afseende anmärkningsvärd person, gömde sig,
som vi låtit ana, en här af svagheter; den
mest naturliga bland dem var öfverdrifven fa-
derlig ömhet. Aubrey med sin manhaftiga fri-
språkighet och ståtliga utseende var just född
tll sin fare lycklige opponent, nej tyrann.
I baronetens ögon var den sjelfständighet, som
var grunden af hans sons karzkter — en sjelf-
ständighet så stark, att det tycktes som om alla
de jordade Davennernas stolthet upplöst run-
nit i hans ådror, endast äneu en förtjenst
Till och med alla Aubreys pojkakiiga äfven-
tyr vid Eton, hvilka, så som de framsäll-
ee af honom sjelf, utvisade att de härledde
sig från oförsvarlig förmätenhet å hans sila,
hade endast gjort honom ännu kärare för
sir John, hvilken i denna anda som ogerna
tålde en jemlike, endast såg en stolthet
kom anstod representanten af Davennerna.
Således utföll saken så, att Aubrey, inom sex
månader sedan han lemnat Eton, stod ut-
nämd till kornett vid ett dragonregemente,
och inom året afseglade till Indien; ty han
hade förmåttsin far icke allenast att sam-
tycka, att han beträdde den militära banan,
utan — hvilket var ännu svårare, ty här
stridde hans afgudande af sin son mot so-
nens önskningar — äfven att utverka en för-
flyttning för honom till ett regemente, kom-
menderadt till Caleutta. Auvrey hade i lång
uid så väl vakande som sofvande drömt om
tiger- och elefantjagter, och Indien var hans
förlofvade land. Sålunda hade förverkligan-
det af sonens förhoppningar krossat faderns.
Då sir John, lidande af denna hårda mot-
gång, den första af någon betydenhet i hans
hittills lyckosamma lif, såg sig omkring sö-
kande tröst, märkte han för första gången,
att han hade nära till hands en balsam för
sin hbjertsorg i den bleka älskliga cherub,
sora räckte upp till honom sina späda armar,