vittna, att-konstnörn väl genomtänkt sin upp-
gift och att han är densamma fullt vuxen.
Den svage och misstärksamme Faulkland,
för hvilken ingenting är till lags, hvilken
plågar sig sjelf och andra med ständiga tvif-
vel och misstankar och som ser svek och
trolöshet uti hvarje handling, framställes äf-
ven på ett lyckligt sätt af hr Swartz; och lig-
ger denna rol fullkomligt inom omfånget af
derine skådespelares resurser. Detsamma kan
sögas om hr Sundberg i kapten Absolutes rol.
Denne kapten Absolute är styckets egentliga
älskare, men man må ej i honom föreställa
sig någon smäktande Celadon af det slag
man vanligen träffar i romaner och på tea-
tern. Nej, Sheridan målar inga idealer. Han
tager sina bilder direkt från den hvardag-
liga verkligheten, och vi se derföre uti den
raske kaptenen en älskare, som visserligen
ganska uppriktigt brinner för sin sköna, men
som icke heller glömmer hemgiften så om
ett icke ovigtigt vilkor för den äkta sällhe-
ten. Hr Jolin tillgodogör med mycken ta-
lang det komiska stoffet uti landtjunkaren
Acres rol, ehuru, såsom vi redan anmärkt,
han, för att göra sig hörd och förstådd,
bör vinnlägga sig om ett tydligare uttal.
Hrr Hjortsberg, Hedin och Uddman ha
mindre betydande roler, som d fylla
å ett öfver hufvud taget tillfredsstäl-
ande sätt. Fruntimmersrolerna gifvas af
fruarna Bock, Hedin och Swartz samt eleven
mll Forssmen (förliden vinter synlig på min-
dre teatern i några mindra roler). Fr Bock
spelar denna mistress Malaprop, som blifvit
typen för och gifvit sitt naran åt det slags prat-
sjuka personer, som i sin inbillade lärdom slå
omkring sig med en mäugd grannklingande
ord, hvilkas betydelse de icke begripa. Fru
Hedin är Lydia Languish, denna ypperliga satir
på dessa unga damer, som med sina af roman-
läsning förvridna hjernor ringakta den lycka
och de fördelar de ega och tro sig finna
sällbeten endast i förening med äfventyr och
romantiska uppträden. — Fru Swartz spelar
Julia, Fauklands genom så många sårande miss-
tankar förorittade trolofvade. Denna bild är
den älskligaste stycket företer och framskym-
tar der allt emellanåt liksom för att vittna,
att fastän författaren gjort till sin hufvud-
uppgift att blotta och med satirens gissel be-
straffa de karakterens lyten och svagheter,
som vidlåda flertalet ibland oss, har han lik-
väl icke förlorat tron på det rena, det upp:
höjda, det ädla i verlden. Fru Swartz gaf
Julias ljufva bild med en sanning; en inner-
lighet, som på åskådaren gjorde det angenä-
maste intryck.
Stycket gifves i kostymer från början af
detta århundrade, konseqvent iakttagna för
alla de medspelande. Öfversättningen synes
i allmänhet god; likväl kan man anmärka
att mrs Malaprops språkförvrängningar icke all-
tid äro rätt lyckligt träffade. Svårigheten
att ihågkomma de krångliga fraserna, torde
äfven ha kommit skådespelerskan att icke
framsäga dem med all den Jedighet som er-
fordrats, hvarigenom bristerna i detta hänse-
ende bemärktes mer än kanske eljest varit
fallet.