Huru föga angenäm den genom det ofvan om-
talade Londonprotokollet antagne danske tron-
följarens ställning för närvarande måste vara
i Danmark, kan bland annat slutas af den
artikel i den danska tidningen Dagbladet, som
uti vår korrespondents ofvan anförda bref
åsyftas, och hvaraf vi för tillfället vilja an-
föra. följande:
Då en dansk tronföljare skulle väljas, förenade man
sig från de olika sidorna om en prins, som icke ge-
nom snillets eller hjertats gåfvor intog någon fram-
stående plats, som icke på något framstående sätt
hade gjort sig förtjent om landet, som blott hade
den negativa förtjensten att icke, i likhet med sin
närmaste slägt, ha slutit sig till upproret, hvilket
också skulle ha varit. mycket svårt för honom, då
han var i Köpenhamn och hade hela sin familj der,
men som hade en så egendomlig ställning, att de
från olika sidor önskade afsägelserna lättare kunde
uppnås till fördel för Lonom än för någon annan.
Vi tillstå, att vi då ansågo valet af prins Christian
af Gläcksburg, lyckligt och denna åsigt var visst äf-
ven den allmänna hos hela danska nationen; det var
icke heller mot honom elier emot Londonerprotokol-
let, som på hösten 1852 uppstod en så häftig oppo-
sition, utan emot det sätt, på hvilket regeringen sökte
ordna den inre delen af succesionsfrågan; den före-
nade riksdagen sökte icke beröfva prins Christian
något, utan att gifva honom mera än regeringen
föreslog, nemligen att utvidga arfsrätten äfven
till kognaterna af hans ätt. Vi skulle taga myc-
ket maste om den allmänna meningen, om den
glädje, hvarmed nationen helsade prins Chri-
stians val, icke senare gifvit vika för helt andra
känslor. Framdragen från sin undangömda ställning,
såsom yogre prins af en aflägsen sidolinie, till den
högsta ställning i staten näst konungen, skulle prin-
sen, så måste man tro, ha känt sig genomträngd af
tacksamhet mot nationen, ha slutit sig till henne,
omfattat med intresse hennes fria institutioner och
sträfvat att befrämja den utveckling, som bäst be-
tryggade statens nationalitet och frihet. Det är
blott allt för bekant, att prins Christian, som icke
förstod att den förenade riksdagen kämpade för hans
rätt, känner större tacksamhet mot det ryska kej-
sarhuset än emot någon annan af dem, som medver-
kade till hans,val, att ban föga sympatiserar med
den fria rörelsen, att han icke älskar den konstitu-
tionella utvecklingen, att han är långt ifrån att hysa
någon känsla för den danska nationaliteten. -H.
H. har icke direkt tagit del i de politiska händel-
serna, men det veta alla, att han var en af den
förra ministörens varmaste vänner, att hans husliga
krets var ett samlingsställe för dess medlemmar och
anhängare både före och efter dess afskedande, att.
han, som före sitt val imiterade den franske bor-
garkungen genom att sända sin son till en offent-
lig skola, nu har betrott denne blifvande konungs
uppfostran åt en man, som är den mest fanatiske
anhängare af den förra ministörens mest fanatiske
ledamot, att den lefvande känsla för den danska sa-
kens rättvisa, som alltintill år 1852 utmärkte det
hessiska huset, har, synnerligen inom prinsens af
Danmark krets, gifvit vika för en likgiltighet, som
är myeket nära att förvandlas till tyska sympatier,
om den ieke redan blifvit det. Det är ieke den fri-
sinnade danska nationen, utan reaktionen oeh det
holsteinska ridderskapet, som sätta sitt hopp tilljden
tiden, då prins Christian ärfver kronan, och ti