TEATER.
Djurgårdsteatern. Rädderen, eller Den döfve och
dufvan, komedi i 3 akter, bearbetad efter fran
skan af Holtei; öfversättning. I
Humlegårdsteatern. Artisten och Aristokraten, ellet
Konstnärens hämnd; skådespel i 4 akter; svenskt
origihal af H. B.
Hr Pierre Deland spelade i går afton en ny
rol. -Hvar man: vet att detta kan öfversättas
sålunda: I går afton bjöds på en ny och utsökt
konstnjutning. Men huru stora anspråk man
än blifvit van att fästa vid detta uttryck, då
det gäller att se en ny uppenbarelse af en
konstnärsin.ifvelse, som förstår att kläda sig
i så mångfaldigt skiftande och dock alltid
lika sanna, lika fulländade gestalter, så blef
man dock i går mer än vanligt öfverraskad;
lika mycket af det originella, det egendom:
liga i hela den bild hr Deland då framstäldej
som af det i sanning beundransvärda sätt hvar:
på vissa särskilta drag hos densamma framträdde;
Antinous f. d. dansör, nu bosatt på landet,
så heter på affischen den person, som uti
Räddaren eller Den döfve och dufvan ut:
föres af hr Deland. Redan efter en myckel
kort bekantskap med hr Antinous finner man
att hans fordna yrke måtte ha stört harmo:
nien i hans utveckling: benen ha uppenbari
bliivit alltför mycket gynnade på bjernans
bekostnad. I- det tomrum, der detta organ
borde- ha sin plats, tumla i oredigt virrvart
blott några reminiscenser från dansörs- och
teaterlifvet, och han är för resten, stackari
karl, ett slags papegojfigur: nyfiken, -sladdi
rande, sqvalleraktig, en smula skadelystenl
men dertill mycket, mycket rädd om sitt skian —
så ofta en motståndare är tillstädes nemligeni
ty eljest, eljest är han en:bjelte, somtörstat
efter hämd och blod. Hans inblandning i
andras angelägenheter bringar honom till sist
något litet i knipan och hans hjeltemod blii
satt på prof. Han flyr, han döljer sig, men
råkar först då riktigt i fällan. Instängd i-ett
skåp, hör han frår alla sidor ropas att elde
är lös. Man kan föreställa sig hans förskräci
kelse; men hvad -man :deremot har svårt ati
göra sig ett begrepp om, det är det sät
hvarpå hr Deland uttrycker den. Vi vilj
ej bjuda -till7 ätt: skildra den: så :,ytters
tragi-komiska figur ban gör, då hän, blek
och förstörd, framdrages ur sin gömmaj
troende: sig redan till.h Iften stekt; men
vågar försäkra att det förtjenar ett besök på
Djurgårdsteatern blott förattse denna enda sceni
Stycket öfverflödar dessutom af många andråd
nästan: lika dråpliga scener, och vi måste der:
för endast beklaga, att det blifvit så sent
upptaget, att man blott. en eller ett par gån:
ger under hr Delands vistelse härstädes denna
gång kan få återse honom såsom Antinous. Styc-
ket är för öfrigt ganska underhållande, och
skulle blifva det ännu mer genom litet mera
lif och raskhet hos de medspelande. -Den
döfves rol tar i anspråk en mimiker af pro-
fession, såsom man i pjesen säger; men en
sådan saknas här. Likväl måste man erkänna
att :hr Deland i detta stycke i allmänhet se-
kunderades något bättre än vanligen är fallet.
Sista representationen å Djurgårdsteatern gif-
ves redan om måndag, såsom vanligt till för-
mån för teaterns samtliga sujetter. Man upp-
för dervid lustspelet Den tredje, en pjes i
hvilken br Deland äfvenledes har en bland
sina lyckligare roler.
Humlegårdsteatern uppförde i lördags för
första gången ett inhemskt stycke med den
ståtliga titeln Artisten och Aristokraten, eller
Konstnärns hämd, skådespel i 4 akter af H.B.
Målaren Georg Willmer har fått förtroendet
att måla sin beskyddares, grefve Ädelhjelms
dotters, den unga och naturligtvis sköna frö-
ken Leonoras porträtt, men bar derunder rå-
kat -se så djupt i de vackra ögonen, att han
vid pjesens början redan är, som man säger,
kär upp öfver öronen. Men, utan hopp om
pappas samtycke, talar älskaren redan i första
scenen om evig skilsmessa och älskarinnan
om gift och död. Hellre än att tillhöra nå-
gon annan, vill hon gifva sig sjelf döden,
den präktiga flickan, och detta ej på vanligt
plebejiskt manr, genom att hoppa i närmaste
å eller brunn, eller, som en simpel pariser-
grisett, osa ibjäl sig med en skyftel kol. Nej,
på ett mera värdigt sätt skall Ädelhjelmska
slägtens sista ättling dö. Bland familjkleno-
derna finnas trenne ringar, som alla varit
fylda med gift. De två ha skaffat en salig
ändalykt åt tvenne forntida fröknar Ä., som
varit olyckligt kära liksom den stackars Leo-
nora. Den tredje har sitt innehåll qvar, lik-
som enkom bestäldt för henne. Men — dör-
ren öppnas, pappa öfverraskar de älskande
och utfar i otidigheter mot den förmätne
Georg, hvilken han på köpet förklarar såsom
konstnär icke vara annat än en stympare, till
stöd för hvilket påstående han uppläser ctt
stycke kritik ur en tidning, efter hvad vi
kundestycka, Stockholms Dagblad. Willmer
finner sig sårad; och hvem kan förtänka ho-
nom för det? Hans stolthet 1 ppreser sig, och
han kesluter att taga hämd bäde på aristo-
kraten och kritiken, genom den förnuftiga
och prisvärda föresatsen att arbeta sig upp
il en stor konstnär.
Grefve Ädelhjelm har dock haft sina goda
skäl att gifva Willmer korgen. Han är rui
nerad, stackars karl, som mer än en aristo-)
srat i våra dagar. :Han lyssnar derföre bei
särligt till ett frieri från en rik baron Ståll
njelm, och detta så mycket mer som dennes
ar har hela hans välfärd i sin hand. på grund
fett kontrakt, troligen det besattaste någon
nenniska hört omtalas. De högadlige gub-
arne ha gifvit hvarann svart på hvitt på, att
;m Leonora innan sitt 23:dje år skulle vara
sift med unga baron, så skulle grefven fål-
ET EN GRANN Ne nr ne Da
heten, som har brukade kalla det — och be-lVv