sina skulder efterskääkta; men I annat -fall
hade han att på sin dotters födelsedag gå
från gård och grund. Hvad som förmått den
gamle och rike baronen att redan i sin sons
barndom åt honom köpa en ruinerad mans
dotter till ett så högt pris, detta upplyses ej;
men man får väl icke heller vara alltför nog-
räknad på reson i en gammalbarons hand-
ingar. Det kostar emellertid mycket på gref-
ven att tvinga sin dotter, ty han äri grunden
ingen hårdbjertad far; han är djupt rörd då
ban ger dottern del af den rysliga hem-
ligheten. Dock, anden är villig, men köt-
tet är svagt: han gör i samma andetag
en liten husbehofslögn för att inbilla henne
att det är den 19:de och ej den 23:dje fö-
delsedagen, som är den kritiska tidpunkten,
och, -o ve, denna födelsedag är just nu inne.
Ven qvinnans list öfvergår mannens förstånd.
Leonora erinrar sig möjligheten, att bon kun-
nat vara död innan sitt J9:de år, och hon
frågar sin pappa hur det då skulle ha gått.
Grefven upplyser, att han då skulle fått sitta
i orubbadt bo till döddagar. Saken blir nu
den enklaste i verlden. Leonora beslutar, i
hemlighet förstås, helt simpelt att dö, så är
hela saken hulpen. Pappa slipper bysis, och
bon sjelf slipper baronen, fom naturligtvis i
hennes ögon är ,afskyvärds. Skenbart ger
hon dock sitt samtycke till förlofningen, och
grefven står just i begrepp att i ett grannt
tal föreslå :de förlofvades skål, då Leonora
tömmer risgens innehåll i sitt glas och — —
— man tror kanske att bon dricker? Nej,
bevars, då hade det ju varit slut med allt-
sammans, och vi ha ännu blott sett två ak-
ter, blott två af fyra. Nå, men hur gick det?
Jo, den hederlige Willmer hade en lika he-
derlig vän. Ge hade hjelpts åt att ta reda
på hur det hängde ihop med de der födelse-
dagarne, och Willmer hviskar hemligheten i
conoras Öra just i det afgörande ögonblic-
ket: : Man har-alltså ännu fyra år på sig, och
— den som vinoner-tid vinner allt.
I nästa akt — men om förlåtelse ; kanske
läsaren redan fått nog af dessa orimligheter;
ty att vi-hitlills ieke sett något annat, derom
torde läsaren med oss vara: emse. Vi behöf-
va: således icke följa Willmer till Paris, dör
han blifvit em stor målare oeh der han under
talskt namn och peruk sammanträffar med
unga. Stålbjelm och hela familjen Ädelhjelm,
som han räddar undan ett gatuupplopp. Hvar-
före han antagit falskt namn, förmäler ej hi-
storien. - Nog af att han under samma falska
namn ech samma peruk slutligen infinner sig
pa det ÄAdelhjelmska godset Almedal, just
preeis. på Leonoras 23:dje födelsedag. då den
alltjemt förskjutne unge baronen står i be-
grepp att låta egendomen gå under klubban.
sivad är då naturligare, än att den rik vördne
Willmer betalar skulderna, blir igenkänd af
sin Leonora och får bennes. Detta var hans
hämd på aristokraten; på kritiken hade han
tått hämd genom sitt europeiska rykte, och
han håller ett vackert tal om buru naturen
är den källa, ur hvilken kostnären hämtar
sina s-önaste skatter.
Men, ett ord apropos naturen. Vi veta ej,
om 8. RB. kommit, en annan Willmer, under
peruk och förärdradt namn, att med sitt skå-
despel i 4 akter taga samma bämd som Will-
mer på kritiken för någon förut liden förtret,
och om man derföre fir på hans eget arbete
tillämpa hans egna satser om konstens för-
hållande till naturen; men, uppriktigt, tror
sig författaren verkligen i detta stycke ha
framstält natur? Kanske tror han så; kanske
har han ock gjort det; men då måste han
för visso ha råkat träffa snaturens mnattsidap.
Och utförandet? Jo, detta var vår enda
tröst under hela den fyra akter långa våndan.
Vi lyckönskade oss nemligen att ej behöfva
se verkliga konstnärer pinas med framställan-
det af sådana bilder och sådana scener; och
vi lyckönskade oss tillika att vi ej behöft se
ett verkligt konstverk förderfvadt genom ett
till den grad okonstnörligt framställningssätt
som det man här fick bevittna. Det ifråga-
verande stycket skulle verkligen icke förgäf-
ves ha blifvit skrifvet och uppfördt om det
kunde öfvertyga Humlegårdsteaterns styres-
man, att, med sådana resurser som dem han
disponerar, man gör bäst att hålla sig till
lustspelet och farsen, som man möjligen kan
gifva på ett sätt, som roar en icke alltför nog-
räknad publik, och öfverlemna skådespelet ät
testrar och konstnärer, som kunna på ett vär-
digare sätt uppfylla dess kraf.
m—— 220