hem och hans omedelbara smutsoch grisom gifning. Låtom oss besöka några bondgårdar ransaka deras inre, såväl som deras yttre jakttaga det felaktiga och påpeka medlen til dess afhjelpande. Insändarens mening är e att här ingå i några detaljer, utan vill har blott, i allmänhet och kort sammanfattning delgifva sina tankar; äfvensom han vill an märka, det hans afsigt ej är att skära alle bönder eller provinser öfver en kam, ty nog inser och vet han ganska väl, att det finnes en mängd enskilta bönder, likasom hela pro vinser, der snygghet, ordning och ett någorlunda passande bygnadssätt äro lika bekante och hemmastadda som på något annat ställe. utan vill han fastmer frambälla dessa senare som mönster och efterföljansvärda excmpel. De ställen, som en rezande i Sverge först och sist tvingas att besöka, och som, i de flesta fall, uppväcka hans leda och afsky, äro våra gästgifvaregårdar. Hvilken bild framställer ej ofta ett af dessa ställen, synnerligast hösteller vårtiden under och efter några dagars regnig väderlek? Gården äfvensom trakten deromkring nästan omöjlig att beträda, såvida man ej bokstafligen vill sjunka i smuts och dy; bygnaden ej allenast illa uppförd och iaredd samt för ändamålet icke afsedd, utan äfven ruskig och förfallen; rummen våta, mörka och kalla eller uppvärmda med en förpestad luft; allting smutsigt, från golf och tak ända till den betjenande personalen. Här samlas en suplysten allmoge, här spelas och slåss oaktadt alla förbud och förordningar. Men som ej gästgifvaregården kan egentligen betraktas som bondgård, utan snarare som en publik station eller hviloställe för den resande allmänheten, vilja vi ej längre uppehålla oss vid den, dock nämnande, att, om någonting behöfde förbättras, i och för sitt ändamål uppbyggas samt för den trafikerande befolkningens helsa, trefaad och beqvämlighet vidmakthållas, så vore det vära gästgifvaregårdar. Kunde ej dessa ställen få sin ändamålsenliga och snygga inredning, ett någorlunda propert utseende, sin stenlagda gärd, sina rymliga stall och uthus efter en uppgjord och af vårt intendentsembete, eller någon annan auktoritet, godkänd plan och ritning? Vändom oss nu till den egentliga bondens hem. 8e detta tvåvåningshus, tydligen tillkännagifvande förmögenhet, hvilken utsträckning i dimensioner, hvilken pretention och dock, huru ändamålslöst, huru tillstängdt och tillvrängdt! Öfre våningen (till parad) står tom ech obegagnad med franska tapeter och misslyekadt gentila. möbler af dyrbara och främmande trädslag, hundrade gånger obeqvämare och smaklösare än furuborden och stolarne i nedre våningens kök, der bonden, tillika med familj samt pigor och drängar företrädesvis inklämt sig, omgifven af trängsel och snusk. Denna blandning af snusk och löjlig lyx är ganska vanlig hos våra bönder, som, i brist af passande exempel, vilja inrätta sina boningar på herrskapsmanår, men som äfven, i brist på smak och rätt uppfattning, genom denna sin äflan ådraga sig obehag och obeqvämlighet samt hvarje förståndig menniskas åtlöje. Låtom oss ej tala om det yttre utseendet samt orneringen eller konstruktionen ; här tyetnar all kritik, ty här fins intet alls att säga; och anläggandet sedan af sjelfva gårdsplanen med tillhörande uthusbygnader: huru planlöst allt är kringkastadt, utan mening eller sammanhang; hvilket val af bygnadstomt, hvilken torrhet och tomhet kring det hela! ja, oaktadt denne bonde har fullt upp af lifvets nödtorft, saknar han dock denna hemtrefnad, som är ioder till så mycket ädelt och stort. Gå vi åter till grannen, som med afund och vördnad skådar upp till den förres pomp och ståt, skola vi finna att, oaktadt mindre tillgångar eller oförmåga hålla honom inom gränsorna för måtiighet och tarflighet, en viss åtrå att i samma manår spela herre gör sig gällande äfven här, dock märkes detta endast i sjöskumspipor och slipade bränvinsflaskor o. m, d.; hans bygnad daremot äfvensom gården tala om otrefnad och förfall: taket söndrigt och ryggbrutet, rummen låga och mörka, fönstren små, dörrarne låga, sällan skurade golf, sjelfva stommen af stugan liggande ända till syllstockarne nedsjunken i smörja, förstugan besökt af svinen och ofta spillningshögen framför stugudörren. Den, som kallar denna skildring öfverdrifven, hänvisas till Uplandsslätten, delar af Österoch Vestergötland samt vissa trakter af Småland och Halland m. fl. ställen. Men ej allenast för sig sjelf, äfven för sina husdjur bygger den Svenske bonden ofta mörkt, lågt och trångt: bans stall äfvensom hans fähus och ladugård gifva ej kreaturen det ljus och den friska luft som de skulle så väl behöfva, och månne ej våra bönders hästoch boskapsafvel skulle i allmänhet vara större och hulliare, om kreaturen, i detta hänseende, bereddes större trefnad? När man nu finner huru den förmögne :och oberoende bonden bygger åt sig sjelf, buru litet nogräknad han är om sin egen trygghet, trefnad och beqvämlighet, huru vill man då begära, att han åt sina torpare och underlydande skall bygga eller inreda på ett sätt, som kan motsvara ens de aldra billigaste och simplaste fordringar derå, eller hvad vill man begära af desse sjelfve, då de se sina förmän och husbönder sant bättre lottade kamrater ej fråga efter hvarken sig sjoifva eller dem? Pietisten och reaktionären skola måhända prisa detta såsom ett bevis på förnöjsamhet; den verksamme och framåtsträfvande skall deremot förkasta det och deri endast se beviset på lätja eller lik-nöjdhet. Och dock, hvilket öfverflöd af bygnadsmaterial erbjuder ej vårt land! Ingen bör