— Utan att vilja underskrifva den af några blad framkastade satsen, att vårt land alls icke behöfver några diplomater — ett påstående, som under Europas nuvarande förhållanden synes vara något öfverdådigt och fantastiskt — kan man dock icke neka, att vår regering ej sällan tyckes göra hvad på henne ankommer, för att öfvertyga oss om diplomatiens obehöflighet och framkalla den tanken, att våra envoyger och ministrar vid främmande hof icke äro nödvändiga för ett jemant och ständigt bevakande af de förenade rikenas intressen, utan endast höra med till den kungliga statslyxen och äro ämnade att ådagalägga, att en ann kan vara så god som en ann, att vårt land, huru vildt och fattigt man än i Europa må inbilla sig att det är, i detta hänseende följer med sin tid och har råd att i andra länder hålla representanter, som kunna uppträda med tillbörlig ståt i det dagliga lifvet och på hofvets galadagar. Man erinrar sig, huru under den tid, då de orientaliska förvecklingarne antogo en alltmera hotanae karakter och slutligen från våt regerings sida framkallade den bekanta neutralitetsförklaringen, de förenade rikenas sändebud vid hofvet i Petersburg, generalmajoren af Nordin, i godan ro befann sig i Italien och utan tvifvel för de Rafaeliska mästerverken och den sköna naturen gaf den tråkiga politiken på båten, lemnande åt en ung legationssekreterare att under en verldshistorisk kris handhafva Sverges och Norges intressen på den Pon som då var vigtigast, och der de bäst ehöfde bevakas. En om möjligt ännu besynnerligare företeelse är den, att svensk-norska ministerposten i Köpenhamn nu i flera månader fåt så obesatt, oaktadt det måhända sldrig varit af så stor vigt som i närvarande ögonblick, att våra intressen på denna punkt bevakss genom en ansedd, skicklig och driftig man. Det lärer icke ha undfallit någon, som med uppmärksamhet följt de politiska företeelserna, att Danmark alltmera närmar sig en bestämd vändpunkt i dess öden. Den s. k. helstatsförfattningen ansågs af alla parter redan från början såsom eit dödfödt foster. De furstliga och adliga junkrarne ha endast betraktat densamma såsom ett mellansteg för en återgång ill absolutismen, så snart det motstånd bortfalut, som pu ä högsta ort lägger hinder i vägen för genoraförandet af en dylik plan. Det nationelt-liberala partiet bar återigen föredragit densamma såsom ett snart af sig sjelft bortfallande interimstillstånd, under hvilket det emellertid kunde vara möjligt att befista danskhetens sak i Slesvig, så att, när helstaten åter sönderfölle, dat skulle vara alldeles klart och oomtvisteligt, att Slesvig skulle falla till Danmark. Utan att förbise de stora svårigheter, Bom den yttre ställningen företett, måste man dock i icke oväsentlig mån kasta skulden för nelstatens tillkomst och sanktionerande och