merna, sin bössa och sprang sin kos. En-
gelsmännen förde med sig borgmästaren till
fregätten, dömde honom — till en förträff-
lig middag, och återskickade honom på af-
tonen i ett ganska jovialiskt tillstånd, med
nyckeln till vaktrummet i sin ficka. Så slu-
tade kriget emellan Bordighera och Stora Bri-
tannien, ty vid solens uppgång påföljande mor-
gon voro fregatt och briggar försvunna.,
I det doktorn slutade sin berättelse, hvars
senare del i hög grad behagat sir John, stan-
nade: båten. Antonio hoppade ur och erbjöd
Lucy sin hand; men Lucy sköt den leende
ifrån sig, och hoppade i land utan biträde.
Antonio uppgaf ett utrop af oro.
pBra gjordt, Lucyl utropade baroneten,
som åsett hela underhandlingen och var böge-
ligen road af Antonios ängsliga min. Ha!
ha! patienten bevisar sitt oberoende, och går
sin doktor ur händerna.n ES
Hvad var det i dessa ord, uttalade utan
någon malice prepense, ja på ett gladt skäm-
tande sätt, som gjorde att Antonios panna
öfverdrogs af ett moln ? Han fästade synbar-
ligen vid dem en betydelse, som de icke egde.
Alla menniskor, till och med de som hafva
ett friskt jemut sinne, hafva sina stunder af
öfverdrifven känslighet, och det är troligt att
detta nu var händelsen med vår doktor. Han
besvarade ej sir Johns skämtfulla infall, och
ick ensam framåt, Lucy förstod, med denna
ina instinkt som tillgifvenheten gifver, hans
ystnad, och gick fram till honor, klagande
öfver trötthet. Antonio bjöd henne genast
in arm, och de trenne återvände till oste-;
ian under oafbruten tystsad, Hvilket säll-
kap, stort eller litet, företagande en lust-
ärd, återvände någonsin i samma sinnesstäm-
ling hvari det begaf sig ef? När de voro!
ramme vid osterian, tog Antonio afsked, men;
om plötsligen tillbaka, och sade, med ut-