STOCKHOLM, den 8 Okt.
Vi fortsätta vår i gårdagsbladet började re-
dogörelse för de meddelanden hr Geffroy ny-
ligen lemnat i Revue des deux Mondes om
Karl Jobans utrikes politik, grundade på de
franska sändebudens till deras regering afgifna
berättelser.
För Karl Johan var sålunda bourbonernas
andra restauration ett förfärligt slag. Ej nog
med att de på förespeglingarne om franska
kronan bygda luftslott på en gång ramlade.
Den nu för andra gången af Europas monar-
ker proklamerade legitimitetsprincipen syntes
ju innebära en förkastelsedom öfver hans an-
språk på svenska tronen, hviika ej grundade
sig på något annat än folkets valrätt. Hvad
skulle det väl blifva af honom och hans dy-
nasti, valda till följd af en revolution, i fall
en allmän reaktion i Europa skulle sträfva
att återuprätta alla gamla troner? Af Gustaf
IV Adolf sjelf hade man väl ej synnerligt att
frukta; men dennes son, med ryske kejsaren,
konungaförbundets chef, till beskyddare, ja
till och med förmyndare, ingaf. fortfarande
Sverges nye regent de lifligaste farhågor. En
da trösten härvid var, att den mäktige för-
myndarens vänskap genom 1812 års politik
hade blifvit förvärfvad. . På de öfriga mak-
ternas bistånd var föga att lita. De ofta fö-
rekommande utbrott af den fordna liberalis-
men, Karl Johan lät undfalla sig, hade på
nytt gjort honom ganska misstänkt för de
allierade, och kommit dem att nästan helt och
hållet glömma hans förr bevisade tjenster.
Bourbonerna isynnerhet, för hvilka han låtit
nde ett så djupt förakt, glömde hans för-
ittrade kamp emot Napoleon, och sågo iho-
nom ej annat än den gamle jakobinen, af en
tillfällighet upphöjd på en tron.
Med hvilken ängslan och otålighet krön-
prinsen omfattade alla dessa ämnen till oro,
derom bära de franska ministerrapporterna
mångfaldiga vittnesbörd. Om jag skulle lef:
va ännu några år, hvilket ej är troligt,, sade
han en dag i Mars 1817, i närvaro af Frank-
rikes chargå daffaires, skulle då ej min son
vara vida lyckligare att åter bli fransman
och kunna utmärka sig bland fransmän? Det
ligger ingen stor lycka i att styra menniskor;
med 25,000 livres ränta i södra Frankrike,
skulle jag lefva mycket nöjdare, än att här
regera öfver slafvar. Om jag hade i mina
händer min hustrus, min sons och min egen
lifstråd, skulle jag i sanning skynda att af-
klippa dem). Dessa utbrott af dåligt lynne
lemnade någon gång rum för bittra beskyll-
ningar. De allierade vore otacksammapr,
sade han. Utan honom hade kejsarens af
Rysslands residens varit Astrachan eller Ka-
san. Finland, Estland, Kurland, Liffiand, Po-
len hade varit ryckta från ryska riket. Utan
honom hade Preussen varit utstruket från Eu-
ropas karta. Utan honom hade Tyskland va-
rit deladt i en mängd små republiker, hvil-
kas chefer utnämts af Frankrike. Och dessa
allierade glömde nu hans tjenster ända der-
hän, att de konspirerade emot honom ! d
Oaktadt alla dessa farhågor besteg emeller-
tid Karl Johan Sverges tron den 5 Februari
1818; utan det ringaste hinder från de euro-
peiska stormakternas sida. Erkänd-af alla
suvetäner, skyddad af Ryssland, kände den
nye konungen kronan sitta tämligen säkert
på sitt hufvud. Grefve G. Löwenhjelm ut-
nämndes till ministre plenipotentiaire -vid
franska hofvet (i April 1818), -och nya band
knötos mellan Karl Johans regering och dessa
bourboner, hvilka gjort honom så orolig. Han
kunde nu hoppas, att man skulle låta honom
regera i ro, utan uppseende. I början sakna-
des likväl icke farhågor, att prinsens af Wasa
anspråk understöddes af hofven i Karlsrube
och Petersburg, och konungen yttrade sjelf i
Juni 1819 till hr de Rumigny, det han ej
vore i okunnighet om, att Ryssland låtit ut-
forska sinnesstämningen hos några af ;erges
inflytelserikaste personer med afseende på ett
snart instundande försök till dynastiförändring.
Hr Geffroy betviflar högligen, att Ryssland
verkligen hyst så fientliga afsigter emot Karl
Johan, i hvilken Alexander såg ett beredvil-
ligt redskap, användbart vid möjligen inträf-
fande nya fötvecklingar, hvareraot en restau-
ration i ett så närbeläget land skulle kunna
uppväcka nya stormar och beröfva honom ett
pålitligt stöd. Emellertid verkade tyska in-
flytandet å ena sidan och den senaste restau-
rationen i Frankrike å den andra obestridli-
gen tryckande på honom; den senare såsom
en ständig hotelse, det förra såsom ett odräg-
ligt ok, men hvaruti dock låge räddnings-
plankan under den befarade stormen. I af-
seende på den utrikes politiken kände sig ko-
nungen under de första 12 åren af sin rege-
ring vida lugnare än under den föregående
perioden. Han fann blott i allmänhet de eu-
ropeiska maktegandes politik alltför mycket
reaktionär, och denna åsigt saknade ej under
denna period ett jemförelsevis välgörande in-
flytande på Sverges inre förbållanden,
Men från och med hvälfningen i Frankrike
1830 förmärktes en betydlig förändring i ko-
nungens åsigter. Man skulle ha väntat sig,
att en regering, grundad likasom hans egen,
på folkval, borde ha väckt hans sympatier,
och att han i ett förbund med densamma
skulle velat söka räddning undan det ryska
inflytandet. Men ett alldeles motsatt förhål-
lande inträffade. Frankrike, som förut synts
honom för reaktionärt, förekom honom nu
alldeles för mycket liberalt och demokratiskt.
Han erkände emellertid Ludvig Filip, likväl
ej förrän Ryssland gjort det, och emottog gan-
ska väl franske ministern, markisen af Dal-
matien. Bland de många samtal, under hvilka
KÖP SE SIS SAT SE ät