leransen på andra ställen. Deremöt 55 INEra fAlAG
tolerätt som den svenska; och tal. frågade hvarest
stora förföljelsernå äro. Han skulle önskat bort-
ga straffbestämmelserna, men visste ej huiu då må-
t skulle ernås.
Hr P. RB. Tersmeden: Då den andliga verksamhet,
fit genom den förändrade redaktionen blifvit satt i
ället för asdliga skrifter, ej- kunde uppenbara sig
nat än i ord, trycks eller uttsladt, ansåg tal. mo-
onen i dess nuvarande skick egentligen åsyfta en
skränkning i talfriheten, hvilken åter redan vore
er än tillräckligt kringskuren genom konventikel-
akatet, hvars dagar han hoppades nu snart vara
iknade. Ville ej motsätta sig remiss af mötionen,
vär denna ej bok tafligen stod. i strid med tryck-
-ihetslagen, - eburti möjligen innebärande ett kring-
ående bf densamma, och tinder sådana förhållanden
en dyrbara yttranderätten ej finge gväfvas. Ansåg
otionen för öfrigt vara både för tidigt och för sent
sckt. För tidigt, emedan man kunnat afvakta den
tlofvade kongl propositionen, och måhända äfven
ryckfrihetsförordningens föreslagna dislokation; för
ent, emedan dess syften mera öfv erensstämde med
e åsigter, hvilka 1726 gjorde sig gällande, än med
e sutidäre opinioner, som nu hunnit genomtränga
änkesätten:
Hr L. Hjerta fann remiss ej kunna vägras, sedan
lt som rör tryckta skrifter, i ordalagen uteslutits
r motionen; men ansåg denna till syftningen icke
less mindre grundlagsvidrig. Uttrycket andlig verk-
amhet är så elsst skt, att derunder kan förstås hvad
om helst, och att göra all sådan för lekmän bero:
nde af presterskapets tillåtelse vore en uppenbar in-
kränkning af grundlagen. Ville icke sätta motionärens
oda afsigt i fråga, till och med utan att motionären
,ehöft åberopa sina vakor och böner eller framvisa
ina två finger på bibeln eller försäkra att han icke
kall sticka sanningens svärd i stidone — vackra
etoriska figurer, som må lemnas i sitt värde, men be-
isa intet. Hurt förhöll det sig med sanningen I
te jemförelser hr Tham gjort mellan toleransen i
Sverge och andra länder? Han har uppdragit några
hemska målningar på katolska förföljelser, och så-
lana felas visst icke, orm mån vill gå tillbaka till in
jvisitionens annaler; men såsöm bevis att sådane ej
heller såknas i Sverge, citerade tal., utöm hvad som
är kändt onmi irrläriges landförvisning, att fall inom
sår lutherska kyrka kunnat intraffa, då en person,
för det han läst brudvigseln öfver sin egen dotter,
med hennes fästman blifvit ksstad i fängelse; och
en annan för samma förbrytelse dömd till tre års
fästning. - Har detta skett för tvåhundra eller för ett
hundra år sedan? Nej, det är blott en månad gam-
malt, och båda finnas ännu i fängelset. När en far
jäst brudvigseln öfver sin egen dotter, så är det klart
att han icke dermed velat begå ett gåckeri, utan
trott sig handla rättmätigt efter sin tro. Här må
således vara en villfarelse, men är icke ett brott;
och månne förföljelsen i dessa fall är mindre än den
som träffat makarne Madiai i Florens, hvilka häkta-
des för det de spridt bibeln, öfver hvilken behand-
ling dock hela Europa varit upprördt? Tal. ansåg
slutligen att de anmärkningar, som. hår blifvit tram-
stälda mot motionen, fulit: rättfärdigade hans (hr
Hjertas) yttrande i förra plenum, att den är katolsk
till sin syftning. a
Frih. Creute förklarade motionären stå i opposit:on
mot sin egen kyrka, hvilken enligt sina fundamental-
iagar, de symboliska böc erna, ej får använda våld
och hot. Någon prested finnes ej ålagd i den heliga
skrift. Motionären bade lösryckt hela sammanhan-
get af den heliga skrift, då han ville med våld tvin-
ga menniskorna. — Tal. återtog sin hemställan om
vägran af remiss.
Frih. Carl Ad. Raab såg häruti en liten början till
hvad som komma skulle, llenast detta bevijades.
Nästa gång kunde begäras att få bestämma om skrif-
iernas innehåll. Iden vore djupt bergknad. De
band, som kyrkan pålägger, ba gifvit anledning till
schismerna. Det enda rätta sättet att bekämpa villo-
meningar, der sådane uppenbara sig, är atv ställa
ord emot ord, ande emot ande.
