STUURHOLM, den 13 Vkit. Några tidningar beklaga sig i hvarje numer öfver, att bär icke skall finnas någon stor tidning, som gör opposition, och synnerligen öfver att Aftonbladet icke är en sådan oppositionstidning, hvaraf göres behof. De värda kollegerna behaga icke upplysa, hvad de sjelfve mena med opposition, men att döma af det bruk de göra deraf, synes ändamålet med deras egen opposition egentligen vara att genom personliga smädelser och gemena ans spelningar af alla slag söka nedsätta Aftonbladet och dem, som dela dess politiska åsigter. Vi skänka åt denna art af opposition hela den aktning, som den förtjenar, och öfverlemna åt allmänheten att döma i hvad mån den är befogad eller icke. Emellertid: finna vii det fortfarande skriket en anledning att ännu en gång i korthet uttala 0öss om: vår uppfattning af den konstitutionella oppositionspressens närvarande ställning här i landet. En politisk tidning, liksom hvarje politisk person, som vill göra anspråk på aktning och förtroende, måste väl för sig uppställa ett politiskt ändamål, hvilket hon önskar vinna och hvarför hon vill begagna alla lofliga medel, som stå henne till buds. Aftonbladet har alltid ansett, att den så kallade gamla oppositionen, hvilken Svenska Tidningen och hennes parti nu behandlar med ett så förnämt förakt, men för hvilken samma parti fordom hade icke så obetydlig fruktan, var nödvändig för att frambringa de politiska reformer landet behöfde och önskade. För att bygga upp något nytt, som kan bestå, måste man börja med att rifva ned mer eller mindre af det gamla. På samma sätt, för att åstadkomma en ny regering, ett nytt politiskt system, måste man först störta den gamla regeringen och det gamla systemet. Detta var oppositionens uppgift vid 1834 och 1840 årens riksdågar, och hennes rol måste derföre blifva negativ, d. v. s. agiterande, upplösande. För hvar och en, som följt med våra riksdagars historia, är det bekant, att ifrån det nya statsskickets införande ända till 1828—1830 årens riksdag regeringen egde till sitt förfogande majoriteterna i både borgareoch bondestånden, måhända ännu säkrare än på sjelfva riddarhuset, eller uti presteståndet Om nu detta förhållande fått fortfara, på hvad punkt hae landet väl då stått? huru pass aktad hade dess representation varit, och hvilka förbättringar eller framsteg hade man då kunnat förvänta sig från styrersen? Detyvar fördenskull detta konstitutionella missförhållande, som i första rummet skulle: un danrödjas; och det blef också ifrån. och med 1:34 års riksdag undanröjdt. När sedermera vid 1840 års riksdag den så kallade koalitionen på riddarhuset iyckats att bestämma utskottsvalen, blef det den ur sina fjeltrar. småningom loxsade presscåsg uppgift, att göra en allvarlig opposition och egagna sitt inflytande hos allmänheten, för att icke frukterna af den-vunna segern skulle gå förlorade. Att dessa frukter syntes kunna bringas till mognad efter tronförändringen den 8 Mars 1844, lärer väl icke af någon bestridas. Tiden var således då inne för op? positionen att söka antaga en positiv karakter, att tillgodogöra sig, den vaknade allmänna andan i landet, och att följaktligen understödja en styrelse, som man trodde vilja handla il denna riktning och som äfven gaf åtskilinga bevis på uppriktigheten af denna föresats. t Bör man undra öfver, att sådant väckte belåtenhet, och var det iclte fördenskull heit förklarligt att vid 1844—1:845 årens riks ag ji bladet vände sig och att den opposition, som ft då egde rum, på ett mer eller mindre för-t stucket sätt utgick från adeln och preste-f ståndet ? : Sedan vid 1848 ärs riksdag de händelser, som sa våldsamt upprörde Europa, äfven här utöfvat sin verkan, och sityrelsen, för att undvika eller afböja den befarade, alltför starka tryckningen i detta hänseende, tog sm villflykt till den låtsade cftergiften för tidens kraf att framlägga förslaget till ståndsrepregentationens utbyte mot en representation utgången från samfälta val, uppstod en partisplittring inom både riksdagen och pressen, ph vars följder blefvo så olyckliga. Istället för t saga styrelsen på ordet och tvinga henne 4 lös? detta, bildade sig mot förslaget en k pitter opposition inom en del at p3esgans FS pland representanterna, hufvudsaklisen op pandeståndet. Härigerom räckte gen inom verket handen till hjelp just-åt mar EseöN tstårdare, de konservative, och sina egna mos. a s händer Den reaktion bragte Mare trädde ingaf de mest giltiga som härefter intrad troende mot regeringer; anledningar till mi tt den delaf de: En naturlig följd häraf var, att den er hu liberale, som 1844 understödt ätändare och förvandlades till regeringens motstånd att majoriteterna på riddarhuset och i. preateståndet, i hvilkas armar regeringen oe stälde sig gent emot majoriteterna 1 borg och bondestånden. Br Sådan var ställningen under senare häliten af riksdagen 1848, äfvensom under riksdagen 1850—1851. Dader sapiteå tid gjorde re den sjelfständiga, oberoende pressen en sk . a öppotition met styrelsen. 1853 årg YE öppnades fördenskull under ganska a Ae sigter. Det krig, som redan före riksdagen förbereddes och derunder utbröt mellan vestmakterna och Ryssland, kom likväl både regeringen och det nationella pårtiet till hjelp