STOCKHOLM, den 3 Nov.
Vi hafva redan med tillfredsställelse om-
nämt den förklaring konungen uti sitt tron-
tal afgaf, att H:s Maj:t anser en på egen
orubblig öfvertygelse och aktning för andras
andeliga tro grundad fördragsamhet till-
höra den protestantiska kyrkans väsende,
och höfvas det folk, hvars hjelte-
konung, den store Gustaf Adolf, med lysan-
de segrar och offret af sitt blod grundlagt
tankefriheten i det mellersta Europa; att de
lagbud, som lägga hinder i vägen för religi-
onsfriheten och fri andaktsöfning, derföre böra
försvinna och allmänna lagen sålunda bringas i
närmare öfverensstämmelse med syftningen i
grundlagens 165; samt att förslag derom komma
att rikets nu församlade ständer föreläggas.
Med afseende på den motsägelse, som sy-
nes ligga deri, att en dylik förklaring nu ut-
går från tronen, då regeringen för knapt halft-
annat år sedan utfärdade en lag med uppen-
bart syfte att inskränka den religiösa friheten,
torde det förtjena anmärkas, att historien om
religionsfrihetens införande i. Norge företer
ett snarlikt förhållande. Då storthinget nem-
ligen beslöt upphäfvandet af det gamla norsk-
danska konventikelplakatet af 1741, vägrade
regeringen godkänna detta beslut, och det
upphöjdes till lag i saknad af regeringens sank-
tion, genom att 1842 föritredje gången af stor-
thinget antagas. Redan vid nästa storthing
1843 framlade likväl samma norska regering
ett fullständigt förslag om religionsfrihet för
alla kristliga religionspartier, hvilket förslag
efter grundlig och mångsidig öfverläggning
och under enig samverkan af de båda stats-
makterna upphöjdes till lag. Norska statsrå-
dets sammansättning hade under de trenne
åren icke blifvit förändrad, hvaremot tron-
skiftet under tiden hade egt rum. - Konung
Oscar yttrade då vid sitt godkännande af det
genom norska kyrkodepartementet honom un-
derstälda förslaget till kunglig proposition i
ämnet: Det är fullkomligt ötverensstäm-
mande med andan af Norges författning, med
nutidens begrepp om fördragsamhet och med
landets förhållanden, att gifva religionsfrihet
åt hvarje trossamfund, liksom åt hvarje per-
con.
Det är glädjande att finna, att äfven Sver-
ges regering nu synes hafva kommit till
den öfvertygelsen, att en sådan frisinnad och
human åsigt, uttalad med afseende på det
ena af brödrarikena, har sin sanning och till-
lämplighet äfven i afseende på det andra. Vi
söga med afsigt regeringen; ty vi kun-
na icke föreställa oss, att de vigtiga ehru vis-
serligen till sin egentliga betydelse icke fullt
bestämda orden från tronen kunde hafva blif-
vit af Sverges konung, så som nu skett, ut-
talade till nationens församlade representan-
ter, utan att detta skett i öfverensstämmelse
med rådgifvarnes tillstyrkande eller utan att
regeringen vet hvad hon vill och vill hvad
hon genom konungens mun utlofvar.
Ti0s- och bekännelsefriheten är icke blott öf-
verensstämmande med andan af Sverges författ-
ningutan äfven med dess bokstaf, med bestämda
bud och stadganden, som 1809 års lagstif-
tare låtit till samvetsfrihetens förmån inflyta
i vår grundlag. Regeringsformens, af konun-
gen, nu åberopade paragraf bjuder uttryckli-
gen, att ingens samvete får tvingas, utan att
hvar och en skall skyddas vid fri utöfningat
sin religion. Det förbehåll, som der finnes
vidfogadt mot störandet af samhällets lugn
och åstadkommandet af allmän förargelse, för-
ringar och inskränker icke den frihet i tro
och bekännelse, som genom denna paragraf
blifvit stadgad. Det afser blott att erinra
derom, att ingen får begagna sin religiösa
bekännelse såsom förevändning, för att un-
dandraga sig uppfyllandet af medborgerliga
skyldigheter eller kränka sambhällslagarnes
allmänna sedebud. Ett dylikt förbehåll före-
kommer, nästan affattadt i samma ordalag,
i flera andra staters konstitutioner, i hvilka
fail religionsfrihet är erkänd, såsom t. ex.
uti holländska och danska grundlagarne, lika-
som äfven i norska dissenterlagen.
Att det också varit grundlagsstiftarnes fulla
mening att genom detta i grundlagen intagna
stadgande införa religionsfrihet, endast med
de begränsningar deraf, som samma grundlag
genom andra bestämmelser (t. ex. derom att
konungen och alla civila embets- och tjen-
stemän måste bekänna sig till evangeliska lä-
ran 0.8. v.) uppdrager, är alldeles otvifvelak-
tigt. För att bli fullt öfvertygad derom
behöfver man endast taga någon kännedom
om förhandlingarne vid 1809 års riksdag, och
det motstånd, som denna bestämmelse om re-
ligionsfrihet mötte inom presteståndet, hvars
utmärktaste ledamöter dock kraftigt under-
stödde detsamma, samt huru nämde stånd till
konstitutionsutskottet afgaf några gemensamma
anmärkningar deremot, hvilka dock icke ledde
till någon förändring i stadgandet, utan af
konstitutionsutskottet besvarades med följande
värdiga ord: Då alla band på samvetet sna-
rare tjena att tillskapa skrymtare än rätta
kristna; då tvånget, långt ifrån att skänka
öfvertygelse och förbättra bjertat, ofta födt af
sig fanatiska sekter och blodiga förföljelser;
då ändtligen religionen säkrast försvaras ge-
nom sin egen gudomliga kraft, anser utskot-
tet fri religionsöfning, med iakttagande af de
i paragrafen föreskrifna förbindelser, ej vara
vådlig för religionens sanning, ej kunna beta-
gas ett samhälle, der hvarje nyttig, lugn och
lag!ydig medlem njuter skydd.
Skulle ännu någon tvifla om 1809 års kon-
stitutionsutskotts verkliga mening med den
ifrågavarande paragrafen, måste detta tvifvel
häfvas, när man finner att en af utskottets