emellan mannen och qvinnan.. Den så kal
lade starkare har ingenting emot att af der
så kallade svagare med bittra smärtor fram
födas, under långa vakor fostras-och vårdas
att genom henne erhålla mensklighetens hög.
sta prerogativ, det att älska och älskas, at
slutligen på sjuksängen och på dödslögret a
henneg hand omhuldas. Vid dessa högtidli
gare tlifällen i lifvet får hon ej blott var:
med, utan ock utföra hufvudrollen, och gan-
ska slätt skulle väl i sådana fall den-annar:
sig så gerna isolerande mannen taga sig ut
henne förutan. Men under de långa mellan-
tiderna, under hela lifvet föröfrigt, anser han
rätt och tillbörligt samt med god ordning öf-
verensstämmande, - att halfva menniskoslägtet
uteslutande sysselsätter sig med att vara den
andra hälftens dockor, kokerskor, tvätterskor.
klädlapperskor. För vinnandet af detta än-
damöl har man vanligen så anordnat qvinnans
uppfostran, att i afseende på läroämnena in-
genting på en sjelfständig verksamhet till-
lärapligt för inhämtas, hvad metoden åter
angär ingen grundlighet får ega rum. Vidare
har man för henne stängt tillträdet till de
flesta yrken, sannolikt af farhåga att i annat
fall kunna komma i saknad af behöfliga och
föga dyrlejda hjelphjon inom hushållet. Men
då genom allt detta cellsystemet för qvinnan
ännu ej var rätt fullständigt, enär ändå ej
alla yrken voro för henne tillslutna, hiltade
man på den grymt sinnrika utvägen att be-
taga henne nödiga medel dertill genom att
beröfva henne rätten att förfoga öfver sin
förmögenhet. Utan tvekan, men ingalunda
utan ersättning, åtog man sig sålunda :besvä-
ret att bestyra om alla hennes angelägenhe-
ter, icke på grund af något fritt uppdrag, utan
af ren maktfullkomlighet, i det man ansåg
sig för ett slags arfmarskalkar, födda att leda
qvinnorna, regera dem och framförallt för-
valta deras penningar. Men ej nöjd med
detta allenastyrande inom det materiellas om-
råde, utsträcktes makten äfven till hjertats
angelägenheter, och under namn af giftoman-
naskap har ofta ett slags tyranni utbildats,
värre än alla de öfriga. Och när omsider
qvinnan, på alla håll stängd från den raka
vägen, började inträda på-sidovägar, och be-
gagna list och konstgrepp emot sina förtryc-
kare, så förvånade man sig i sin enfald här-
öfver, och fann häruti ett nytt skäl att ytter-
ligare åtdraga de hårda banden.
De tider äro visserligen längesedan förbi,
då qvinnan aldrig betraktades -annorlunda än
såsom ett bohagsting; men denna våra för-
fäders åsigt synes beklagligen ännu fortlefva
inom giftermåls- och ärfdabalkarne. Äfven
de tider äro förbi, då qvinnan ej annorlunda
än undantagsvis ansågs kunna stå utom fa-
miljen. I våra dagar har ett helt annat för-
hållande inträdt, och hvad som förr allmänt
var undantag, tyckes nu vilja hota att öfvergå
till regel. Då svenska lagen åt enkan ensam
tillförsäkrar ett mått af frihet, som de öfriga
af hennes kön aldrig kunna vinna, har väl
detta sannolikt skett på den grund, att före-
nämde klass af qvinnor med skäl anses hafva
utträdt ur familjens sköte. Hvarföre vill man
då ej på samma grund förläna sarama förmån
ät de otaliga qvinnor, hvilka ej mindre än
enkor redan utgått ur familjen? Och äro ej
äfven de, hvilka derinom qvarstannat, men
uppnått en mognare ålder, berättigade till en
fri, sjelfständig verksamhet, och till vilkoret
för en sådan: förvaltning af egna medel?
Inom söällskapslifvet bevisar man gerna qvin-
nan alla möjliga små uppmärksamheter; man
lemnar henne t. ex. försteget, när det kom-
mer an på att passera en dörr. Men blir det
fråga om inträdet genom den port, som skil-
jer de omyndiga från de fria, då inträder utan
krus den tjugoettårige ynglingen, sägande till
qvinnorna: Blifven qvar derutanföre; eder
plats är bland öfvermagar och vanvettingarl
Så höres ock i våra dagar mycket tal derom,
att en beständig omyndighet just utgör vil-
koret för den sanna qvinligheten, hvilken
skulle alldeles gå ut, ifall den förflyttades
ifrån förmyndareskapernas glashus ute i sjelf-
verksamhetens fria luft. Vi anse denna far-
höga sakna all grund, och tro deremot, att
det fria arbetet, ehuru visserligen ej saknande
frestelser, likväl är i mindre grad utsatt för
sådana än det tvungna; vi tro att, sedan: en
viss ålder är uppnådd, medvetandet om egen,
fritt använd kraft, utsigten emot ett mål, hop-
pet, att kunna tillkämpa sig en fast ställning
i lifvet, förläna sinne och förmåga en spän-
stighet, som aldrig nog kan värderas och
lika litet från det allmännas ståndpunkt som
från det enskiltas får förbises.
I den novell, som här ligger framför oss,
har rall Bremer utgått från en punkt, som
synes vara den mest fördelaktiga för utkäm-
pandet af striden för de grundsatser hon ve-
lat göra gällande. Författarinnan har nemli-
gen, försmående att vända sina vapen emot
de så lätt i ögonen fallande missbruken af
främmande förmyndareskap, direkt angripit
sjelfva fadersväldets. Huru hon låter hjeltin-
nan, en kraftig, stolt natur, först bittert lida
af en hård, oförnuftig behandling, och der-
under bringas ända derhän att förtvifla äfven
om den högsta tröst, så efter hand genom
verksamhet och umgänget med en ädel själs-
förvandt höja sig ur den förstenande tröghet,
hvaruti hon varit försjunken, och slutligen
omstrålas af martyrskapets i tron vunna glo-
ria, derom måste vi hänvisa till sjelfya bo-
ken, och inbjuda derföre allmänheten att så
snart som möjligt utbyta sin ställning att vara
våra läsare emot den vida afundsvärdare att
bli Fredrika Bremers. Ej heller anse vi af
nöden att här frambålla arbetets formella för-
tjenster; en klar, ren diktion, en förträffligt