— Utan att vilja underskrifva den af några
blad framkastade satsen, att vårt land alls icke
behöfver några diplomater — ett påstående,
som under Europas nuvarande förhållanden
synes vara något öfverdådigt och fantastiskt
— kan man dock icke neka, att vår regering
ej sällan tyckes göra hvad på henne ankom-
mer, för att öfvertyga oss om diplomatiens
obehöflighet och framkalla den tanken, att
våra envoyger och ministrar vid främmande
hof icke äro nödvändiga för ett jemant och stän-
digt bevakande af de förenade rikenas intres-
sen, utan endast höra med till den kungliga
statslyxen och äro ämnade att ådagalägga, att
en ann kan vara så god som en ann, att
vårt land, huru vildt och fattigt man än i Eu-
ropa må inbilla sig att det är, i detta hän-
seende följer med sin tid och har råd att i
andra länder hålla representanter, som kunna
uppträda med tillbörlig ståt i det dagliga lif-
vet och på hofvets galadagar. Man erinrar
sig, huru under den tid, då de orientaliska
förvecklingarne antogo en alltmera hotanae
karakter och slutligen från våt regerings sida
framkallade den bekanta neutralitetsförklarin-
gen, de förenade rikenas sändebud vid hof-
vet i Petersburg, generalmajoren af Nordin,
i godan ro befann sig i Italien och utan tvif-
vel för de Rafaeliska mästerverken och den
sköna naturen gaf den tråkiga politiken på
båten, lemnande åt en ung legationssekre-
terare att under en verldshistorisk kris hand-
hafva Sverges och Norges intressen på den
Pon som då var vigtigast, och der de bäst
ehöfde bevakas. En om möjligt ännu be-
synnerligare företeelse är den, att svensk-nor-
ska ministerposten i Köpenhamn nu i flera må-
nader fåt så obesatt, oaktadt det måhända
sldrig varit af så stor vigt som i närvarande
ögonblick, att våra intressen på denna punkt
bevakss genom en ansedd, skicklig och drif-
tig man.
Det lärer icke ha undfallit någon, som med
uppmärksamhet följt de politiska företeelserna,
att Danmark alltmera närmar sig en bestämd
vändpunkt i dess öden. Den s. k. helstats-
författningen ansågs af alla parter redan från
början såsom eit dödfödt foster. De furstliga
och adliga junkrarne ha endast betraktat den-
samma såsom ett mellansteg för en återgång
ill absolutismen, så snart det motstånd bortfal-
ut, som pu ä högsta ort lägger hinder i vä-
gen för genoraförandet af en dylik plan. Det
nationelt-liberala partiet bar återigen föredragit
densamma såsom ett snart af sig sjelft bort-
fallande interimstillstånd, under hvilket det
emellertid kunde vara möjligt att befista dansk-
hetens sak i Slesvig, så att, när helstaten åter
sönderfölle, dat skulle vara alldeles klart och
oomtvisteligt, att Slesvig skulle falla till Dan-
mark. Utan att förbise de stora svårigheter,
Bom den yttre ställningen företett, måste man
dock i icke oväsentlig mån kasta skulden för
nelstatens tillkomst och sanktionerande och