FÅFÄNGAN
I NÅGRA AF DESS OLIKA YTTRINGAR.
AF
Es Ko,
Ämnet är rikt, nästan. outtömligt. Vi erna
endast bryta några stuffer ur denna öfverflö-
digt gifvande grufva. Vi äro icke nog myc-
ket vetenskapsmän för att klassificera dem;
vi framlägga dem blott huller om buller för
våra läsare, lemnande åt slumpen att bestämma
ärdningen.
Redan förntiden visste på sina fera fingrar,
att poeter voro ett fåfängt slägte. Och släg-
tet har icke vanslägtats, ehuru det delat sig
i flera species. Hos en eller annan försticker
sig fåfängan under en tämmeligen bofällig
mantel af imisantropi; han hatar menniskorna
och verlden, alltid med ett lysände undantag
för sin egen personlighet. Frågar ni honom
hur han mår, svarar han med en grafröst:
Hur skall jag må, ja:, som uttömt allt hvad
ögonen ha af tårar, hvad bjertat har af bö-
ner, hvad. bröstet har af suckar., och med
detsarama begär han kanske en biffstek eller
möjligen en stor så kallad tuting. Jag be-
wistar, lifvet, fortfar han, som jag bevistar
en begrafning, och om man då invänder,
:att han åtminstone förser sig med allt godt,
som vankas på begrafningen, genmäler ban
med ett leende af outsägligt vemod: Miss-
unna mig icke att döfva min själs smärta
genom att dränka den i materien. Det är
min enda räddning från vansinne. Och poe-
ten späder ytterligare konjak på sin tuting
-och är stolt öfver att bata menniskorna, som
.en gång hvisslat ut en teaterpjes för honom.
Ett annat slag sångens seminarister förkläda
ander en falsk blygsamhet en obegränsad få-
fänga, Det är blott i ensliga stunder som