och tycktes bedja om sin andel af hans kär-
lek, en andel, hvilken snart helt och hållet
tillföll henne. Det sår, som Aubreys egoisti-
ska egensinnighet tillfogat, hade knapt bör:
jat att läkas, då lady Davennes död åter ka-
stade en djup dysterhet öfver baronetens hem.
Lady Davennes helsa hade länge varit i af-
tagande, och försvagades ännu mer alltsedan
hennes sons afresa. Slaget kändes icke min-
dre hårdt derföre att det varit förutsedt. Sir
Johns sorg var ytterlig, ehuru stilla och kuf-
vad; ty den högdragne baroneten ansåg hvarje
yttre tecken af djup känsla oförenligt med
sin värdighet. Han hade äfven ett annat,
och bättre, skäl att lägga band på sina kän-
slor, nemligen att icke genom sin smärta för-
öka sin dotters häftiga SA EES
Sir John drog sig tillbaka till sitt hem på
landet, och lefde der jemförelsevis i enslig-
het, helt och hållet upptagen af sin dotter,
hvilken nu blifvit hans förnämsta sysselsätt:
ning — hans förnämsta glädje. Lucy var
ett svagt, känsligt, intelligent barn, väl be-
höfvande all en faders omhuldande vård, en
af dessa älskliga ömtåliga blommor, söm i
lika hög grad väcka ljufva Föroppningar och
öm oro. Men landtluft, regelbundet lefnads-
sätt och förståndig omvexling af kroppsrö-
relse och hvila, af sysselsättning och förströ-
else, under en insigtsfull lärarinnas ledning,
hade så lycklig och stärkande inflytelse på
hennes helsa, att miss Davenne vid sjutton
års ålder, ehuru ännu något späd, uppväxt
till en lång, blomstrande, glädtig flicka, och
utmärkt vacker tillika.
En Lonudonskönhets lif låg nu framför
henne. Sir John drömde aldrig om att bon
skulle kunna afvika från det antagna bruket
för personer af hennes stånd. Hon skulle
presenteras vid bofvet; de tillstängda luckor-
na för fönstren på huset i .... gatan öppna-