ES
Hon är öfvertygad om att han icke harnågon
föreställning om djupet af hennes tacksamhet,
om allt hvad hon känrer. Hurn tanklös hon
varit, som ej låtit honom veta det, då hon
hade tillfälle, — då intet mörkt moln kasta-
de sin skugga emellan dem, en af dessa glada
morgnar, förgångna under sarntal om obetyd-
liga saker på balkongen, — en af dessa mån-
belysta aftnar, tillbringade vid vattenbrynet,
så nära det, att den silfverlika vågen förtro-
ligt smög sig ända fram till deras fötter. O,
dessa förtjusande promenader i trädgården, —
dessa utfarter på det blåa hafvet, — denna
glada lustresa till Lampedusa! O, om hon
kunde återkalla en minut — en enda af detta
förflutna!
Fåfänga önskningar, fåfänga föreställningar!
Den skoningslösa tiden rullar framåt, dagen
är kommen, sjelfva afskedstimman är inve,
och Lucy har icke fuvnit tillfälle att lätta sitt
hjerta, Hon sitter på sin hvilosoffa, stirrande
omkring sig, som -om hon drömde; Aubrey
och Antonio stå på balkongen,samtalande 0:
ndieng politiska angelägenheter, Antonio med
särdeles blekt ansigte och ovanlig lifi:ghet i
sitt sätt; sir Joha vandrar fram och tillbaka i
rummet, funderande på ett afskedst I och ka-
stande då och då en bekymrad blick på sin
dotter; Hutchins går fram och åter, ut och
in, brådskande och altererad; John Dunket
afreste till Nizza på morgouen för att
lemna rum för kapten Davenne på vagnen,
och den arma Hutchiss har arbetat - om tvi,
Hoa tillsäger att hästarne äro förspända. Se
så, Lucy, säger baroneten uppmuntrande.
Aubrey är redan vid sin systers sida och
bjelper henne att resa sig; MHuchins bar
märat en liten korg, som hänger på Lucys
arm och erbjuder sig att bära den ät henue;
Lucy rycker hastigt tillbaka den — en hand-
full stackars vissnade, nästan färglösa blom-