dogörelse. STOCKHOLM, den 3 Okt. Officiösa röster från Finland. () I. Sedan professor Rein först för skams skull erkänt, att Sverge gjort mycket för Finlands organisation, förvaltning och bildning, och i allting gjort gällande grundsatsen om finnarnes lika berättigande inför lagen med svenskarce, och detta på en tid, då denna grund-ats för ingen del var allmän och då t. ex. tyskafne gjorde motsatta åsigter gällande i afseende på esterna, tillägger han, likasom för att försvaga vigten af detta nödtvungna erkännande: Det kan vara oafgjordt, om dessa mot fimnarne iakttagna grundsatser härled:!e gig ur den hos de styrande rådande aktning för menniskorätt, eller om de ursprungligen voro förestafvade af klokhet, för att dymedelst genom rättvisa och mensklighet vinna tillgifvenhet af ett folk, hvilket man möjligen fann sig för svag att med vapenmakt hålla i ständigt beroende.n Det skulle sålunda icke ha varit ett fritt och frihetsälskande folks motvilja för att göra andra till slafvar, utan endast oförmågan i de.ta hänseende, som dikterade Sverges politik, då det gjorde Finland delaktigt af det rättstillstånd och den bildning svenskarne sjelfve egde och af de välgerningar, som det stod i Sverges förmåga att gifva. Historien vittnar eljest, att alla de öfriga finska stammarne, af hvilka somliga, t. ex. esterna, ursprungligen varit långt kraftigare och stridbarare än de stammar som bebodåe Finland, kunnat underkufvas och förslafvas, och den intygar, att i alla eröfringar, som Sverge gjort, samma grundsatser om frihet och rättvisa blifvit tillämpad2 och gjort svenska styrelsen och svenska nationen aktade och ärade ?). Hr Rein går ända derhän i välvilja och höflighet mot Sverge, att han medgifver, att man näppeligen kan fordra, att Sverge skulle kunnat göra någonting för att låta den finska nationaliteten utveckla sig enligtsitt egendomliga lynne och genomgå sin egen bildRingsprocess; han finner denna fordran olämplig, emedan tanken om en dylik nationell utveckling på de tider, hvarom här är fråga, ännu icke hade uppstått ens hos de teoretiska, än mindre hos de praktikska statsmännen. Detta är ju ett ganska vacket medgifvande, som borde tagas ad notam af de ultrafennomaner, som på vers och prosa klaga öfver finska språkets och nationalitetens åsidosättande under svenska tiden. Författaren fortfar: Det var först kejsar Alexander I, välsignad i åminnelse, som uttalade och öfven praktiskt använde denna högsin nade grundsats på finnarne Det är sålun da den ryske sjelfherrskaren, i historien bränmärkt genom sitt skamliga och förrädiske dåd 1808, hvilken skall ha tagit initiativet till en fri nationel utveckling för Finland. Den skonsamhet han i första hand vi sade mot Fwlands institutioner och egendomliga förhållanden, emedan han ville låta Ryssland tills vidare draga nytta af finsk bild. ning och skicklighet, den insigt han hade derom, att Finland på det sättet skulle göra kejsarriket långt större gagn, än sisom ett vanligt ryskt guvernement, vill man sålunde försöka tolka såsom ett djupsinnigt erkän ande af nationalitetens vigtoch berättigande. hvari czaren skulle stått ett steg framför sin samtid! O heliga enfald! vore man här fär dig att utropa, om man icke hade skäl at betvifla, att en så hög grad af politisk oskulc verkligen kan finnas vid det finska universi tetet, och att specielt en professor i bistorier kan så samvetsgrant ha afhållit sig från at att smaka på den politiska kunskapens för dömliga träd. Programförfattaren berör derefter den lyck: liga ställning i financielt hänseende, som Fin land skali haintagit efter föreningen med Ryss land. Under svenska tiden, heter det, kunde icke alla landets inkomster användas för dess inre utveckling, utan någon del af dem gick öfver till Sverge, hvaremot de nu nästan uteslutande få användas till landets förkofran. Författaren synes härvid förbise, att Finland, såsom en integrerande del af Sverge, nödvändigt måste bära sin andel i underhållandet af den högsta gemensamma administrationen, och att de medel, som härtill användes, väl icke kunna sägas ha varit alldeles främmande för landets väl och inre utveckling, så vida man icke äfven nu från de medel, som för sådant ändamål disponeras, vill afdraga de långt betydligare summor, som måste åtgå till upprätthållande af en fullstän():Se Aftonbladet n:o 229. ?) Vi anförde för icke länge sedan ett stycke ul sen korrespondensartikel i en tysk tidskrift, som vittnade om den aktning och kärlek, hvarmed mar i de numera hannoverska landskapen Bremer och Verden ännu erinrar sig det svenska väldets korta period. För de förtryckta esterna var der svenska styrelsetiden den enda ljusstrimma, som deras sorgliga historia företer. PRESENT VER NNE EAP er EST