mannen verkligen snart utmärkte sig, icke i klassisk lärdom, men i de inhemska talangerna att: boxas och fäkta. Vid sjutton års ålder tog Aubrey, på en gång en petitmaitre och en öfverdådig ung sälle, afsked af Eton och skolgosslifvet. Han hade redan till det yttre utseende af en man, ty hans fysiska utveckling var i matsatt förhållande till den intellektuella. Då han af sin far underrättades, att han alltifrån sin barndom varit bestämd till statsman, anhöll Aubrey att få tydligen förklara, att han afskydde politiken, ansåg böcker i allmänhet som någonting höget tråkigt, och att han, om han begäfve sig till Oxford, skulle blifva bortvisad om icke bortkörd; att han för längesedan bestämt sig att icke tjena någon annan gud eller gudinna än Mars; och att det klokaste hans far kunde göra vore att genast köpa hovom rättighet att försvara hans majestäts fenor. Allt detta sades med ett gycklande ordsvall, zm slog till marken faderns länge närda äregirighet. Sir John försökte invändningar, öfvertalelse, förmaningar och slutligen hotelser; men Åubrey var sin fars pon, ban höjde på sitt vackra hufvud, svor åt familjeköpingen och parlamentet och afgaf som sitt ultimatum, att om hans far icke samtyckte att låta honom ingå iarmös som ädling, skulle han ta värfning som siöpel soldat. Sir Johns hår reste sig på hans hufvud, i det hantlyssnade till unge Egensinnigs ec klaring, och i det han lyssnade fattades han plötsligen af den öfrertygelsen, att ynglingen vore i stånd att stå vid sina ord. Sir Jobn kände till Davenneblodet, och hade åtskilliga minnen af master Aubreys envishet gom barn. Striden fortgick någon tid, men ändades naturligtvis på det nätt, att Aubrey blef segervinnare; ty under den imponerande betäckning, hvilken gjorde sir John Davenne till en i visst