STUURHOLM, den 13 Vkit.
Några tidningar beklaga sig i hvarje numer
öfver, att bär icke skall finnas någon stor
tidning, som gör opposition, och synnerligen
öfver att Aftonbladet icke är en sådan oppo-
sitionstidning, hvaraf göres behof. De värda
kollegerna behaga icke upplysa, hvad de sjelfve
mena med opposition, men att döma af det
bruk de göra deraf, synes ändamålet med
deras egen opposition egentligen vara att
genom personliga smädelser och gemena ans
spelningar af alla slag söka nedsätta Aftonbla-
det och dem, som dela dess politiska åsigter.
Vi skänka åt denna art af opposition hela
den aktning, som den förtjenar, och öfver-
lemna åt allmänheten att döma i hvad mån
den är befogad eller icke. Emellertid: finna
vii det fortfarande skriket en anledning att
ännu en gång i korthet uttala 0öss om: vår
uppfattning af den konstitutionella oppositions-
pressens närvarande ställning här i landet.
En politisk tidning, liksom hvarje politisk
person, som vill göra anspråk på aktning och
förtroende, måste väl för sig uppställa ett po-
litiskt ändamål, hvilket hon önskar vinna och
hvarför hon vill begagna alla lofliga medel,
som stå henne till buds. Aftonbladet har all-
tid ansett, att den så kallade gamla opposi-
tionen, hvilken Svenska Tidningen och hen-
nes parti nu behandlar med ett så förnämt
förakt, men för hvilken samma parti fordom
hade icke så obetydlig fruktan, var nödvän-
dig för att frambringa de politiska reformer
landet behöfde och önskade. För att bygga
upp något nytt, som kan bestå, måste man
börja med att rifva ned mer eller mindre af
det gamla. På samma sätt, för att åstadkom-
ma en ny regering, ett nytt politiskt system,
måste man först störta den gamla regeringen
och det gamla systemet.
Detta var oppositionens uppgift vid 1834
och 1840 årens riksdågar, och hennes rol
måste derföre blifva negativ, d. v. s. agite-
rande, upplösande. För hvar och en, som
följt med våra riksdagars historia, är det be-
kant, att ifrån det nya statsskickets införande
ända till 1828—1830 årens riksdag regerin-
gen egde till sitt förfogande majoriteterna i
både borgare- och bondestånden, måhända
ännu säkrare än på sjelfva riddarhuset,
eller uti presteståndet Om nu detta för-
hållande fått fortfara, på hvad punkt hae
landet väl då stått? huru pass aktad hade
dess representation varit, och hvilka förbätt-
ringar eller framsteg hade man då kunnat för-
vänta sig från styrersen? Detyvar fördenskull
detta konstitutionella missförhållande, som i
första rummet skulle: un danrödjas; och det blef
också ifrån. och med 1:34 års riksdag undan-
röjdt. När sedermera vid 1840 års riksdag
den så kallade koalitionen på riddarhuset iyc-
kats att bestämma utskottsvalen, blef det den
ur sina fjeltrar. småningom loxsade presscåsg
uppgift, att göra en allvarlig opposition och
egagna sitt inflytande hos allmänheten, för
att icke frukterna af den-vunna segern skulle
gå förlorade. Att dessa frukter syntes kunna
bringas till mognad efter tronförändringen
den 8 Mars 1844, lärer väl icke af någon
bestridas. Tiden var således då inne för op?
positionen att söka antaga en positiv karakter,
att tillgodogöra sig, den vaknade allmänna an-
dan i landet, och att följaktligen understödja
en styrelse, som man trodde vilja handla il
denna riktning och som äfven gaf åtskilinga
bevis på uppriktigheten af denna föresats. t
Bör man undra öfver, att sådant väckte be-
låtenhet, och var det iclte fördenskull heit
förklarligt att vid 1844—1:845 årens riks ag ji
bladet vände sig och att den opposition, som ft
då egde rum, på ett mer eller mindre för-t
stucket - sätt utgick från adeln och preste-f
ståndet ? :
Sedan vid 1848 ärs riksdag de händelser,
som sa våldsamt upprörde Europa, äfven här
utöfvat sin verkan, och sityrelsen, för att und-
vika eller afböja den befarade, alltför starka
tryckningen i detta hänseende, tog sm vill-
flykt till den låtsade cftergiften för tidens
kraf att framlägga förslaget till ståndsrepre-
gentationens utbyte mot en representation ut-
gången från samfälta val, uppstod en parti-
splittring inom både riksdagen och pressen,
ph vars följder blefvo så olyckliga. Istället för
t saga styrelsen på ordet och tvinga henne
4 lös? detta, bildade sig mot förslaget en
k pitter opposition inom en del at p3es-
gans FS pland representanterna, hufvudsakli-
sen op pandeståndet. Härigerom räckte
gen inom verket handen till hjelp just-åt
mar EseöN tstårdare, de konservative, och
sina egna mos. a s händer Den reaktion
bragte Mare trädde ingaf de mest giltiga
som härefter intrad troende mot regeringer;
anledningar till mi tt den delaf de:
En naturlig följd häraf var, att den er hu
liberale, som 1844 understödt ätändare och
förvandlades till regeringens motstånd
att majoriteterna på riddarhuset och i. preate-
ståndet, i hvilkas armar regeringen oe
stälde sig gent emot majoriteterna 1 borg
och bondestånden. Br
Sådan var ställningen under senare häliten
af riksdagen 1848, äfvensom under riksdagen
1850—1851. Dader sapiteå tid gjorde re
den sjelfständiga, oberoende pressen en sk
. a öppotition met styrelsen. 1853 årg YE
öppnades fördenskull under ganska a Ae
sigter. Det krig, som redan före riksdagen
förbereddes och derunder utbröt mellan vest-
makterna och Ryssland, kom likväl både re-
geringen och det nationella pårtiet till hjelp