselsättningar, har satsrådet ansett oundgångligt att såsom en ör alla embetsverk, der icke sårskilt annorlunda bestämmes. gemensam regel varder stadgadt att icke någon föreaing af två eiler flere ordinarie tjenster på allmär stat för framtiden får ega rum, dock med förbehållen rätt att härifrån göra undantag för ijenstemär 1 första lönegraden, äfvensom för dem, hvilkas löner i anseende ull mindre trägna göromål blifvit bestim de till lägre belopp, än för tjenstegraden i allmän het gäller. Skälen, hvarföre statsrådet trott sig börs underd. tillstyrka ett sådant undantag från regeln. äro föijande: Då den, som vid gränsen mellan ynglingaoch mannaälderna, efter nyss afslutade studier, inträder det praktiska lifvet, icke med någon visshet kar inse eller förutse, på hvilken af statsbestyrens skild: vägar han skall finna verksamheten mest öfverensstämma med .sina anlag eller lemna den bästa förhoppningen om fortkomst och utkomst, bör det stå hovom öppet att, såsom extra ordinarie arbetare på flera af dessa banor, göra sig bekant med deras egenskaper och göra sin egen användbarhet känd hos dervarande förmän, till dess han genom inlagda förtjenster och vid yppad ledighet på ettdera stället kan der få sig villförsäkrad den minsta vedergällning, hvarmed staten anser en ordinarie tjenare kunna godtgöras, och vara, för sin ensamma person, nödtorfteligen bergad. Men då utsigten till vidare befordran är till tiden obestämd och vanlisen aflägsen, torde den underordnade tjenstemannen, som, med änsu ungdomlig arbetskraft och själsspänstighet, bar en loflig benägenhet att genom ökad ansträngning söka berede sig tillräckligare medel för en sorgfri ekonomisk ställning, icke billigtvis böra förvägras att, med fortsatt arbete på någon af de öfriga vägarne, förvärfva en ytterligare årsipkomst, alltid under förutsättning, att vederbörande förmän pröfva den förra befattningen icke utgöra hinder för den sevares handhafvande på behörigt sätt. Först när tjenstemannen på ettdera stället vinner befordran till andra tjenstegraden och således der fästes genom en lön, motsvarande de begge förut i en hand förenade, kan han anses vara så långt framskriden på denna bana, att hon alltmer aflägsnar honom från den andra och uteslutande tillegnar sig hans arbetskraft. På grund af hvad jag nu haft nåden anföra, anser jag mig derföre såsom ett allmänt stadgande vid pu ifrågavarande lönereglering böra i underdånighet föreslå: att tjenst, för hvilken lönen, med deruuder beräknade sportler, der sådana ega rum, blifvit bestämd till fulla beloppet af hvad, enligt pfvansagda grunder, tjenstegraden minst bör åtfölja. icke må i förening med annan så beskaffad allmän tjenst innehafvas; hvaremot, i händelse lönen, med afseende å mindre trägna tjenstegöromål, blifvit till lägre belopp bestämd, det må ankomma på E. K. M:ts nådiga förordnande i hvarje särskilt fall, huruvida sådan tjenst må med annan tjenst förenas, äfvensom det ssall på E. K. M:t bero att, efter anmälan af vederbörande embetsverk eller chef, för hvarje fall bestämma, huruvida tvenne tjenster inom lägsta graden må, utan afseende å de dermed förenade lönevilkor, kunna af samma person innehafvas; samt att den tjensteman, som redan innehar flera tjenster, må dem behålla intill dess befordran i högre tjenstegrad sker, såvida tjensterna äro af den beskaffenhet att de enligt nyssnämde grunder, äfven framgent kunna förenas, men att i annat fall, såsom vilkor för löneförhöjningens åtnjutande, den ena tjensten skall frånträdas. (Forts.)