STOCKHOLM, den 8 Okt. Vi fortsätta vår i gårdagsbladet började redogörelse för de meddelanden hr Geffroy nyligen lemnat i Revue des deux Mondes om Karl Jobans utrikes politik, grundade på de franska sändebudens till deras regering afgifna berättelser. För Karl Johan var sålunda bourbonernas andra restauration ett förfärligt slag. Ej nog med att de på förespeglingarne om franska kronan bygda luftslott på en gång ramlade. Den nu för andra gången af Europas monarker proklamerade legitimitetsprincipen syntes ju innebära en förkastelsedom öfver hans anspråk på svenska tronen, hviika ej grundade sig på något annat än folkets valrätt. Hvad skulle det väl blifva af honom och hans dynasti, valda till följd af en revolution, i fall en allmän reaktion i Europa skulle sträfva att återuprätta alla gamla troner? Af Gustaf IV Adolf sjelf hade man väl ej synnerligt att frukta; men dennes son, med ryske kejsaren, konungaförbundets chef, till beskyddare, ja till och med förmyndare, ingaf. fortfarande Sverges nye regent de lifligaste farhågor. En da trösten härvid var, att den mäktige förmyndarens vänskap genom 1812 års politik hade blifvit förvärfvad. . På de öfriga makternas bistånd var föga att lita. De ofta förekommande utbrott af den fordna liberalismen, Karl Johan lät undfalla sig, hade på nytt gjort honom ganska misstänkt för de allierade, och kommit dem att nästan helt och hållet glömma hans förr bevisade tjenster. Bourbonerna isynnerhet, för hvilka han låtit nde ett så djupt förakt, glömde hans förittrade kamp emot Napoleon, och sågo ihonom ej annat än den gamle jakobinen, af en tillfällighet upphöjd på en tron. Med hvilken ängslan och otålighet krönprinsen omfattade alla dessa ämnen till oro, derom bära de franska ministerrapporterna mångfaldiga vittnesbörd. Om jag skulle lef: va ännu några år, hvilket ej är troligt,, sade han en dag i Mars 1817, i närvaro af Frankrikes chargå daffaires, skulle då ej min son vara vida lyckligare att åter bli fransman och kunna utmärka sig bland fransmän? Det ligger ingen stor lycka i att styra menniskor; med 25,000 livres ränta i södra Frankrike, skulle jag lefva mycket nöjdare, än att här regera öfver slafvar. Om jag hade i mina händer min hustrus, min sons och min egen lifstråd, skulle jag i sanning skynda att afklippa dem). Dessa utbrott af dåligt lynne lemnade någon gång rum för bittra beskyllningar. De allierade vore otacksammapr, sade han. Utan honom hade kejsarens af Rysslands residens varit Astrachan eller Kasan. Finland, Estland, Kurland, Liffiand, Polen hade varit ryckta från ryska riket. Utan honom hade Preussen varit utstruket från Europas karta. Utan honom hade Tyskland varit deladt i en mängd små republiker, hvilkas chefer utnämts af Frankrike. Och dessa allierade glömde nu hans tjenster ända derhän, att de konspirerade emot honom ! d Oaktadt alla dessa farhågor besteg emellertid Karl Johan Sverges tron den 5 Februari 1818; utan det ringaste hinder från de europeiska stormakternas sida. Erkänd-af alla suvetäner, skyddad af Ryssland, kände den nye konungen kronan sitta tämligen säkert på sitt hufvud. Grefve G. Löwenhjelm utnämndes till ministre plenipotentiaire -vid franska hofvet (i April 1818), -och nya band knötos mellan Karl Johans regering och dessa bourboner, hvilka gjort honom så orolig. Han kunde nu hoppas, att man skulle låta honom regera i ro, utan uppseende. I början saknades likväl icke farhågor, att prinsens af Wasa anspråk understöddes af hofven i Karlsrube och Petersburg, och konungen yttrade sjelf i Juni 1819 till hr de Rumigny, det han ej vore i okunnighet om, att Ryssland låtit utforska sinnesstämningen hos några af ;erges inflytelserikaste personer med afseende på ett snart instundande försök till dynastiförändring. Hr Geffroy betviflar högligen, att Ryssland verkligen hyst så fientliga afsigter emot Karl Johan, i hvilken Alexander såg ett beredvilligt redskap, användbart vid möjligen inträffande nya fötvecklingar, hvareraot en restauration i ett så närbeläget land skulle kunna uppväcka nya stormar och beröfva honom ett pålitligt stöd. Emellertid verkade tyska inflytandet å ena sidan och den senaste restaurationen i Frankrike å den andra obestridligen tryckande på honom; den senare såsom en ständig hotelse, det förra såsom ett odrägligt ok, men hvaruti dock låge räddningsplankan under den befarade stormen. I afseende på den utrikes politiken kände sig konungen under de första 12 åren af sin regering vida lugnare än under den föregående perioden. Han fann blott i allmänhet de europeiska maktegandes politik alltför mycket reaktionär, och denna åsigt saknade ej under denna period ett jemförelsevis välgörande inflytande på Sverges inre förbållanden, Men från och med hvälfningen i Frankrike 1830 förmärktes en betydlig förändring i konungens åsigter. Man skulle ha väntat sig, att en regering, grundad likasom hans egen, på folkval, borde ha väckt hans sympatier, och att han i ett förbund med densamma skulle velat söka räddning undan det ryska inflytandet. Men ett alldeles motsatt förhållande inträffade. Frankrike, som förut synts honom för reaktionärt, förekom honom nu alldeles för mycket liberalt och demokratiskt. Han erkände emellertid Ludvig Filip, likväl ej förrän Ryssland gjort det, och emottog ganska väl franske ministern, markisen af Dalmatien. Bland de många samtal, under hvilka KÖP SE SIS SAT SE ät