mannen verkligen snart utmärkte sig, icke i
klassisk lärdom, men i de inhemska talan-
gerna att: boxas och fäkta.
Vid sjutton års ålder tog Aubrey, på en gång
en petitmaitre och en öfverdådig ung sälle,
afsked af Eton och skolgosslifvet. Han hade
redan till det yttre utseende af en man, ty
hans fysiska utveckling var i matsatt förhål-
lande till den intellektuella. Då han af sin
far underrättades, att han alltifrån sin barn-
dom varit bestämd till statsman, anhöll Au-
brey att få tydligen förklara, att han afskydde
politiken, ansåg böcker i allmänhet som nå-
gonting höget tråkigt, och att han, om han
begäfve sig till Oxford, skulle blifva bortvi-
sad om icke bortkörd; att han för längese-
dan bestämt sig att icke tjena någon annan
gud eller gudinna än Mars; och att det klo-
kaste hans far kunde göra vore att genast köpa
hovom rättighet att försvara hans majestäts
fenor. Allt detta sades med ett gycklande
ordsvall, zm slog till marken faderns länge
närda äregirighet. Sir John försökte invänd-
ningar, öfvertalelse, förmaningar och slutli-
gen hotelser; men Åubrey var sin fars pon,
ban höjde på sitt vackra hufvud, svor åt fa-
miljeköpingen och parlamentet och afgaf som
sitt ultimatum, att om hans far icke samtyckte
att låta honom ingå iarmös som ädling, skulle
han ta värfning som siöpel soldat.
Sir Johns hår reste sig på hans hufvud, i
det hantlyssnade till unge Egensinnigs ec
klaring, och i det han lyssnade fattades han
plötsligen af den öfrertygelsen, att ynglingen
vore i stånd att stå vid sina ord. Sir Jobn
kände till Davenneblodet, och hade åtskilliga
minnen af master Aubreys envishet gom barn.
Striden fortgick någon tid, men ändades natur-
ligtvis på det nätt, att Aubrey blef segervinnare;
ty under den imponerande betäckning, hvil-
ken gjorde sir John Davenne till en i visst