Men vogt Dig dog for Signes, Hagbarths Vise, E Syng heller ei om Aag og jomfru Else ; likaså skulle vi vilja påminna om det uttry af ädel resignation och djup hänförels hvarmed hon i femte akten uttalar de sköj. orden Din Valborg skizenker Dig til Fxdrelandet, samt det uttryck hvarmed hon framsäger svö merierna vid Axels lik, då smärtans öfvermå kommit medvetandet att halft domna bort oc fantasien irrar kriog, akapande af dunkla min nen och dunkla aningar orediga och vemod fulla bilder. Man har anmärkt att uti denr scen skådespelerskans röst sjunker ned till e nästan omörklig hviskning, som knsppast 1 ter åskådaren förnimma de djuptänkta orde! men vi befara högeligen att den ringaste fo cering af rösten, som här förrådde en tank på äåskådarne, skulle med ens från hela der na scen bortblåsa det fina doft af verklig kär sla som i denna del gifvit åt framställninge sin fulländade skönhet. Näst framställningen af Valborg böra x nämna den lyckliga uppfattningen och de utmärkta återgifvandet af erkebiskopens ks rakter. Hr Broman utvecklar i Erlands rc ett konstnärsskap, som förtjenar lifiigt erkän nas. Den barnarena fromheten, den varm tillgifvenheten för det goda och ädla, det öm ma deltagandet för sorgen och lidandet, de kärleksfulla mildbeten 1 förebråelserna mo afunden och ondskan, den djupa vördnade för pliktens bud, — åt allt detta ger hr Bro man ett natursant och värdigt uttryck. Lyck ligast är han måhända i det ögonblick di Erland, intagen af ädel vrede öfver en til ytterlighet drifven grymhet samt genomträngc på samma gång af medvetandet om kyrkan makt och af vördnad för densamma, med in spirerad kraft bjuder konungen och alla at förfoga sig bort ur templet och lemna der olycklige ro till hjertats tröst, till fattning och farväl. — I Wilhelms rol ser man med myc ket nöje hr Arlberg, som i vår tanke särdeles väl fattat det mystiska väsendet hos den. ne kämpe, i hvars inre stridiga elementer brottas och hvars tanke gerna dväljes uti andarnes töckenhöljda verid. Det ligge verklig svärmisk inspiration i det uttryck hvarmed hr Arlberg låter Wilhelm yttra sin tro, att det är S:t Olof sjelf, som kommer j hans skepnad att frälsa och beskydda dygden. Något mera kraft kunde man ha önskat då Wilhelm för Erland berättar huru han finner enda lisan för sitt oroliga sinne då han störtar sig i krigets tummel eller med stum och kall trofasthet sluter sig till ärlig broder. En annan anmärkning ha vi att framställa mot det sätt hvarpå ban utsäger de, nyckeln till hela konstverket innebärande orden trohet, trohet, du är stor i norden. Dessa ord få ingalunda deklameras; de böra framqvälla ur Wilhelms inre såsom en tanke, såsom en suck, hvilken alldeles omedvetet och utan all deklamatorisk betoning kläder sig i ord. Folkvisan, om riddar Aage och om jungfru Elsa, sjunger hr A. med ett hänförande bebag; det ljufva och smekande i hans röst är här af en tjusande effekt. Den af mäktiga lidelser förvillade, men i grunden rättsinnade och ridderlige Hakon Herdebred spelas af hr Pousette, som gjort sig väl reda för karakterens skiftningar och har flera särdeles goda momenter, bland hvilka i synnerhet böra räknas dem, i hvilka kungens häftiga och uppbrusande lynne tager öfverhanden. BSärdeles lycklig är hr Pousette i förbindningscenen, då den misstanken faller Hakon in, att Axel med sin visade tillgifvenhet blott har för afsigt att förödmjuka honom. Under vigselscenen synes oss deremot hr Pousette alltför passiv. De mäktiga sin nesrörelser, som då måste tänkas bestorma Hakons bröst, torde äfven böra uttrycka sig uti hållning och anletsdrag. Samma anmärkning har man att göra mot fru Lagerqvist, hvilken såsom drottningen icke heller visar någon rörelse under hela det uppskakande och för henne alldeles oväntade uppträdet. — Hr Lagerqvist ger oss sågom Sigurd af Reine en god biid af nordisk kämpe, och att br L. är den som gjor gen med styckets nordiska brodern Knut spelas slutligen med moderation och det koustnärli som man blifvit van att värdera hos denne skådespelare, Slutsumman häraf blir, att om än en och annan anroärkning är att göra mot utförandet, det likväl på det hela är sådant, att det måste erkännas såsom en hos oss för närvarande icke vanlig företeelse, att få se etttragiskt stycke gifvet med den grad af fulländning, eom här blifvit ernådd. Den utmärkelse, med hvilken mindre teatemns skådespelare, som nyligen firat så vackra framgångar i komedien, på en gång beträdt tregediens fält, gör dem i sanning heder och berättigar dem ill allmänhetens lifliga erkänsla. En anmärkning ha vi slutligen att göra. Jen gäller den på mindre teatern begagnade Sfversättningen. Denna är öfverhufvud taget ämmeligen klen och särskilt förekomma deri lera ord och uttryck, vid hvilka öfvereättaren, stället att utbyta de danska orden och utrycken mot de motsvarande svenska, sökt elt enkelt åt de danska gifva ett slags svensk irägt, men hvaraf föjden naturligtvis blifvit ör vårt språk fullkomligt främmande ord och ttryck. Då det i allmänhet bör gälla såsom egel, att vid upptagandet af arbeten från anIra länders litteratur, åt språkets renhet vid fverflyttandet på vårt modersmål egnas tillvörlig omvårdnad, bör detta väl företrädesvis aleddin mna dd fudaam em Avn nd 11. La 1 ÅA