Redan på aftonen af den dag, då pukor och trumpeter kungjorde, att svenska folkets representanter ånyo voro här samlade, framkastade vi åtskilliga tankar rörande de förnämsta föremålen för riksdagens verksamhet. Vi angåfvo likväl då endast de mest allmänna dragen, och det torde således icke vara ur vägen att ingå i en mera speciel granskning af dessa ämnen, hvilka äro af så stor vigt för både folket och regeringen. Vi inskränka oss tills vidare till sådana frågor, hvilka utezlutande angå våra egna inre förhållanden och som följaktligen måste upptagas alldeles oberoende af den stora fråga, hvars möjliga 2nnalkande under riksdagens lopp vi i-förrgår antydde. Om vi härvid först stanna vid de konstitutiva frågorna, så återkomma vi först och sist till de hvilande propositionerna om tryckfrihetsförordningens upphörande såsom grundlag och om det ambulatoriska konungsadömet. Vi upprepa således, att ingenting bör för den nuvarande ministeren vara angelägnare, än att askudda sig all delaktighet i dessa olyckliga förslag. Det är fördenakull äfven i detta hänseende med en viss orolig nyfikenhet vi emotse, hvad konungens trontal kan komma att derom förmäla. Vi föreställa oss nemligen, atthär såsom i andra konstitutionella länder detta trontal bör utgöra styrelsens program, och att man deraf kommer att i väsentlig mån sluta till hvad man har att hoppas af den pånyttfödelse, regeringen anses hafva genomgått eller vara på väg att genomgå i följd af dels redan skedda dels ännu förväntade förändringar i dess sammansättning. Med tystnad hvarken kan eller bör ett så ömtåligt och högvigtigt ämne der förbigås. Vi förmoda äfven, att samma trontal kommer att vidröra de förändringar, som i öfrigt kunna finnas nödiga och nyttiga i våra grundlagar. I detta hänseende ställa vi för närvarandei ett af de främsta rummen en sådan förändring af 17 S regeringsformen, att antalet af högsta domstolens ledamöter förstärkes, så att det må blifva möjligt att förekomma den för närvarande så allmänt öfverklagade, men med nuvarande organisation beklagligen oundvikliga, långsamheten i rättaskipningen inom konungens högsta nämd, en långsamhet, som länder till obotlig skada icke blott för de rättsökande, utan äfven, vi våga påstå, för sjelfva rättvisan och noggranheten vid lagskipningen. Ett förslag till nödig förändring i detta hänseende framstäldes redan vid 1844 års riksdag, och tillstyrktes af konstitutionsutskottet, men föll då i anseende till motståndet hos hrirr von Hartmansdorff och Rääf samt prosten Broman, och har sedermera icke blifvit förnyadt, ehuru behofvet år från år visat sig allt mer och mer påträngande. Det har redan varit omtaladt, att regeringen skulle vara betänkt på en förändring i6 8 regeringsformen, åsyftande inrättandet af ett nytt statsdepartement för allmänna arbeten, emedan den högsta administrationen med dess nuvarande inrättning icke anses kunna medhinna att, såsom sig borde, behandla dessa ärenden. Utan att förneka nyttan af en sådan tillökning i arbetskraft, särdeles vid en tidpunkt då så många vigtiga allmänna arbeten af större omfattning än några föregående sannolikt förestå, ställa vi likväl angelägenheten deraf låpgt efter behofvet af en organisation, som gör det möjligt för den högsta domaremakten att med tillbörlig ekyndsamhet skipa lag och rätt. I afseende på organisationen af den högre förvaltningen och för beredande af en fullt konstitutionel styrelse, fordras dessutom ännu vida västttligare förändringar i grundlagen, om man verkligen vill ernå ändamålet och vinna fördelarne, vare sig af en fullständig ministerstyrelse, såsom i England och Danmark, eller åtminstone af en verklig departementalstyrelse såsom i brödrariket Norge, der de förvaltande verken omedelbart lyda under sjelfva departementen. I sammanhang härmed torde det äfven förtjena uppmärksamhet, om icke en annan protion, som äfven förut under konung Oscars första regeringsär blifvit framlagd, men då icke kunde besegra motståndet h:s representationen, borda ånyo väckas, nemligen om rättighet för regeringen att till föredragning af vista ärenden kunna förordna andra än de ordinarie medlemmarne af statsrådet, t. ex expeditionscheferna eller andra sakkunnige män. Äfven sådant medgifves af 12 Si Norges grundlag, och har oss veterligen aldrig der föranledt några olägenheter. Antagandet af ett sådant förfarande äfven här skulle icke alienast bereda lättnad i det arbete, bvara!? man måste erkänna, att flere departementschefer genom den nuvarande arbetsordningen äro personligen öfver höfvan nedtryckte, samt en noggrannare utredning af ärendena, utan äfven tjena till bildande af en plantskola för sjelfva statsrådet och i sin mån bidraga till häfvande af de svårigheter, som nu förete sig att finna passande ämnen till departementachefer. Ännu ett stadgande i grundiagen angåends statsrådet, som äfven skulle tåla vid någon jemkning, är förbudet mot offentiiggörande af statsrådets protokoll, om nemligen det här ginge till såsom i Norge, att departementet egde både rätt och plikt att i alla vigtigare mål argifva sitt fullständigt motiverade betänkande, innan saken förekomme till beslut i konseljen inför konungen. Sådant kunde äfven blifva ett af de allra verksammaste medel att tillintetgöra det så kallade allenastyrandet och att tillika inför nationen åt ministrarne inrymma det anseende och det förtroende de kunna förtjena, hvarken mer eller EG FIBRE ETERN