annan och längt mera popular blik är IrIks-
dagen än den som förut blifvit förlä-
nad från den s. k. riddarhusoppositionen, hvars
förnämsta prydnad, grefve C. H. Anckarsvärd,
dessutom för en tid trädt tillbaka från skåde-
platsen och lemnat rum för några yngre le-Å
amöter, hvilka delade Aftonbladets åsig-
ter. Under dylika förhållanden blef det
lätt för Aftonbladet att vinna allt större
och större insteg genom att skickligt be-
gagna sig af de för en oppositionstidning så
särdeles gynsamma konjunkturerna, under det
att gamla Argus sjelfdog och hofvets un-
derstöd åt tidningen Fäderneslandet upp-
hörde, hvarefter detta blads talangfulle redak-
tör kastade sig åt ett annat håll och utgaf
de bekanta aStällningar och förhållanden m. fl.
skrifter, hvilkas pikanta innehåll äfven i sin
mån kommo Aftonbladet till godo och en tid
gåfvo frodig näring åt dess spalter. Ungefär
samtidigt härmed uppträdde en annan politisk
författare med sällsynt skriftställareförmåga,
hr A. Lindeberg, hvars Bidrag till Sverges
historia efter 1810 äfven åt Aftonbladet lem-1)
nade en rik skörd. Kommo sedan 1838 års af
den dåvarande styrelsens oförklarliga förblin-
delse framkallade händelser och 1840 års
märkliga oppositionsriksdag. Utan tvifvel stod
Aftonbladet vid denna tidpunkt på sin höjd
såsom oppositionstidning. Aftonbladet börja-
de vid denna tid att mer än förut egna sig
åt behandlingen af frågorna om de många
sambhällsförbättringar, som landets väl och det
allmänna tänkesättet fordrade. Främst af alla
stälde Aftonbladet, likasom hela den frisinna-
de delen af nationen den tiden, representa-
tionsreformen, för hvars agitation jemväl det
från nyssnämde års riksdag hvilande försla-
get var ett medel, som icke borde lemnas
obegagnadt af en liberal tidning. Men isam-
ma mån Aftonbladet mera egnade sig åt be-
handlingen af allvarsamma ämnen, moderera-
de sin kritik och mindre sysselsatte sig med
personliga frågor, började hopen beklaga sig
öfver, att det var strunt till Aftonblad, att
det vär tråkigt, att det förlorat sin bästa pen-
na (hr Möller) och hade, Gud vet icke hvad
allt för lyten. Emellertid var dessa välde nu
stadgadt hos den upplysta allmänheten, och
smädelserna, från hvilket håll de än kommo,
förmådde icke rubba dess ställning. Kom så
tronförändringen 1844 med alla dess förhopp-
ningar, bländande för dem, som hyllade ett
nationelt och framåtskridande system, men
destomer nedslående för det konservativa och
reaktionära hofpartiet. Naturligtvis borde icke
Aftonbladet, lika litet som andra liberala tid-
ningar, uppoffra dessa förhoppningar, utan
snarare göra allt sitt till för att åt dem bereda
verkligbet. Nu blef skriket ännu värre icke
blott från de konservatives sida med Svenska
Minerva i spetsen, för att ej tala om Posttid-
ningens beryktade adjutantsartiklar, utan äf-
ven från de radikale, som nu skreko att Af-
tonblsdet gått i hofvets tjenst, att dess utgif-
vare sträfvade efter en hoftitel eller en stats-
rådsplats ro. m. d. Samme skribent, som
för närvarande grasserar i en del af pres-
sen, gick äfven då omkring och sädde
ogräs 1 en hop småtidningar t, ex. Freja,
eiler Den Konstitutionelle, m. fl. Det ståen-
de temat var då Aftonbladets förtryckan-
de despotism öfver landsortspressen, dennas
emancipation undan Aftonbladets förskräck-
liga tyranni. I öfrigt var det alldeles sam-
ma taktik som nu, att nemligen göra bladet
misstänkt, att nedsätta dess medarbetare, från-
känna det talang, kunskaper, stil o. m. d., men
ingenting hjelpte. Sedan derefter 1848 års
europeiska händelser för någon tid förändrat
sjelfva regeringens position, uppkom tid efter
annan den egentligen s. k. skandalpressen,
Man har anmärkt, att Sverge är det enda
land der en verklig ekandalpress lyckats att
bita sig fast och intaga en, såsom det synes,
varaktig ställning. I andra länder hafva vis-
serligen under tider af politiska rörelser,
skandaltidningar uppstått för att kasta smuts
på politiska personligheter; men de hafva för-
svunnit med de omständigheter som föranled:
derss uppkomst. Här i landet har icke blott
den ena skandaltidningen efter den andra af
egen drift uppstått och vunnit afsättning, utan
smutskastningen har sträckt sig till alla slags
1 ersoner, både offentliga och enskilta. Man
hör ofta uttryckas den djupaste afsky för
skandalpressens handtlangare; men det vore i
sanning mera skäl att rikta den mot den gan-
ka talrika allmänhet, som med anspråk på
bildning läser och besoldar denna press. I
alla lönder finnas skribenter, nog föraktliga
för att frossa på hvad som är mest lågt hos
menniskan och icke hålla någonting heligt.
I detta afseende finnes ingen skilnad emellan
Sverge och andra länder, men skilnaden lig-
ger deruti, att i andra länder sådane skandal-
tidningar, som dem vi nu ega dussintals, icke
skulle annat än vid berörde tillfällen finna
lösare, och då vanligtvis endast bland dräg-
gen ur alla samhälsklasser. — Annorstädes
skulle man icke taga i handen en tidning,
der ens närmaste anhöriga eller vänner en
gång blifvit skändade, Här betyder detta in-
genting Man har ströckt fördragsamheten
inda derhbän, att på klubbar och i sälskaper,
både stora och små, numera aldrig saknas
xandalblad, och den ene ledamoten har för-
nöjelsen att i nästan hvarje nummer finna
skandaler om den andre. Vi tvifla, att nå-
got sådant kan ega råm i något annat land.
Huru har denna smak hos svenska allmän-
beten för skandaler kunnat uppstå och utbilda
tig? Det ligger utom vårt ämne att ingå i
närmare undersökning härom, men insänd. tror
att Aftonbl. kunnat hindra skandalpressens
uppkomst, om det behandlat den efter för-
tjenst, och icke visat den undseende, hvarige-
nom å ena sidan skandalskribenterna fingo
pod och uppmuntran, och å den andra all-
mänheten en oriktig föreställning om arten af
deras föraktliga skriftställeris Besynnerligt nog
blef emellertid Aftonbladets utgifvare sjelf ett
af de förnämsta föremålen för skandaltidnin-
garnes smuts och för deras aldrig tröttnade
bemödanden att kränka hans medborgerliga
karakter
jr -
XX OL RAR
- a