TYRSRGpens OCH ralttlvisans Stora epos, säsom
Ozanam kallat det, är det mest omfattande
och djupsinnigaste poem som hela den nyare
litteraturen förmår att uppvisa. Om ingen
skald kan man med så fullt fog säga, att
hela hans tid uppgått i honom som Zom
Dante; den gudomliga komedien utgör en full-
ständig spegelbild af hela hans tid. I sitt
skaldsverk af 100 sånger med 15,000 konst-
mässiga och skönt klingande terziner fram-
ställer Dante den största mångfald af karakte-
rer, scener, omständigheter och bändelser, som
någonsin blifvitsammanfattade inom en poetisk
ram. Dante var framför andra den rätta mannen
att kunna gifva en dylik storartad tafla af hela
tidehvarfvets yttre och inre lif; han egde icke
blott den äkta skaldens siareblick; han stod
på höjden af sin tids vetenskapliga lärdom,
och han var dessutom icke en skald, som satt
stilla på sin kammare och lät verldens oroliga
böljor bäst de ville tumla derutanför; han
var midt ute på den oroliga strömmen; han
deltog med den store energiske mannens kraft
och passion, med den ädle mannens rättvisa
harm i den tidens kamp och stridigheter, och
i denna dikt har han nedlagt hela sin individua-
litet, hela sitt lifs rika och bittra erfarenhet.
Då detta verk är så utomordentligt rikt på
innehåll, då stora och gripande händelser och
väldiga tankar ofta af skalden sammanpressas
i få och innehållsdigra ord, och då sjelfva
diktionen ofta blir svårfattlig genom allego-
rier, är det för att begripa och njuta af Dante
nödvändigt att på förhand sätta sig något in
i den tidens historia. med dess brokiga virrvarr
af kif och fejder, samt göra sig något förtro-
gen med dess politiska, filosofiska, poetiska
och religiösa ståndpunkt. Redan under det
århundrade, då Dante dog landsflyktig från
sin fädernestad, som sedermera förgäfves sökt
att genom böner och uppoffringar återvinna
den förskjutnes aska, upprättades vid flera
italienska akademier särskilta professioner med
åligganden att föreläsa öfver Dantes stora dikt.
Under de århundraden, som sedan dess förlu-
pit, ha tusen sinom tusen sidor blifvit skrifna
öfver den gudomliga komedien, såväl med
afseende på historisk belysning, som för ut-
veckling af den allegoriska och bokstafliga
betydelser. En grefve Batines har i Florens
börjat utgifva en Bibliographia Dantesca, af
hvilken för några år sedan redan tvenne täm-
meligen ansenliga band utkommit, uppräknande
titlarne på de mångfaldiga olika skrifter, som ut-
kommit öfver Dante och hans verk. Bland dessa
kommentatorer påträffar man många olika per-
sonligheter, ifrån den italienske flyktingen Ro-
setti, som sökt genom en underlig, fantastisk
och hårdragen tolkning göra Dante till grund-
läggaren af Carbonaripolitiken, till konung Jo-
han af Sachsen, som under psevdonymen Phi-
lalethes gifvit en smakfull öfversättning af den
gudomliga komedien samt vidfogat en rikhal-
tig och med kritisk omsigt samlad apparat af
historiska och filologiska anmärkningar.
Det är naturligt att denna storartade dikt
blifvit öfversatt på de flesta bildade nationers
språk. Kort efter skaldens död blef den öf-
versatt på latin och fransyska. I Tyskland
ha icke mindre än sju särskilta öfversävtnin-
gar sett dagen, åtskilliga af dem i flera upp-
lagor. I Danmark har Chr. K. F. Molbech
(den yngre) fulländat en förtjenstfull öfver-
sättning, hvars tredje del (Paradiset) dock
ännu icke utkommit. Hos oss hade hittills
professor Böttiger endast öfversatt och i dis-
sertationsform utgifvit de 7 första af de 34
sångerna i Inferno, hvarvid han för öfrigt
icke bibehållit originalets meter. Det är der-
före med stor tillfredsställelse man finner, att
en man med så mycken insigt, smak, makt
öfver språket och litterär arbetskraft, som N.
Loven, företagit sig att genom en fullständig
öfversättning med Sverges litteratur införlifva
detta stora och märkvärdiga skaldeverk. Det
är en heder och vinst för vår nationallittera-
tur och kan för den vittra bildningen bli af
stort gagn derigenom att det föranleder åt-
skilliga att taga närmare kännedom om detta
arbete i originalspråket, hvilka eljest skulle
försummat det.
Efter hvad vi redan anfört inser man gan-
ska väi, att det icke är någon lätt sak att
öfversätta Dante. Att i vårt svårhandterliga
och rimfattigare språk återgifva Dantes kärn-
fullt sammanträngda terziner, är en svår
uppgift att lösa. Hr Lovån har icke så
strängt bundit sig vid originalets versform som
Molbech. Då den senare allt igenom endast
begagnat qvinliga rim, har hr Loven låtit
sina terziner omvexla med manliga och qvin-
liga rim. Härpå har den svenska öfversätt-
ningen i det hela icke förlorat, ty dels har
öfversättaren härigenom fått tillfälle att röra
sig litet friare och dels bli de svenska lik-
som de danska qvinliga rimmen, uteslutande
använda, lätt något matta och enformiga, då
de icke ha de italienskas fulltonighet. Det
är icke här rätta stället att ingå på en detal-
jerad och filologisk undersökning af denna
öfversättnings värde och trohet mot origina-
let. Vi vilja blott i korthet antyda, att öf-
versättaren synes oss ha på ett mycket för-
tjenstfullt sätt sträfvat att besegra de mång-
faldiga svårigheter, som mött hans företag, )
och att han i allmänhet skickligt hållit me-
delvägen mellan de tvenne olika tendenser,
som kunnat skadligt inverka på hans arbete,
och af hvilka den ena skulle allt för mycket
ledt till tankens uppoffrande för språkformens
renhet och behag, den andra till språkets
åsidosättande, för att gifva tanken fritt ut-
rymme. På många ställen synes 088 Loven d
ha lyckats närmare ansluta sig till originalets
diktion än Molbech. Han har t. ex. bättre
lyckats att anslå den fräckt vulgära språkton,
i hvilken djeflarne och stundom de fördömde
tala, och han har, efter Dantes exempel, icke
skyggat för att härvid tillgripa ett och annat
i pöbeljargonen gängse ord. I stället för att,
såsom Molbeck meddela de italienska nam-
nen på pinoandarne, har han företagit lämp-
liga öfversättningar af dem. Så kallar han
t. ex. icke de vaktande djeflarne Malebranche
utan Ilskentassar,; Malacoda blir Argen-
svans, och på samma sätt bildar han Etter-
brand, Galgenstig, Drakenblod, Galentopp o.