ande paragraf af 1820 års skolordning, endast med tillägg af addition och subtraktion i enkla al samt multiplikationstabellen. Korteligen, otandsatsen, att sammanhang borde finnas mellan folkskolan och elementarläroverket, erkännes, men den naturliga följden, att fordringarne för inträde i det senare äfven skulle mera än hittills lämpa sig efter den undervisning, som kan och bör erhållss i den förra, har blifvit nedprutad till lägsta möjliga. Då vidare rörande undervisningens omfång och ändamål föreskrifves, att elementarläroverken böra mneddela dels allmän medborgerlig bildning, dels grundlägga de vetenskapliga insigter som vid universitetet eller högre lärdomsskola vidare utbildas, kunde vännerna af läroverkets enhet vara färdiga att lika med Svenska Tidningen för någon tid sedan utbrista: hvad kunne vi mera begära! Målet, så vidt detta ligger inom elementarläroverket, är ju ett och samma för samtliga ungdomen, ehuru den ene lärjangen kan vinna sitt mål inom kortare tid än en annan, allt eftersom han vill åtnöja sig med allmän medborgerlig bildning eller söka inträde vid universitetet eller högre tillämpningsskola. Se vi på förteckningen öfver lTäroämnena, skola vi, med undantag af de döda språken, finna dem alla lika nödiga och vigtiga för det ena som andra ändamålet, om ock medgifvas må, att måttet eller omfånget kan vara något olika. Med afseende härpå hade vi hoppats, att lärjungarne skulle få följas åt i ostörd gemensamhet vid undervisningen i alla läroämnen, åtminstone genom tre till fyra klasser, det vill säga till 14 å 15 års ålder, eller ungefärligen tills de blifvit befordrade till sin första nattvardsgång, det är den tid, då ynglingen vanligen begynner tänka på sin framtid och kan göra sig någorlunda reda för hvad han vill. En del lärjungar hade då, efter vunnen allmän medborger!ig bildning, ur skolan utgått till jordbruk, handtverk, handel o. s. v., en del hade qvarstannat ännu någon tid för att under de redan påbegynta studiernas fortsättning förbereda sig för högre, teknisk, embetsmannaeller allmän litterir bildning, och slutligen en del, som mera uteslutande bestämt sig för vetenskaplig verksamhet, för lärarekall vid univers:tet, skola eller kyrka, hade nu medå utbildad fattningsgåfva, mognadt omdöme och på fullt allvar börjat studera de klassiska språken, grekiska och latin. Hvilken oberäknelig vinst hade icke en sålunda genomförd gemensamhet medfört! Ungdomen hade ostörd fått följas åt, tills den hunnit de år, då vänskapens och tillgifvenhetens band knutits för lifstiden. Hvilken besparing i lärarekraft, hvilken enkelhet och följdriktighet i organisation hade härmed vunnits! Och hvarföre har man nu uppoffrat allt detta? Hvarföre vill man tvinga 11 års barn att vid utträdet ur 2:dra klassen och efter blott två års skolgång bestämma om sin framtid? Hvarföre införes dispenssystemgts splittring och villervalla redan i tredje klassen? Hvarföre förspillas flera lärarekrafter, der eljest en eller högst två lärare vore tillräckliga? Man skulle tro, att några synnerligen stora förmåner vunnits såsom ersättning för sådana uppoffringar. När allt kommer omkring, så är det likväl endast latinvurmen, eller hvad man vill kalla det, som är orsaken och enda orsaken till allt detta. Det gamla rostiga romaresvärdet skall nödvändigt svängas åtminstone öfver elfvaåringens hufvud, inrista sina glosor i hans svaga hjerna, och förvirra hans :omdöme, redan innan han förmår skilja meldan forntid och nutid. Och hvilka äro nu de, som kräfva dessa uppoffringar? Äro dessa väl en gärd åt bildningen, åt den pedagogiska erfarenheten. Visserligen icke. Under striden om apologistoch lärdomsskolans förening med gymnasium, en strid som fördes med sådan ifvervid det första läraremötet 1849, att den hotade uttränga alla öfriga fråor, medgåfvo klassicitetens målsmän med ganska få undantag, att latinläsningen utan skada kunde uppskjutas genom 3:ne klasser, och särskilt hafva vi oss bekant, att åtminstone de tre sista professorerna i romarespråket vid vårt förnämsta universitet först såsom ynglingar, men icke såsom barn, begynt läsa latin. Nej, för allt det krångliga och tillkonstlade. som latinläsandet i denna sta !ga vållat, hafva vi endast och allenast att tacka det ensidiga prelatensiska inflytandet och dess förespråkare inför tronen. Men vi vilja icke uttrötta våra läsare med vidare ordande härom. Inför förnuftets och det opartiska omdömets domstol är denna sak långt för detta afgjord. Latinvurmarne taga icke reson, och alla öfrige hafva oåterkalleligen bestämt sin öfvertygelse. Att vi så länge uppehållit oss vid denna punkt, torde dock ursäktas, då den är den ojemförligt vigtigaste i hela stadgan. ETSamma inflytande, som förhindrat fullständig enbet och gemensamhet i undervisningen längre än uti de två lägsta klasserna, kommer otvifvelaktigt äfven att förhindra begagnandet af den tillåtelse till vidare utsträckande, åtminstone delvis, af denna gemensamhet, som eljest blifvit genom stadgan till en viss grad viikorligen medgifven. Det heter nem: ligen bärom, att i de ämnen, från hvilkas smbämtande befrielse ej får medgifvas, samtlige lärjungar undervisas inom hvarje klass gemensamt; men ett medel för de motvillige att kringgå detta stadgande är straxt bredvid tillhands, då det nemligen tillägges: i den mån sådant lämpligen kan ske, och ej är föreskrifvet, att olika kunskapsmått inom klassen skall inhämtas af dem, som läsa klassiska språk, oeh dem, som från deras läsning äro befriade,. När man påminner sig hvilka de äro, som i yttersta hand inom atiften skola TESTET TENN EET TSE