ans 3,789,138 rdr rmt. Kongl. Maj:t förblifver rikets ständers statsutskott ed kongl. nåd och ynnest städse bevågen. Da-l lh um ut supra. å OSCAR va J. A. Gripenstedt. försa —e sidor ; sin f Ridderskapet och Adeln. håll. ; lemr Gårdagens plenum. ; vip Hr C. W. V. Thams från forra plenom bord!agda jon wotion, rörande kontroll öfver de skrifter, som al lat raktatsällskaper utsändas genom kolporörer, och öf-l ae s er desse kolportörers äfvensom missionärers andI aga iga verksamhet, föranledde ch varm diskussion. Moere ionären gjorde den förändring i sitt förslag, att om olportör, missionär eller annan person utöfvar någon H ndlig verksamhet, utan att af pastor och kyrkoråd sollt afva dertill erhåliil tillstånd, ban måtte straffas enställ igt Kongl. förordningen af den 7 Mars 1855 (Sakra300 nentallagen). tion Grefve Liljencrantk önskade att de förvillelser, som insk nöjligen genom kolportörers verksainbet tippkommit, j mer nåtte rättas; men erinrade ait, då man ville åstadplal omma ett godt, mau e; må begagna ett sådant medel, räk! utt motsatsen deraf uppkommer. Ett är att vilja be603 mpa vilfarelser; ett anpat är att dertill använda frib obehöriga och förderfliga medel. Gud sjelf har sogt: gåe Låter ogräset jemte h etet växa till skördetiden, på Cen det att icke, om det ena uppryckes, det andra må mot på samma gång uppryckas: Af historien se vi att, )äc om des andliga utvecklingen hämmas, om sridep utlc emellan sanningen och lögnen förhindras, deraf uppTY komma andligt mörker och förtryck. Talaren gjorde härefter en teckning af de flera länder, som låge under prestväldet, och fann motionen i en lycklig stund framkommen samt vara en älsklig förelöpare till den proposition, som konungen i sitt trontal så högsinnadt lofvat framlägga till förändring af stadgandena rörande religionsfriheten. Han hade hoppats att mosionären skulle hafva förmått lösgöra sig från de tyngsta bojorna af hierarkiskt förtryck, men hade häruti misstagit sig, och kunde ej häruti se ahbat an oblyga anspråk att vilja ordna all andlig verksamhet under presterna, och ett tvångsmedel att dermed binda menniskoanden på det andliga området. Mo.ionären hade förklarat sig med fullt h.gn öfverlemna. motionen åt lagutskottet, och tal. betviflade ej, att der skulle finnas de, som med öppna armar skulle mottaga barnet. Men det skulle derifrån ut igen i verlden, och komme det i samma ruskiga Skepnad tillbaka, så vore han öfvertygad, att det skulle utstötas ur det samqväm, der det blifvit väckt. Denna rekömmendation anhöll tal. måtte få åtfölja femissen. Friherre Th. Cederström motsatte sig remiss, emedan motionen äfven i sitt förändrade skick tydligen vore stridande mot. 1 12 mom. af tryckfrihetsförordningen, enligt hvilket intet hinder finnes attsjelf eller genom andra sälja skrifter, och således icke något åläggande att inge någon förteckning derå får ega rum. Detta vore ett vådligt ingrepp i nämde förordning. Motionen vore obefogad till innehåll, vådlig och illfundig till syfte, samt en gradmätare på den gallsjuka, som hos visst folk är rådande öfver K. M:ts i trontalet uttalade löfte. Hr Tham förvånades öfver att en man med så andliga tänkesätt, som grefve Liljencrantz, kunde yttra, att Gud utsått ogräset bland hvetet; och förklarade, att motionen tillåter sjelfpröfning, men vill utestänga dem, som utan en sådan vilja påtruga andra sin öfvertygelse. Enligt gällande kyrkooch allmän lag tillåtes ingen att utan vederbörhg pröfning utöfva någon andlig verksamhet. Motionen åsyftade att ställa under pastorsoch kyrkoråds kontroll dem, hvilka framträda såsom sjelfgjorda lärare. Den halfskymning, som är rådande, härledde sig af den jesuitism, som älskar att verka i mörkret, mot hvilken det embete, som motionären utöfvar ålade honom att öppet uppträda, och hvilket kall han icke skulle sky. Vill man ej arbeta i mörkret, utan öppet, så skulle ett åläggande att uppge