STOCKHOLM, den 3 Nov. Vi hafva redan med tillfredsställelse omnämt den förklaring konungen uti sitt trontal afgaf, att H:s Maj:t anser en på egen orubblig öfvertygelse och aktning för andras andeliga tro grundad fördragsamhet tillhöra den protestantiska kyrkans väsende, och höfvas det folk, hvars hjeltekonung, den store Gustaf Adolf, med lysande segrar och offret af sitt blod grundlagt tankefriheten i det mellersta Europa; att de lagbud, som lägga hinder i vägen för religionsfriheten och fri andaktsöfning, derföre böra försvinna och allmänna lagen sålunda bringas i närmare öfverensstämmelse med syftningen i grundlagens 165; samt att förslag derom komma att rikets nu församlade ständer föreläggas. Med afseende på den motsägelse, som synes ligga deri, att en dylik förklaring nu utgår från tronen, då regeringen för knapt halftannat år sedan utfärdade en lag med uppenbart syfte att inskränka den religiösa friheten, torde det förtjena anmärkas, att historien om religionsfrihetens införande i. Norge företer ett snarlikt förhållande. Då storthinget nemligen beslöt upphäfvandet af det gamla norskdanska konventikelplakatet af 1741, vägrade regeringen godkänna detta beslut, och det upphöjdes till lag i saknad af regeringens sanktion, genom att 1842 föritredje gången af storthinget antagas. Redan vid nästa storthing 1843 framlade likväl samma norska regering ett fullständigt förslag om religionsfrihet för alla kristliga religionspartier, hvilket förslag efter grundlig och mångsidig öfverläggning och under enig samverkan af de båda statsmakterna upphöjdes till lag. Norska statsrådets sammansättning hade under de trenne åren icke blifvit förändrad, hvaremot tronskiftet under tiden hade egt rum. Konung Oscar yttrade då vid sitt godkännande af det genom norska kyrkodepartementet honom understälda förslaget till kunglig proposition i ämnet: Det är fullkomligt ötverensstämmande med andan af Norges författning, med nutidens begrepp om fördragsamhet och med landets förhållanden, att gifva religionsfrihet åt hvarje trossamfund, liksom åt hvarje percon. Det är glädjande att finna, att äfven Sverges regering nu synes hafva kommit till den öfvertygelsen, att en sådan frisinnad och human åsigt, uttalad med afseende på det ena af brödrarikena, har sin sanning och tilllämplighet äfven i afseende på det andra. Vi söga med afsigt regeringen; ty vi kunna icke föreställa oss, att de vigtiga ehru visserligen till sin egentliga betydelse icke fullt bestämda orden från tronen kunde hafva blifvit af Sverges konung, så som nu skett, uttalade till nationens församlade representanter, utan att detta skett i öfverensstämmelse med rådgifvarnes tillstyrkande eller utan att regeringen vet hvad hon vill och vill hvad hon genom konungens mun utlofvar. Ti0soch bekännelsefriheten är icke blott öfverensstämmande med andan af Sverges författningutan äfven med dess bokstaf, med bestämda bud och stadganden, som 1809 års lagstiftare låtit till samvetsfrihetens förmån inflyta i vår grundlag. Regeringsformens, af konungen, nu åberopade paragraf bjuder uttryckligen, att ingens samvete får tvingas, utan att hvar och en skall skyddas vid fri utöfningat sin religion. Det förbehåll, som der finnes vidfogadt mot störandet af samhällets lugn och åstadkommandet af allmän förargelse, förringar och inskränker icke den frihet i tro och bekännelse, som genom denna paragraf blifvit stadgad. Det afser blott att erinra derom, att ingen får begagna sin religiösa bekännelse såsom förevändning, för att undandraga sig uppfyllandet af medborgerliga skyldigheter eller kränka sambhällslagarnes allmänna sedebud. Ett dylikt förbehåll förekommer, nästan affattadt i samma ordalag, i flera andra staters konstitutioner, i hvilka fail religionsfrihet är erkänd, såsom t. ex. uti holländska och danska grundlagarne, likasom äfven i norska dissenterlagen. Att det också varit grundlagsstiftarnes fulla mening att genom detta i grundlagen intagna stadgande införa religionsfrihet, endast med de begränsningar deraf, som samma grundlag genom andra bestämmelser (t. ex. derom att konungen och alla civila embetsoch tjenstemän måste bekänna sig till evangeliska läran 0.8. v.) uppdrager, är alldeles otvifvelaktigt. För att bli fullt öfvertygad derom behöfver man endast taga någon kännedom om förhandlingarne vid 1809 års riksdag, och det motstånd, som denna bestämmelse om religionsfrihet mötte inom presteståndet, hvars utmärktaste ledamöter dock kraftigt understödde detsamma, samt huru nämde stånd till konstitutionsutskottet afgaf några gemensamma anmärkningar deremot, hvilka dock icke ledde till någon förändring i stadgandet, utan af konstitutionsutskottet besvarades med följande värdiga ord: Då alla band på samvetet snarare tjena att tillskapa skrymtare än rätta kristna; då tvånget, långt ifrån att skänka öfvertygelse och förbättra bjertat, ofta födt af sig fanatiska sekter och blodiga förföljelser; då ändtligen religionen säkrast försvaras genom sin egen gudomliga kraft, anser utskottet fri religionsöfning, med iakttagande af de i paragrafen föreskrifna förbindelser, ej vara vådlig för religionens sanning, ej kunna betagas ett samhälle, der hvarje nyttig, lugn och lag!ydig medlem njuter skydd. Skulle ännu någon tvifla om 1809 års konstitutionsutskotts verkliga mening med den ifrågavarande paragrafen, måste detta tvifvel häfvas, när man finner att en af utskottets