flvad först det gamla konventikelplakatet af 1726 angår, så tillhör det — äfven förutsatt, att det icke stode i strid med grundlagen — så helt och hållet en förgången tid, att det står i den mest bhinmelskrisnda strid mot hela vår samhällsbildning och det mått af politisk och social frihet, som är samhällsmedlemmarne i vårt land tillförsäkradt. Detta plakat är till sitt innehåll sådant, att ingen numera vågar taga det obetingadt i försvar; men) det har, oaktadt alla de upplysningar om dess I tillkomst, om dess orimlighet i sitt väsende och om det barbari, med hvilket det understundom kunnat tillämpas, fått tills vidare qvarstå genom tröghetens motståndskraft. Man har som sagdt icke försvarat det, men man har dock motsatt sig dess upphäfvande af en mer eller mindre klar farhäga för sekterism och religionsoroligheter; men att vilja förekomma dylika genom förbudmot alla enskilta andaktsöfningar är, såsom en af våra utmärktare historieforskare yttrat, ungefär detsamma som att vilja förekomma sjukdomar genom förbud mot att äta; man löper fara att förqväfva allt lif, då man förbjuder ett medel till lifvets uppehållande, derför att detta kan missbrukas. Vi erkänna missbrukens tillvaro, och vi taga dem icke i försvar. Men vår orubbliga öfvertygelse är, att konventikelplakatets upphäfvande icke skall förvärra missbruken, och att det fria ordets och den offentliga meningens makt skall under frihetens hägn uträtta mera för deras stäfjande, än alla tvångslagar och förbud nu kunna göra. Man har äfven tröstat sig dermed, att konventikelplakatet är till sitt innehåll så orimligt, att det i de flesta fall icke kan tillämpas. Men att resonnera på sådant sätt röjer ringa begrepp om den aktning för lagarne, som är nödvändig för samhällenas bestånd. Skall ett visst lagbud, i stället för att vara ett uttryck af den oeftergifliga, för alla lika gällande rättvisans stränghet, endast bli ett medel till förföljelse mot en eller annan person, beroende på enskilta embetsoch tjenstemäns subjektiva åsigter och godtycke, då kan det i sanning bli mycket illa stäldt med aktningen för lagen. Äro lagar orimliga och onaturliga, så att de icke kunna tillämpas, då må man se till att få dem afskaffade. Lagarne måste vara sådana, att de kunna tillämpas. Folkets aktning för lag och ordning är beroende så väl af föreställningen om lagarnes godhet och lämplighet, som af öfvertygelsen derom att de tillämpas utan mannamån samt att de från regeringsmaktens sida hållas i helgd. FiDet synes som borde inga svårigheter möta upphäfvandet af detta plakat, om hvars afskaffande på senaste tiden så många förslag blifvit gjorda äfven från offentliga myndigheters sida. Det nya kyrkolagsförslaget innehåller i detta ämne helt andra föreskrifter, hvilka af högsta domstolen och justitiekansleren blifvit tillstyrkta. Redan år 1844 infordrade konungen högsta domstolens yttrande öfver en föreslagen proposition till rikets ständer om upphäfvande af detta plakat. I förslaget till denna proposition förekom redan då i afseende på förbuden och straffbestämmelserna i plakatet följande yttrande: Dessa stadganden anser dock Kongl. Maj:t föga förenliga med religionens höghet och andliga natur eller med förnuftets och hjertats fordran på frihet att äfven genom husandakt söka uppbyggelse i sann kristendom. Det är genom upplysning och förgsonande åtgärder, som andeliga villfarelser böra förekommas och undanrödjas. Mången söndring inom kyrkan har fått betydenhet och stadga genom ett ovist yttre mostånd, och all slags religionsförföljelse har förr eller senare uppenbarat sin egen svaghet, om den icke rent af motverkat sitt ändamål; Skulle under en falsk benämning af sammankomster för andaktsöfningar fridstörande oordningar förehafvas; så kunna de, när sådant erfordras, blifva föremål för polismaktens mellankomst eller annan laglig beifran. Högsta domstolens flesta ledamöter funno bvad.i detta hänseende blifvit föreslaget vara ändamålsenligt,, och domstolens öfriga ledamöter förklarade, att de icke hade något att anmärka mot upphäfvande af kongl. plakatet den 12 Januari 1726.n Tolf år äro sen dess förflutna, svårigheterna att tillämpa den orimliga författningen hafva under denna tid visat sig allt större och större, och vi våga tro att, när en proposition kommer om dess upphäfvande, antalet af dem, som numera skola yrka dess bibehållande, snart skall vara räknadt. Hvad som dernäst blir oundgängligen nödvändigt, om man vill göra grundlagen i detta hänseende till en sanning, är upphäfvandet af de paragrafer i missgerningsoch ärfdabalkarne, som stadga landsförvisning och förlust af arfsrätt såsom straff för den, som af sin religiösa öfvertygelse ledes till en annan bekännelse, än den statskyrkliga, och icke förtiger, utan vidkännes och uttalar denna sin öfvertygelse. Landsförvisningsstraffet är redan i sig sjelft någonting bafbariskt och olämpligt och blir det ännu tiofaldigt mera, då det användes för att bestraffa personer för deras religiösa tro och bekännelse. Hvilken rätt har man i sjelfva verket att kasta på andra stater samhällsmedlemmar, som man sjelf förskjuter och hvilkas ekonomiska existens man med detsamma undergräfver eller tillintetgör? Hvad vill man göra, i fall andra stater vägra att mottaga de sålunda förvisade och återsända dem till Sverge, hvilket redan en gång inträffat? Och huru skall det bli möjligt att tillämpa denna lag, om det gäller något större antal, som utträdi ur statskyrkans sköte? EE Men om landsförvisningsstraffet för öfvergång från statskyrkans bekännelse till en annan upphäfves, öppnar man då icke portarne för papismen? Denna farhåga framhålles icke sällan af skribenter, som i sjelfva verket tyckas föga fråga efter den ena eller den andra bekännelsen och föga göra sig reda för, hvari en sann och verklig protestantism består, men som känna gig obehacliot berörda af att kvrke PIPAN RER RV RR 4 —MA ter dn vn Mi Mere RR 0 RR VERRLRLA KRKA