en förteckning på de böcker, man önskade spridda, anses mycket mildt. Funnes 8 någon gallsjuka, så vore det hos papismen. Då motionen vore riktad mot inre missionärer och kolportörer med andlig verksamhet, så voretalaren fullt lugn i afseende på beviljandet af remiss. ; Grefve Liljencrantz visste ej, om på motionären N kunde lämpas språket: vmed seende : gon se de intet, och med hörande öron höra de icke,, men förklarade sig ej hafva haft det honom tillagda yttrandet, att Gud utsått ogräset. Hr A. Ribbing opponerade sig mot orden: Vin och I? vårt i motionen, för så vidt dermed skulle uttryckas deras mening, som vore samlade på detta rum, js och frånsade sig för sin del allt slags ansvar härutinnan. Talaren vände sig derpå med sina anmärkningar mot det föreslagna straffet enligt lagen af den 7 mars 1855 denna sakramentallag, som inneburit sitt eget straff deruti att icke hafva blifvit tillämpad: Tal. vore ej så lugn, som motionären, för behandlingen i utskottet; detta utskott. som, med till en del samma ledamöter, utarbetat nämde lag, hvilken verkat så mycken söndring inom svenska kyrkan. Är det icke förtryck att vilja fortsätta i samma syfte, och att ålägga gäldande med högsta kroppsplikt, om ej penningar finnas att böta? Visserligen äro former nödvändiga, men vi hafva det exemplet, att den herrligaste form ej fick försvaras med svärd. Det är ett lagens svärd, hvilande på böter och fängelse, som nu tillgripes. — Derföre ville al. ge motionären rådet: stick ditt svärd i skidone och nyttja ett bättre. Frih. Creutz. Det tyckes, enligt motionärens åsigt, som skulle den svenska statskyrkan vara den ensamt saliggörande, ett anspråk, som annars den katolska snsam förebär. Hår äro nu föreslagna två grader sf bestraffningar, och det saknas blott den tredje: att å båle brännas. Motionen kaster en skugga på den svenska statskyrkan, som om denna skulle ha uppgifvit hoppet att återföra de vilsefarande till fårahuset; den är äfven ringaktande mot al:mänrna opiaioncn och H. Maj:ts upplysta åsigter, hvilka, itronalet uttalade, genljuda kring helå verlden, och den har till syfte att kring presteroa centralisera all andlig verksambet. Motionen innebure ett hugg. måtsadt emot tanke-, taloch tryckfriheten. Tal. hade tröst, att en ordets tjenare skulle Letänkt sig två gånger, innan han framlagt ett dylikt förslag, som vore i rak motsats mo: frälsarens och apos:larnes rillvägagående, hvilket aldrig skedde med lagens wång; cch då han var af hjertat en hatare af al papism, prelatism och vidskepelse, samt han, då den religiösa frågan stode på sin spets, hade velat uttala sin mening, så hemstälde han, om vore rädd om konstitutionens belgd, huruvida motionen kunde få remitteras. Frih. Th. Cederström erinrade derom, att alla de: i allmänna lagen och kyrkolagen införda, föråldrade stadganden i detta fall blifvit upphäfda genom tryckfrihetsförordningen. Motionen innebure ett samvetstvång och vore i strid med grundlsg och all kristendom. Motionären har visserligen sagt sig vilja endast bekämpa wvillomeningar och sirida för ljus oeh sanning, men medlen, ban valt, vore felaktiga. Trodde han sig vara en ny Paulus, så hade han misstagitsig; snarare vore hän en påfve. Om han påstår, att kristendomen endast är till fiunandes inom statskyrkans trånga former, så saknade detta påstående all grund. Trodde han sig vara en kristen, si skulle han ej ha kommit fram med band på dena andliga utvecklingen. Talaren frågade, om det vore en rid dersman värdigt att ru yrka förslag, som kunnat passa för 200 år tillbaka, icke nu sedan trosfrihet blifvit införd till och med i Turkiet. Motionen vore obefogad, då EK. M:t lofvat borttsga bindren för samvetsoch tankefribeten; vådlig, emedan den ger ett sidohugg åt grundlagen; och illfundig, emedan den under skeb af kärlek till sanning och upplysning, befordrar den högsta intolerans, hvarföre talaren ej PER RS EE NA 1f