flvad först det gamla konventikelplakatet
af 1726 angår, så tillhör det — äfven förut-
satt, att det icke stode i strid med grundla-
gen — så helt och hållet en förgången tid,
att det står i den mest bhinmelskrisnda strid
mot hela vår samhällsbildning och det mått
af politisk och social frihet, som är samhälls-
medlemmarne i vårt land tillförsäkradt. Detta
plakat är till sitt innehåll sådant, att ingen
numera vågar taga det obetingadt i försvar; men)
det har, oaktadt alla de upplysningar om dess I
tillkomst, om dess orimlighet i sitt väsende
och om det barbari, med hvilket det understun-
dom kunnat tillämpas, fått tills vidare qvarstå
genom tröghetens motståndskraft. Man har
som sagdt icke försvarat det, men man har
dock motsatt sig dess upphäfvande af en mer
eller mindre klar farhäga för sekterism och
religionsoroligheter; men att vilja förekomma
dylika genom förbud- mot alla enskilta an-
daktsöfningar är, såsom en af våra utmärktare
historieforskare yttrat, ungefär detsamma som
att vilja förekomma sjukdomar genom förbud
mot att äta; man löper fara att förqväfva allt lif,
då man förbjuder ett medel till lifvets uppe-
hållande, derför att detta kan missbrukas.
Vi erkänna missbrukens tillvaro, och vi taga
dem icke i försvar. Men vår orubbliga öf-
vertygelse är, att konventikelplakatets upp-
häfvande icke skall förvärra missbruken, och
att det fria ordets och den offentliga menin-
gens makt skall under frihetens hägn uträtta
mera för deras stäfjande, än alla tvångslagar
och förbud nu kunna göra.
Man har äfven tröstat sig dermed, att kon-
ventikelplakatet är till sitt innehåll så orim-
ligt, att det i de flesta fall icke kan tilläm-
pas. Men att resonnera på sådant sätt röjer
ringa begrepp om den aktning för lagarne,
som är nödvändig för samhällenas bestånd.
Skall ett visst lagbud, i stället för att vara
ett uttryck af den oeftergifliga, för alla lika
gällande rättvisans stränghet, endast bli ett
medel till förföljelse mot en eller annan per-
son, beroende på enskilta embets- och tjenste-
mäns subjektiva åsigter och godtycke, då kan
det i sanning bli mycket illa stäldt med akt-
ningen för lagen. Äro lagar orimliga och
onaturliga, så att de icke kunna tillämpas, då
må man se till att få dem afskaffade. La-
garne måste vara sådana, att de kunna tilläm-
pas. Folkets aktning för lag och ordning är
beroende så väl af föreställningen om lagar-
nes godhet och lämplighet, som af öfverty-
gelsen derom att de tillämpas utan mannamån
samt att de från regeringsmaktens sida hållas
i helgd.
FiDet synes som borde inga svårigheter möta
upphäfvandet af detta plakat, om hvars af-
skaffande på senaste tiden så många förslag
blifvit gjorda äfven från offentliga myndig-
heters sida. Det nya kyrkolagsförslaget inne-
håller i detta ämne helt andra föreskrifter,
hvilka af högsta domstolen och justitiekansle-
ren blifvit tillstyrkta. Redan år 1844 infordrade
konungen högsta domstolens yttrande öfver
en föreslagen proposition till rikets ständer
om upphäfvande af detta plakat. I förslaget
till denna proposition förekom redan då i afse-
ende på förbuden och straffbestämmelserna i
plakatet följande yttrande:
Dessa stadganden anser dock Kongl. Maj:t
föga förenliga med religionens höghet och
andliga natur eller med förnuftets och hjer-
tats fordran på frihet att äfven genom hus-
andakt söka uppbyggelse i sann kristendom.
Det är genom upplysning och förgsonande åt-
gärder, som andeliga villfarelser böra före-
kommas och undanrödjas. Mången söndring
inom kyrkan har fått betydenhet och stadga
genom ett ovist yttre mostånd, och all slags
religionsförföljelse har förr eller senare up-
penbarat sin egen svaghet, om den icke rent
af motverkat sitt ändamål; Skulle under en
falsk benämning af sammankomster för an-
daktsöfningar fridstörande oordningar före-
hafvas; så kunna de, när sådant erfordras,
blifva föremål för polismaktens mellankomst
eller annan laglig beifran.
Högsta domstolens flesta ledamöter funno
bvad.i detta hänseende blifvit föreslaget vara
ändamålsenligt,, och domstolens öfriga leda-
möter förklarade, att de icke hade något att
anmärka mot upphäfvande af kongl. plakatet
den 12 Januari 1726.n
Tolf år äro sen dess förflutna, svårigheterna
att tillämpa den orimliga författningen hafva
under denna tid visat sig allt större och större,
och vi våga tro att, när en proposition kom-
mer om dess upphäfvande, antalet af dem,
som numera skola yrka dess bibehållande,
snart skall vara räknadt.
Hvad som dernäst blir oundgängligen nöd-
vändigt, om man vill göra grundlagen i detta
hänseende till en sanning, är upphäfvandet
af de paragrafer i missgernings- och ärfda-
balkarne, som stadga landsförvisning och för-
lust af arfsrätt såsom straff för den, som af
sin religiösa öfvertygelse ledes till en annan
bekännelse, än den statskyrkliga, och icke för-
tiger, utan vidkännes och uttalar denna sin
öfvertygelse.
Landsförvisningsstraffet är redan i sig sjelft
någonting bafbariskt och olämpligt och blir
det ännu tiofaldigt mera, då det användes för
att bestraffa personer för deras religiösa tro
och bekännelse. Hvilken rätt har man i sjelfva
verket att kasta på andra stater samhällsmed-
lemmar, som man sjelf förskjuter och hvilkas
ekonomiska existens man med detsamma un-
dergräfver eller tillintetgör? Hvad vill man
göra, i fall andra stater vägra att mottaga de
sålunda förvisade och återsända dem till Sver-
ge, hvilket redan en gång inträffat? Och huru
skall det bli möjligt att tillämpa denna lag,
om det gäller något större antal, som utträdi
ur statskyrkans sköte?
EE Men om landsförvisningsstraffet för öfver-
gång från statskyrkans bekännelse till en an-
nan upphäfves, öppnar man då icke portarne
för papismen? Denna farhåga framhålles icke
sällan af skribenter, som i sjelfva verket tyc-
kas föga fråga efter den ena eller den andra
bekännelsen och föga göra sig reda för, hvari
en sann och verklig protestantism består, men
som känna gig obehacliot berörda af att kvrke
PIPAN RER RV RR
4 —- MA ter dn vn Mi Mere RR 0 RR VERRLRLA KRKA