väl den svaga kroppen som det entusiastiska sinnet under. Äfven i denna kris röjde sig närvaron af Antonios vårdande ömhet vid Lucys sjukläger. Hutchins hade, så snart Antonio var borta, genast skickat bud på den läkare, hvars adress han lemnat henne, och hvilken, genom sin oförtrutenhet och skicklighet, visade sig värdig Antonios förtroende. I tio hela dygn sväfvade Lucys lif och förstånd i högsta fara. Derefter inträdde en näöstan omärklig förbättring och med den några mellanstunder af medvetande, under hvilka Lucy tyckte sig se en gestalt, förunderligt liknande Speranzas, sakta smyga sig omkring i rummet. Hur skulle det väl kunna vara Speranza? Det måste vara en synvilla. Lucy hade sett så många sällsamma saker och personer under dessa sista dagar. Denna vision lemnade henne likväl ej, såsom de andra gjort — den förföljde henne med en envishet, som kom hennes hjerta att klappa med hastigare slag. Hon sade ingenting, men hennes ögon följde den med synbart nöje. Hon vande sig att se den utan att förundra sig. Kanhända förestälde hon sig att hon ännv, tillika med sin far, var vid osterian, eller att hon befann sig på värdshuset i Mentone. Några sakta frammumlade namn från de bleka läpparne antydde någon inbildning af detta slag. Arma Lucy! Hennes hufvud var så oredigt, och hennes ögon så matta. Sent en afton uppvaknade hon, efter några timmars vederqvickande sömn, med mera reda än vanligt i sina föreställningar, och då hon, alldeles: som i fordna dagar, mötte, i det hon uppslog sina ögon, tvenne stora, svarta ögon, hvilka med ömhet betraktade henne, frågade hon slutligen med hviskande röst: vÄr det du, Speranza? Gud välsigne er, dyra, dyra signora; ja, det är er egen Speranza, och den kärleksfulla vaIsen sjönk ned på knä, tryckande sina läppar