Men vogt Dig dog for Signes, Hagbarths Vise,
E Syng heller ei om Aag og jomfru Else ;
likaså skulle vi vilja påminna om det uttry
af ädel resignation och djup hänförels
hvarmed hon i femte akten uttalar de sköj.
orden
Din Valborg skizenker Dig til Fxdrelandet,
samt det uttryck hvarmed hon framsäger svö
merierna vid Axels lik, då smärtans öfvermå
kommit medvetandet att halft domna bort oc
fantasien irrar kriog, akapande af dunkla min
nen och dunkla aningar orediga och vemod
fulla bilder. Man har anmärkt att uti denr
scen skådespelerskans röst sjunker ned till e
nästan omörklig hviskning, som knsppast 1
ter åskådaren förnimma de djuptänkta orde!
men vi befara högeligen att den ringaste fo
cering af rösten, som här förrådde en tank
på äåskådarne, skulle med ens från hela der
na scen bortblåsa det fina doft af verklig kär
sla som i denna del gifvit åt framställninge
sin fulländade skönhet.
Näst framställningen af Valborg böra x
nämna den lyckliga uppfattningen och de
utmärkta återgifvandet af erkebiskopens ks
rakter. Hr Broman utvecklar i Erlands rc
ett konstnärsskap, som förtjenar lifiigt erkän
nas. Den barnarena fromheten, den varm
tillgifvenheten för det goda och ädla, det öm
ma deltagandet för sorgen och lidandet, de
kärleksfulla mildbeten 1 förebråelserna mo
afunden och ondskan, den djupa vördnade
för pliktens bud, — åt allt detta ger hr Bro
man ett natursant och värdigt uttryck. Lyck
ligast är han måhända i det ögonblick di
Erland, intagen af ädel vrede öfver en til
ytterlighet drifven grymhet samt genomträngc
på samma gång af medvetandet om kyrkan
makt och af vördnad för densamma, med in
spirerad kraft bjuder konungen och alla at
förfoga sig bort ur templet och lemna der
olycklige ro till hjertats tröst, till fattning och
farväl. — I Wilhelms rol ser man med myc
ket nöje hr Arlberg, som i vår tanke särde-
les väl fattat det mystiska väsendet hos den.
ne kämpe, i hvars inre stridiga elementer
brottas och hvars tanke gerna dväljes uti
andarnes töckenhöljda verid. Det ligge
verklig svärmisk inspiration i det uttryck
hvarmed hr Arlberg låter Wilhelm yttra sin
tro, att det är S:t Olof sjelf, som kommer j
hans skepnad att frälsa och beskydda dygden.
Något mera kraft kunde man ha önskat då
Wilhelm för Erland berättar huru han finner
enda lisan för sitt oroliga sinne då han stör-
tar sig i krigets tummel eller med stum och
kall trofasthet sluter sig till ärlig broder.
En annan anmärkning ha vi att framställa
mot det sätt hvarpå ban utsäger de, nyckeln
till hela konstverket innebärande orden tro-
het, trohet, du är stor i norden. Dessa ord
få ingalunda deklameras; de böra framqvälla
ur Wilhelms inre såsom en tanke, såsom en
suck, hvilken alldeles omedvetet och utan all
deklamatorisk betoning kläder sig i ord. Folk-
visan, om riddar Aage och om jungfru Elsa,
sjunger hr A. med ett hänförande bebag; det
ljufva och smekande i hans röst är här af en
tjusande effekt.
Den af mäktiga lidelser förvillade, men i
grunden rättsinnade och ridderlige Hakon Her-
debred spelas af hr Pousette, som gjort sig
väl reda för karakterens skiftningar och har
flera särdeles goda momenter, bland hvilka
i synnerhet böra räknas dem, i hvilka kungens
häftiga och uppbrusande lynne tager öfver-
handen. BSärdeles lycklig är hr Pousette i
förbindningscenen, då den misstanken faller
Hakon in, att Axel med sin visade tillgifven-
het blott har för afsigt att förödmjuka ho-
nom. Under vigselscenen synes oss deremot
hr Pousette alltför passiv. De mäktiga sin
nesrörelser, som då måste tänkas bestorma
Hakons bröst, torde äfven böra uttrycka sig
uti hållning och anletsdrag. Samma anmärk-
ning har man att göra mot fru Lagerqvist,
hvilken såsom drottningen icke heller visar nå-
gon rörelse under hela det uppskakande och
för henne alldeles oväntade uppträdet. — Hr
Lagerqvist ger oss sågom Sigurd af Reine en
god biid af
nordisk kämpe, och
att br L. är den som gjor
gen med styckets nordiska
brodern Knut spelas slutligen
med moderation och det koustnärli
som man blifvit van att värdera hos denne
skådespelare,
Slutsumman häraf blir, att om än en och
annan anroärkning är att göra mot utföran-
det, det likväl på det hela är sådant, att det
måste erkännas såsom en hos oss för närva-
rande icke vanlig företeelse, att få se etttra-
giskt stycke gifvet med den grad af fulländ-
ning, eom här blifvit ernådd. Den utmärkelse,
med hvilken mindre teatemns skådespelare,
som nyligen firat så vackra framgångar i ko-
medien, på en gång beträdt tregediens fält,
gör dem i sanning heder och berättigar dem
ill allmänhetens lifliga erkänsla.
En anmärkning ha vi slutligen att göra.
Jen gäller den på mindre teatern begagnade
Sfversättningen. Denna är öfverhufvud taget
ämmeligen klen och särskilt förekomma deri
lera ord och uttryck, vid hvilka öfvereättaren,
stället att utbyta de danska orden och ut-
rycken mot de motsvarande svenska, sökt
elt enkelt åt de danska gifva ett slags svensk
irägt, men hvaraf föjden naturligtvis blifvit
ör vårt språk fullkomligt främmande ord och
ttryck. Då det i allmänhet bör gälla såsom
egel, att vid upptagandet af arbeten från an-
Ira länders litteratur, åt språkets renhet vid
fverflyttandet på vårt modersmål egnas till-
vörlig omvårdnad, bör detta väl företrädesvis
aleddin mna dd fudaam em Avn nd 11. La 1 ÅA