ES Hon är öfvertygad om att han icke harnågon föreställning om djupet af hennes tacksamhet, om allt hvad hon känrer. Hurn tanklös hon varit, som ej låtit honom veta det, då hon hade tillfälle, — då intet mörkt moln kastade sin skugga emellan dem, en af dessa glada morgnar, förgångna under sarntal om obetydliga saker på balkongen, — en af dessa månbelysta aftnar, tillbringade vid vattenbrynet, så nära det, att den silfverlika vågen förtroligt smög sig ända fram till deras fötter. O, dessa förtjusande promenader i trädgården, — dessa utfarter på det blåa hafvet, — denna glada lustresa till Lampedusa! O, om hon kunde återkalla en minut — en enda af detta förflutna! Fåfänga önskningar, fåfänga föreställningar! Den skoningslösa tiden rullar framåt, dagen är kommen, sjelfva afskedstimman är inve, och Lucy har icke fuvnit tillfälle att lätta sitt hjerta, Hon sitter på sin hvilosoffa, stirrande omkring sig, som -om hon drömde; Aubrey och Antonio stå på balkongen,samtalande 0: ndieng politiska angelägenheter, Antonio med särdeles blekt ansigte och ovanlig lifi:ghet i sitt sätt; sir Joha vandrar fram och tillbaka i rummet, funderande på ett afskedst I och kastande då och då en bekymrad blick på sin dotter; Hutchins går fram och åter, ut och in, brådskande och altererad; John Dunket afreste till Nizza på morgouen för att lemna rum för kapten Davenne på vagnen, och den arma Hutchiss har arbetat om tvi, Hoa tillsäger att hästarne äro förspända. Se så, Lucy, säger baroneten uppmuntrande. Aubrey är redan vid sin systers sida och bjelper henne att resa sig; MHuchins bar märat en liten korg, som hänger på Lucys arm och erbjuder sig att bära den ät henue; Lucy rycker hastigt tillbaka den — en handfull stackars vissnade, nästan färglösa blom