Frih. Th..Cederström förklarade intet land så into-
lerant som Sserge, och visade att de från Tyrolen
och Schweiz anförde exempel ej mera äga tillämp-
lighet, samt att i Ryssland, Österrike, Preussen m.
fl. länder kunna statens högsta embet n beklädas at
dem som ej tillhöra statskyrkan. I Sverge får intet
embete beklädas af en sådan. Tal. anförde derjemte
från flere håll de betydliga böter, som blifvit ålagda
. ex. 8000 rår i ett härad för nattvardens avam-
mande af lekman. Tal. frågade om det är tolerant
att få tänka bvad man vill, men ej bekänna. Pro-
estantismen vore just en protest emot tanke- och
samvetstvånget.
Frib. Stael v. olstein förenade sig med frih. Ce-
Jderström.
Motionen remitterades till lagutskottet.
Under diskussionen aflemnade statsrådet Wallen-
steen de i gårdagens nummer nämde kongl. propo-
sitioner. Lå
Hr Arnells bordlsgda motion, att postverket skulle
betagas rätt att skicka post med gästgilvareskjuts,
samt att entreprenader öfverallt skulle anställas och
den deraf uppkommande summa sammanslås och like
fördelas på skjutsskyldige bemman, understöddes at
grefve Liljencrantz och friherre af Ugglas, hvaremot
Tiherrar Sprengtporten, C. A. Raab, Stael v. Holstein,
Az C. Raab och hr v. Kock afstyrkie den, emedan
derigenom en slags ny skattläggning uppkomme och
jorden förr eller senare borde befrias från detta onus
Hr Gripenstedt ansåg postverket ej utan största olä
senheter nu kunva fråntagas denna rätt, men meå-
g.f att den borde inskränkas och högre betalas. Mo-
iogen remitterades till ekonomiutsottet.
Vid friherre C. A. Raabs motion om räntans fri-
sifvande yttrade br Gripenstedt: denna fråga hade vid
6 riksdagar blifvit väckt, men ej särdeles understödd.
-huru den vore både till princip och nytta af den
aldra högsta vigt. Hvad principen angår, så bordt
man ej Jemva ur sigte, att penningen icke är annat
in ädia metaller, sönderstyckade och vgderbörligen
stämplade. Sedelmyntet är blott en representant.
som hv-d ögonblick som helst skall inlösas med silf-
ser. De ädla metallerna äro varor, föränderlige till
värde vid inköp och belåning. På samma sätt förbål-
ler det sig med andra varors föränderliga värde, hvil-
ket är representeradt i den byra som derför betingas
t. ex. af egendom i arrendet, af hus i bushyran- o.
x v. Allt varuvärde betingas af tillgången och ef-
rerfrågan. Om penningen köpes, så lemnas derför
va och om varor köpas, så sker det med pehvin-
gar. Vid belåning äro den betingade räntan och ka-
pitalrabatten mätarne af värdet. I detta förhållande
har Jagen våldsamt ingripit genom att bestämmas
maximum för räntan, hvilket är lika oriktigt, som
att försöka föreskrifva ett bestämdt pris på varor;
försök, som visat sig orimliga. Man kan ej fordra
en princips antagande såsom riktig utan undersök-
niog, och man har gjort den anpmärkning, att er
princip kan vara i teorien riktig, men skadlig i dess
praxis. Talaren ansåg att en princip, då den genom
uodersökniog befunnits riktig och fullständig, kar
antagas till utförande. Man bar trott sig genom er
lag för penningerörelsen skydda den okunnige och
enfaldige, en grundsats, som är vacker, men erinra
de, buru mången häraf tagit skada, och att man bör
antaga en riktig grundsa:s. Talaren visade Jagen-
skadliga verkan på samhället och den enskilte: huru
denne ej skyddas af densamma för ocker, eom än-
dock fioner utvägar att preja genom förlägenbetenps
begagnande till förskrifningar af högre belopp. än
som verkligen erhållits, vilket vore det farligaste
slag af procenteri, och genom kommissionsarfvoden,
omsättningar m. m. Lagen tvingar sålunda den en-
skilte, att i sin förlägenhet inlåta sig i kreditaffa-
rer der förlusten är störst, och att vända sig till
mindre hederliga personer, samt åstadkommer följ-
aktligen större olägenbet än skydd. Samhällets skada
är ändu större, ty då i svåra penningetider kapita-
RS TA JRR
far FS a tl a
mEPE LP PP PRI tt rr I
Te
-
vr
Vil