alla blifva lyckliga tillsammans. Vi greto af
glädje då vi läste det. Far, som var säng-
iggande och ganska dålig, sammanknäpte
sina händer och sade: Tag mig nu till dig,
min Gud, när dig behagar; jag är beredd att
komma, ty mitt barn skall icke lemnas utan
stöd. En vecka derefter, fortfor Speranza
och torkade sina ögon, buro vi den käre
gamle mannen till grafven. Ack, fröken, vi
räknade dagarne liksom en person, hvilken
är dömd tll döden, räknar de timmar han
ännu har att lefva. Sex månader förgingo,
derefter sju, åtta, nio, tio, men ingen Battista
kom. Det var en stormig afton förliden
mars; mor oeh jag suto bedröfvade i mörk-
ret för att spara på oljan — vårt lilla förråd
var nästan slut, och vi hade icke penningar
att köpa någon — vinden hven, och hafvet
tjöt som ett odjur, och jag tänkte på de arma
sjömännen ute på hafvet, då jag plötsligen
får höra steg i trädgården; mitt hjerta hop-
ph upp i halsen på mig, och jag störtade
alft vansinnig till dörren. Det var han —
jag igenkände hans steg, och jag låg ännu en
ång i hans armar, O, hvilket Tyckligt ögon-
lick! Alla mina bekymmer voro glömda,
all min ängslan var borta; ty han var åter-
kommen, han var hos oss, han — Battista.
O, hvarföre lät Gud mig se denna skymt at
himlen för att låta mig känna förlusten deraf
änna smärtsammare! Mor och jag voro utom
oss af glädje, men den varade icke länge.
Så snart lampan blef påtänd, sågo vi en mängd
af olyckor i den arme Battistas ansigte ; han
var så mager och utmärglad, hans ögon och
kinder voro insjunkna, och han hade en näs-
duk lindad kring sin högra arm. Hur är
det fatt? frågade jag skälfvande af oro. Vi
ha lidit skeppsbrott,, sade han, hela besätt-
ningen, utom en kamrat och jag, har drunk-
nat, och allt hvad jag egde på jorden är borta.s
Och i det han sade dessa ord brast han i tå-