TYRSRGpens OCH ralttlvisans Stora epos, säsom Ozanam kallat det, är det mest omfattande och djupsinnigaste poem som hela den nyare litteraturen förmår att uppvisa. Om ingen skald kan man med så fullt fog säga, att hela hans tid uppgått i honom som Zom Dante; den gudomliga komedien utgör en fullständig spegelbild af hela hans tid. I sitt skaldsverk af 100 sånger med 15,000 konstmässiga och skönt klingande terziner framställer Dante den största mångfald af karakterer, scener, omständigheter och bändelser, som någonsin blifvitsammanfattade inom en poetisk ram. Dante var framför andra den rätta mannen att kunna gifva en dylik storartad tafla af hela tidehvarfvets yttre och inre lif; han egde icke blott den äkta skaldens siareblick; han stod på höjden af sin tids vetenskapliga lärdom, och han var dessutom icke en skald, som satt stilla på sin kammare och lät verldens oroliga böljor bäst de ville tumla derutanför; han var midt ute på den oroliga strömmen; han deltog med den store energiske mannens kraft och passion, med den ädle mannens rättvisa harm i den tidens kamp och stridigheter, och i denna dikt har han nedlagt hela sin individualitet, hela sitt lifs rika och bittra erfarenhet. Då detta verk är så utomordentligt rikt på innehåll, då stora och gripande händelser och väldiga tankar ofta af skalden sammanpressas i få och innehållsdigra ord, och då sjelfva diktionen ofta blir svårfattlig genom allegorier, är det för att begripa och njuta af Dante nödvändigt att på förhand sätta sig något in i den tidens historia. med dess brokiga virrvarr af kif och fejder, samt göra sig något förtrogen med dess politiska, filosofiska, poetiska och religiösa ståndpunkt. Redan under det århundrade, då Dante dog landsflyktig från sin fädernestad, som sedermera förgäfves sökt att genom böner och uppoffringar återvinna den förskjutnes aska, upprättades vid flera italienska akademier särskilta professioner med åligganden att föreläsa öfver Dantes stora dikt. Under de århundraden, som sedan dess förlupit, ha tusen sinom tusen sidor blifvit skrifna öfver den gudomliga komedien, såväl med afseende på historisk belysning, som för utveckling af den allegoriska och bokstafliga betydelser. En grefve Batines har i Florens börjat utgifva en Bibliographia Dantesca, af hvilken för några år sedan redan tvenne tämmeligen ansenliga band utkommit, uppräknande titlarne på de mångfaldiga olika skrifter, som utkommit öfver Dante och hans verk. Bland dessa kommentatorer påträffar man många olika personligheter, ifrån den italienske flyktingen Rosetti, som sökt genom en underlig, fantastisk och hårdragen tolkning göra Dante till grundläggaren af Carbonaripolitiken, till konung Johan af Sachsen, som under psevdonymen Philalethes gifvit en smakfull öfversättning af den gudomliga komedien samt vidfogat en rikhaltig och med kritisk omsigt samlad apparat af historiska och filologiska anmärkningar. Det är naturligt att denna storartade dikt blifvit öfversatt på de flesta bildade nationers språk. Kort efter skaldens död blef den öfversatt på latin och fransyska. I Tyskland ha icke mindre än sju särskilta öfversävtningar sett dagen, åtskilliga af dem i flera upplagor. I Danmark har Chr. K. F. Molbech (den yngre) fulländat en förtjenstfull öfversättning, hvars tredje del (Paradiset) dock ännu icke utkommit. Hos oss hade hittills professor Böttiger endast öfversatt och i dissertationsform utgifvit de 7 första af de 34 sångerna i Inferno, hvarvid han för öfrigt icke bibehållit originalets meter. Det är derföre med stor tillfredsställelse man finner, att en man med så mycken insigt, smak, makt öfver språket och litterär arbetskraft, som N. Loven, företagit sig att genom en fullständig öfversättning med Sverges litteratur införlifva detta stora och märkvärdiga skaldeverk. Det är en heder och vinst för vår nationallitteratur och kan för den vittra bildningen bli af stort gagn derigenom att det föranleder åtskilliga att taga närmare kännedom om detta arbete i originalspråket, hvilka eljest skulle försummat det. Efter hvad vi redan anfört inser man ganska väi, att det icke är någon lätt sak att öfversätta Dante. Att i vårt svårhandterliga och rimfattigare språk återgifva Dantes kärnfullt sammanträngda terziner, är en svår uppgift att lösa. Hr Lovån har icke så strängt bundit sig vid originalets versform som Molbech. Då den senare allt igenom endast begagnat qvinliga rim, har hr Loven låtit sina terziner omvexla med manliga och qvinliga rim. Härpå har den svenska öfversättningen i det hela icke förlorat, ty dels har öfversättaren härigenom fått tillfälle att röra sig litet friare och dels bli de svenska liksom de danska qvinliga rimmen, uteslutande använda, lätt något matta och enformiga, då de icke ha de italienskas fulltonighet. Det är icke här rätta stället att ingå på en detaljerad och filologisk undersökning af denna öfversättnings värde och trohet mot originalet. Vi vilja blott i korthet antyda, att öfversättaren synes oss ha på ett mycket förtjenstfullt sätt sträfvat att besegra de mångfaldiga svårigheter, som mött hans företag, ) och att han i allmänhet skickligt hållit medelvägen mellan de tvenne olika tendenser, som kunnat skadligt inverka på hans arbete, och af hvilka den ena skulle allt för mycket ledt till tankens uppoffrande för språkformens renhet och behag, den andra till språkets åsidosättande, för att gifva tanken fritt utrymme. På många ställen synes 088 Loven d ha lyckats närmare ansluta sig till originalets diktion än Molbech. Han har t. ex. bättre lyckats att anslå den fräckt vulgära språkton, i hvilken djeflarne och stundom de fördömde tala, och han har, efter Dantes exempel, icke skyggat för att härvid tillgripa ett och annat i pöbeljargonen gängse ord. I stället för att, såsom Molbeck meddela de italienska namnen på pinoandarne, har han företagit lämpliga öfversättningar af dem. Så kallar han t. ex. icke de vaktande djeflarne Malebranche utan Ilskentassar,; Malacoda blir Argensvans, och på samma sätt bildar han Etterbrand, Galgenstig, Drakenblod, Galentopp o.