väl den svaga kroppen som det entusiastiska
sinnet under. Äfven i denna kris röjde sig
närvaron af Antonios vårdande ömhet vid
Lucys sjukläger. Hutchins hade, så snart An-
tonio var borta, genast skickat bud på den
läkare, hvars adress han lemnat henne, och
hvilken, genom sin oförtrutenhet och skick-
lighet, visade sig värdig Antonios förtroende.
I tio hela dygn sväfvade Lucys lif och för-
stånd i högsta fara. Derefter inträdde en näö-
stan omärklig förbättring och med den några
mellanstunder af medvetande, under hvilka
Lucy tyckte sig se en gestalt, förunderligt
liknande Speranzas, sakta smyga sig omkring
i rummet. Hur skulle det väl kunna vara
Speranza? Det måste vara en synvilla. Lucy
hade sett så många sällsamma saker och per-
soner under dessa sista dagar. Denna vision
lemnade henne likväl ej, såsom de andra gjort
— den förföljde henne med en envishet, som
kom hennes hjerta att klappa med hastigare
slag. Hon sade ingenting, men hennes ögon
följde den med synbart nöje. Hon vande sig
att se den utan att förundra sig. Kanhända
förestälde hon sig att hon ännv, tillika med
sin far, var vid osterian, eller att hon be-
fann sig på värdshuset i Mentone. Några
sakta frammumlade namn från de bleka läp-
parne antydde någon inbildning af detta slag.
Arma Lucy! Hennes hufvud var så oredigt,
och hennes ögon så matta.
Sent en afton uppvaknade hon, efter några
timmars vederqvickande sömn, med mera reda
än vanligt i sina föreställningar, och då hon, all-
deles: som i fordna dagar, mötte, i det hon upp-
slog sina ögon, tvenne stora, svarta ögon, hvilka
med ömhet betraktade henne, frågade hon slutli-
gen med hviskande röst: vÄr det du, Speranza?
Gud välsigne er, dyra, dyra signora; ja, det
är er egen Speranza, och den kärleksfulla va-
Isen sjönk ned på knä, tryckande sina läppar