hem och hans omedelbara smuts- och grisom
gifning. Låtom oss besöka några bondgårdar
ransaka deras inre, såväl som deras yttre
jakttaga det felaktiga och påpeka medlen til
dess afhjelpande. Insändarens mening är e
att här ingå i några detaljer, utan vill har
blott, i allmänhet och kort sammanfattning
delgifva sina tankar; äfvensom han vill an
märka, det hans afsigt ej är att skära alle
bönder eller provinser öfver en kam, ty nog
inser och vet han ganska väl, att det finnes
en mängd enskilta bönder, likasom hela pro
vinser, der snygghet, ordning och ett någor-
lunda passande bygnadssätt äro lika bekante
och hemmastadda som på något annat ställe.
utan vill han fastmer frambälla dessa senare
som mönster och efterföljansvärda excmpel.
De ställen, som en rezande i Sverge först
och sist tvingas att besöka, och som, i de
flesta fall, uppväcka hans leda och afsky, äro
våra gästgifvaregårdar. Hvilken bild framstäl-
ler ej ofta ett af dessa ställen, synnerligast
höst- eller vårtiden under och efter några da-
gars regnig väderlek? Gården äfvensom trak-
ten deromkring nästan omöjlig att beträda,
såvida man ej bokstafligen vill sjunka i smuts
och dy; bygnaden ej allenast illa uppförd och
iaredd samt för ändamålet icke afsedd, utan
äfven ruskig och förfallen; rummen våta, mörka
och kalla eller uppvärmda med en förpestad
luft; allting smutsigt, från golf och tak ända
till den betjenande personalen. Här samlas
en suplysten allmoge, här spelas och slåss
oaktadt alla förbud och förordningar. Men
som ej gästgifvaregården kan egentligen
betraktas som bondgård, utan snarare som en
publik station eller hviloställe för den resan-
de allmänheten, vilja vi ej längre uppehålla
oss vid den, dock nämnande, att, om någon-
ting behöfde förbättras, i och för sitt ända-
mål uppbyggas samt för den trafikerande be-
folkningens helsa, trefaad och beqvämlighet
vidmakthållas, så vore det vära gästgifvare-
gårdar. Kunde ej dessa ställen få sin ända-
målsenliga och snygga inredning, ett någor-
lunda propert utseende, sin stenlagda gärd,
sina rymliga stall och uthus efter en uppgjord
och af vårt intendentsembete, eller någon an-
nan auktoritet, godkänd plan och ritning?
Vändom oss nu till den egentliga bondens
hem. 8e detta tvåvåningshus, tydligen till-
kännagifvande förmögenhet, hvilken utsträck-
ning i dimensioner, hvilken pretention och
dock, huru ändamålslöst, huru tillstängdt och
tillvrängdt! Öfre våningen (till parad) står
tom ech obegagnad med franska tapeter och
misslyekadt gentila. möbler af dyrbara och
främmande trädslag, hundrade gånger obe-
qvämare och smaklösare än furuborden och
stolarne i nedre våningens kök, der bonden,
tillika med familj samt pigor och drängar
företrädesvis inklämt sig, omgifven af träng-
sel och snusk. Denna blandning af snusk
och löjlig lyx är ganska vanlig hos våra bön-
der, som, i brist af passande exempel, vilja
inrätta sina boningar på herrskapsmanår, men
som äfven, i brist på smak och rätt uppfatt-
ning, genom denna sin äflan ådraga sig obe-
hag och obeqvämlighet samt hvarje förstån-
dig menniskas åtlöje. Låtom oss ej tala om
det yttre utseendet samt orneringen eller kon-
struktionen ; här tyetnar all kritik, ty här fins
intet alls att säga; och anläggandet sedan af
sjelfva gårdsplanen med tillhörande uthus-
bygnader: huru planlöst allt är kringkastadt,
utan mening eller sammanhang; hvilket val
af bygnadstomt, hvilken torrhet och tomhet
kring det hela! ja, oaktadt denne bonde har
fullt upp af lifvets nödtorft, saknar han dock
denna hemtrefnad, som är ioder till så myc-
ket ädelt och stort. Gå vi åter till grannen,
som med afund och vördnad skådar upp till
den förres pomp och ståt, skola vi finna att,
oaktadt mindre tillgångar eller oförmåga hålla
honom inom gränsorna för måtiighet och tarf-
lighet, en viss åtrå att i samma manår spela
herre gör sig gällande äfven här, dock mär-
kes detta endast i sjöskumspipor och slipade
bränvinsflaskor o. m, d.; hans bygnad daremot
äfvensom gården tala om otrefnad och för-
fall: taket söndrigt och ryggbrutet, rummen
låga och mörka, fönstren små, dörrarne låga,
sällan skurade golf, sjelfva stommen af stu-
gan liggande ända till syllstockarne nedsjunken
i smörja, förstugan besökt af svinen och ofta
spillningshögen framför stugudörren. Den,
som kallar denna skildring öfverdrifven, hän-
visas till Uplandsslätten, delar af Öster- och
Vestergötland samt vissa trakter af Småland
och Halland m. fl. ställen. Men ej allenast
för sig sjelf, äfven för sina husdjur bygger
den Svenske bonden ofta mörkt, lågt och
trångt: bans stall äfvensom hans fähus och
ladugård gifva ej kreaturen det ljus och den
friska luft som de skulle så väl behöfva, och
månne ej våra bönders häst- och boskapsaf-
vel skulle i allmänhet vara större och hulli-
are, om kreaturen, i detta hänseende, bered-
des större trefnad? När man nu finner huru
den förmögne :och oberoende bonden bygger
åt sig sjelf, buru litet nogräknad han är om
sin egen trygghet, trefnad och beqvämlighet,
huru vill man då begära, att han åt sina tor-
pare och underlydande skall bygga eller in-
reda på ett sätt, som kan motsvara ens de
aldra billigaste och simplaste fordringar derå,
eller hvad vill man begära af desse sjelfve,
då de se sina förmän och husbönder sant
bättre lottade kamrater ej fråga efter hvarken
sig sjoifva eller dem? Pietisten och reaktio-
nären skola måhända prisa detta såsom ett
bevis på förnöjsamhet; den verksamme och
framåtsträfvande skall deremot förkasta det
och deri endast se beviset på lätja eller lik--
nöjdhet. Och dock, hvilket öfverflöd af byg-
nadsmaterial erbjuder ej vårt land! Ingen bör