FÅFÄNGAN I NÅGRA AF DESS OLIKA YTTRINGAR. AF Es Ko, Ämnet är rikt, nästan. outtömligt. Vi erna endast bryta några stuffer ur denna öfverflödigt gifvande grufva. Vi äro icke nog mycket vetenskapsmän för att klassificera dem; vi framlägga dem blott huller om buller för våra läsare, lemnande åt slumpen att bestämma ärdningen. Redan förntiden visste på sina fera fingrar, att poeter voro ett fåfängt slägte. Och slägtet har icke vanslägtats, ehuru det delat sig i flera species. Hos en eller annan försticker sig fåfängan under en tämmeligen bofällig mantel af imisantropi; han hatar menniskorna och verlden, alltid med ett lysände undantag för sin egen personlighet. Frågar ni honom hur han mår, svarar han med en grafröst: Hur skall jag må, ja:, som uttömt allt hvad ögonen ha af tårar, hvad bjertat har af böner, hvad. bröstet har af suckar., och med detsarama begär han kanske en biffstek eller möjligen en stor så kallad tuting. Jag bewistar, lifvet, fortfar han, som jag bevistar en begrafning, och om man då invänder, :att han åtminstone förser sig med allt godt, som vankas på begrafningen, genmäler ban med ett leende af outsägligt vemod: Missunna mig icke att döfva min själs smärta genom att dränka den i materien. Det är min enda räddning från vansinne. Och poeten späder ytterligare konjak på sin tuting -och är stolt öfver att bata menniskorna, som .en gång hvisslat ut en teaterpjes för honom. Ett annat slag sångens seminarister förkläda ander en falsk blygsamhet en obegränsad fåfänga, Det är blott i ensliga stunder som