ande paragraf af 1820 års skolordning, endast
med tillägg af addition och subtraktion i enkla
al samt multiplikationstabellen. Korteligen,
otandsatsen, att sammanhang borde finnas mel-
lan folkskolan och elementarläroverket, erkän-
nes, men den naturliga följden, att fordringarne
för inträde i det senare äfven skulle mera än
hittills lämpa sig efter den undervisning, som
kan och bör erhållss i den förra, har blifvit
nedprutad till lägsta möjliga.
Då vidare rörande undervisningens omfång
och ändamål föreskrifves, att elementarläro-
verken böra mneddela dels allmän medbor-
gerlig bildning, dels grundlägga de veten-
skapliga insigter som vid universitetet eller
högre lärdomsskola vidare utbildas, kunde
vännerna af läroverkets enhet vara färdiga att
lika med Svenska Tidningen för någon tid
sedan utbrista: hvad kunne vi mera be-
gära! Målet, så vidt detta ligger inom
elementarläroverket, är ju ett och samma
för samtliga ungdomen, ehuru den ene lärjan-
gen kan vinna sitt mål inom kortare tid än
en annan, allt eftersom han vill åtnöja sig
med allmän medborgerlig bildning eller söka
inträde vid universitetet eller högre tillämp-
ningsskola. Se vi på förteckningen öfver
lTäroämnena, skola vi, med undantag af de
döda språken, finna dem alla lika nödiga och
vigtiga för det ena som andra ändamålet, om
ock medgifvas må, att måttet eller omfånget
kan vara något olika. Med afseende härpå
hade vi hoppats, att lärjungarne skulle få föl-
jas åt i ostörd gemensamhet vid undervisnin-
gen i alla läroämnen, åtminstone genom tre
till fyra klasser, det vill säga till 14 å 15
års ålder, eller ungefärligen tills de blifvit
befordrade till sin första nattvardsgång, det
är den tid, då ynglingen vanligen begynner
tänka på sin framtid och kan göra sig nå-
gorlunda reda för hvad han vill. En del
lärjungar hade då, efter vunnen allmän med-
borger!ig bildning, ur skolan utgått till jord-
bruk, handtverk, handel o. s. v., en del hade
qvarstannat ännu någon tid för att under de
redan påbegynta studiernas fortsättning för-
bereda sig för högre, teknisk, embetsmanna-
eller allmän litterir bildning, och slutligen
en del, som mera uteslutande bestämt sig för
vetenskaplig verksamhet, för lärarekall vid
univers:tet, skola eller kyrka, hade nu medå
utbildad fattningsgåfva, mognadt omdöme och
på fullt allvar börjat studera de klassiska
språken, grekiska och latin. Hvilken obe-
räknelig vinst hade icke en sålunda genom-
förd gemensamhet medfört! Ungdomen hade
ostörd fått följas åt, tills den hunnit de år,
då vänskapens och tillgifvenhetens band knu-
tits för lifstiden. Hvilken besparing i lärare-
kraft, hvilken enkelhet och följdriktighet i
organisation hade härmed vunnits! Och hvar-
före har man nu uppoffrat allt detta? Hvar-
före vill man tvinga 11 års barn att vid utträ-
det ur 2:dra klassen och efter blott två års
skolgång bestämma om sin framtid? Hvar-
före införes dispenssystemgts splittring och
villervalla redan i tredje klassen? Hvarföre
förspillas flera lärarekrafter, der eljest en el-
ler högst två lärare vore tillräckliga?
Man skulle tro, att några synnerligen stora
förmåner vunnits såsom ersättning för sådana
uppoffringar. När allt kommer omkring, så
är det likväl endast latinvurmen, eller hvad
man vill kalla det, som är orsaken och enda
orsaken till allt detta. Det gamla rostiga ro-
maresvärdet skall nödvändigt svängas åtmin-
stone öfver elfvaåringens hufvud, inrista sina
glosor i hans svaga hjerna, och förvirra hans
:omdöme, redan innan han förmår skilja mel-
dan forntid och nutid. Och hvilka äro nu
de, som kräfva dessa uppoffringar? Äro dessa
väl en gärd åt bildningen, åt den pedagogi-
ska erfarenheten. Visserligen icke. Under
striden om apologist- och lärdomsskolans för-
ening med gymnasium, en strid som fördes
med sådan ifver- vid det första läraremötet
1849, att den hotade uttränga alla öfriga frå-
or, medgåfvo klassicitetens målsmän med
ganska få undantag, att latinläsningen utan
skada kunde uppskjutas genom 3:ne klasser,
och särskilt hafva vi oss bekant, att åtminstone
de tre sista professorerna i romarespråket vid
vårt förnämsta universitet först såsom ynglin-
gar, men icke såsom barn, begynt läsa latin.
Nej, för allt det krångliga och tillkonstlade.
som latinläsandet i denna sta !ga vållat, haf-
va vi endast och allenast att tacka det ensi-
diga prelatensiska inflytandet och dess före-
språkare inför tronen. Men vi vilja icke ut-
trötta våra läsare med vidare ordande härom.
Inför förnuftets och det opartiska omdömets
domstol är denna sak långt för detta afgjord.
Latinvurmarne taga icke reson, och alla öf-
rige hafva oåterkalleligen bestämt sin öfver-
tygelse. Att vi så länge uppehållit oss vid
denna punkt, torde dock ursäktas, då den är
den ojemförligt vigtigaste i hela stadgan.
ETSamma inflytande, som förhindrat fullstän-
dig enbet och gemensamhet i undervisningen
längre än uti de två lägsta klasserna, kom-
mer otvifvelaktigt äfven att förhindra begag-
nandet af den tillåtelse till vidare utsträckan-
de, åtminstone delvis, af denna gemensamhet,
som eljest blifvit genom stadgan till en viss
grad viikorligen medgifven. Det heter nem:
ligen bärom, att i de ämnen, från hvilkas
smbämtande befrielse ej får medgifvas, samt-
lige lärjungar undervisas inom hvarje klass
gemensamt; men ett medel för de motvillige
att kringgå detta stadgande är straxt bredvid
tillhands, då det nemligen tillägges: i den
mån sådant lämpligen kan ske, och ej är fö-
reskrifvet, att olika kunskapsmått inom klassen
skall inhämtas af dem, som läsa klassiska
språk, oeh dem, som från deras läsning äro
befriade,. När man påminner sig hvilka de
äro, som i yttersta hand inom atiften skola
TESTET TENN EET TSE