alla blifva lyckliga tillsammans. Vi greto af glädje då vi läste det. Far, som var sängiggande och ganska dålig, sammanknäpte sina händer och sade: Tag mig nu till dig, min Gud, när dig behagar; jag är beredd att komma, ty mitt barn skall icke lemnas utan stöd. En vecka derefter, fortfor Speranza och torkade sina ögon, buro vi den käre gamle mannen till grafven. Ack, fröken, vi räknade dagarne liksom en person, hvilken är dömd tll döden, räknar de timmar han ännu har att lefva. Sex månader förgingo, derefter sju, åtta, nio, tio, men ingen Battista kom. Det var en stormig afton förliden mars; mor oeh jag suto bedröfvade i mörkret för att spara på oljan — vårt lilla förråd var nästan slut, och vi hade icke penningar att köpa någon — vinden hven, och hafvet tjöt som ett odjur, och jag tänkte på de arma sjömännen ute på hafvet, då jag plötsligen får höra steg i trädgården; mitt hjerta hopph upp i halsen på mig, och jag störtade alft vansinnig till dörren. Det var han — jag igenkände hans steg, och jag låg ännu en ång i hans armar, O, hvilket Tyckligt ögonlick! Alla mina bekymmer voro glömda, all min ängslan var borta; ty han var återkommen, han var hos oss, han — Battista. O, hvarföre lät Gud mig se denna skymt at himlen för att låta mig känna förlusten deraf änna smärtsammare! Mor och jag voro utom oss af glädje, men den varade icke länge. Så snart lampan blef påtänd, sågo vi en mängd af olyckor i den arme Battistas ansigte ; han var så mager och utmärglad, hans ögon och kinder voro insjunkna, och han hade en näsduk lindad kring sin högra arm. Hur är det fatt? frågade jag skälfvande af oro. Vi ha lidit skeppsbrott,, sade han, hela besättningen, utom en kamrat och jag, har drunknat, och allt hvad jag egde på jorden är borta.s Och i det han sade dessa ord brast han i tå