rön ta a Je 22 a Ka ar tare dt FE RE KE a
ende. baron Falkenberg erfarit, samt att yttrandet åt-
följts af en autorisation att meddela detsamma vitt-
nenas kamrater: Löjtnant Ekman har dessutom sjelf
intygat, att jag slutat min berättelse med det yttran-
det: ajag vill.ej denne. yngling något ondt, ete.; och
jag hemställer till en hvar, som bar sundt förnuft,
om det är ens tänkbart, att. jag under en sålunda
afslutad berättelse förklarat samme yngling vara tjuf.
Jag har förnt eriorat, huru ett.så beskaffadt förkla-
rande måste hbafva.outplånligt qvarstannat i en kam-
rats minne; och minnets vaeklande i en sådan fråga
kan: derföre ieke annat än väcka rättvisa tvifvelsmål.
Mon det år ieke ensamt i denna punkt, som löjt-
nant Ekmans minne svikit honom. Auditören Ren-
berg har nemligen intygat, huru löjtnant Ekman, se-
dan han erfarit samma rykte, som hr auditören om-
vitthat, derom, i Rånbergs närvaro, tillfrågat värds-
husidkaren Vester och af dennes stillatigande för-
anlåtits till det yttrandet: låt mig veta om något
dylikt vidare inträffar, så skall jag laga att det blir
betaldt, hvilket yttrande auditören Bönberg på gan-
ska.giltiga grunder ansett utmärka både löjtnant
Ekmans uppfattning af värdens tysta svar och - löjt-
nantens intresse i en för den blifvande kamraten och
för kärgn ömtålig fråga. Detta ganska betydelse-
fälla samtal. emellan löjtnant Bkman och värdshus-
värden, och hvarigenom hr löjtnanten till och med
iklädt sig en viss ansvarighet, detta allt har löjt-
nant Ekman, såsom vittne, så helt och hållet förgä-
tit, att han ieke ens, efter det auditören Ren-
berg inför rätten påmint honom derom, kunnat draga
sig händelsen till minnes.
Bäfven en annan, åtminstone lika märklig minnes-
Tvirring framstår i löjtnant Ekmans vittnesberät-
telse, en förvirring, som tillika sprider klart ljus öf-
ver oförmågan att skilja mellan min yttrade öfver-
tygelse om sannfärdigheten af det baron Falkenberg
till last lagda. förhållande och en anklagelse att han
vore tjuf. — Löjtnant Sköldebrand har nemligen in-
tygat, att sedan. han af uppgifven anledning ensamt
besökt mig och af mig erfarit samma berättelse an-
gående baron Falkenbergs förhållande på värdshuset,
som min till öfverståthållareembetet ingifoe skrift
innehåller, samt löjtnanten derefter anstält fåfänga
försök med baron Falkenberg och skänkförestånder-
skan att få förhållandet upplyst, så hade löjtnant
Sköldebrand, för att icke lifvå stäld i mellanhand
emellan sina kamrater och mig, anmodat löjtnanterne
Stråle och Ekman ått medfölja till mig, för att vinna
BRpronind huru saken rätteligen sig förhölle. 1
fullkomlig öfrerensstämmelse Härmed har också löjt-
nånt Stråle intygat, att löjtaanternes besök hos mig
varit en följd deraf, att vittnet utaf löjtnant Sköl-
debrand fäst höra ifrågavarande berättelse, som
skulle blifvit-af mig meddelad, men som ieke skulle
öfverensstämma med skänkförestånderskans till Skjöl-
debrand lemnade uppgifter. — Löjtnant Ekman åter
intygar, att anledningen till besöket varit den, att
löjtnant Skjöldebrand för vittmet jemte andra kam-
rater tillkännagifvit, att jag fill honom yttrat, att
baron Falkenberg skulle stulit, samt autoriserat 1öjt-
nant Skjöldebrand att berätta detta för sina kam-
rater.n
Det torde icke kunna antagas, att löjtnant Skjöl-
debrand om sitt enskilta samtal med mig afgifvit
annan berättelse åa någon af sina kamrater, än
löjtnanten sjelf på sin vittnesed intygat samt öckså
föjtnant Strålo uddar Hvsrifrät här då löjtnant
Ekman hämtat sin så afrikande uppfattving äf hvad
under samtalet emellan mig och löjtnant Skjöldebrand
skulle hafra blifvit yttradt? — Uppenbarligen från
samma opålitliga minne eller från dem föreställning;
som hos samtlige löjtnanterne synes hafva varit rå-
dande, att baron Falkenbergs förfarände; i händelse
de! af uppsåt tillkommit, vore stöld. Emellertid fin:
ner man i denna löjtnant Ekmans öppfåttsing af
löjtnant Skjöldebrands berättelse för kaämraterax an-
ledningen Gll löjtnant Rkmans sedermera under sam-
talet med mig fålda yttfändöe derom, att, om-Fal-
kenberg vore tjuf och om jäg kändesbevisa att han
vore det, kamräterna iäke ville7 eller kundestjena
med honom; : ;
Det är ieke farhåga för följderna af något bland
aå skiljaktiga yttrandeh, vittnena omförmält, som
föranlåtit mig att ingå i vederläggning af vittnes-
men: ty efter hvad emot baron Falkenberg bevis-
ligen förekommit; kunde det strängaste af dessa ytt
randen, om det innefattade domslut, väl blifva före-
mål för olika meningar ibland jurister, men visser-
ligen vicke, minst under de förhålländen, som: här
voro för Handen; såsom ärekränkning ådraga någon
Påfoljd. Och i hvad fall som helstvore det-ofören-
ligt ned min kärakter att för någon orsak förneka
mit ord. Det är för sanningens: skull, som jag an-
sr mig pliktig förklara; oeh det med fullt medve-
tande af hvad under samtaletförefallit, attjag hvar-
ken direkt eller indirekt yttrade, att baron Falken-
berg genom sitt förhållande på värdshuset vore tjuf
eller begått :stöldg och icke ens att den handling,
hvarom var fråga, till sitt väsende mer eller minåre
liknade stöld. 3
Hvad jag tänkte oeh oföränderligen tänker om der
moraliska halten af- det uppgifna - förhållandet är
tröligen detsamma, som hvarje man af heder måste
tänka.
ä För mig är det alldeles uppenbart, att vittnena,
ännu såsom sådana, om ock omedvetet, intagne till
karhratens fördel, hvilken de icke kunde skilja från
uhiformens, sökt gifva uttryck åt en tanke, den de
trött sig, så att säga, läsa emellan raderna. af-mina
ord. -Oeh densolika lifligheten i vittaenas inbillnings-
kraft, som slutligen hos--dem ajelfve gifvit åt den
förmodade tanken yttrandets visshet; torde en hvar,
som. närmare känner vittnena, finna ganska fram-
stående i de skiljaktiga uttryckssätten, för hvilka
någon ledning emöjligen kunnat hämtas af hvad jag
verkligen sagt. ; E
fiSlutligen, hvad angår det af mig. begärda en-
skiltaspolisförhör, så har jäg i min vid undersöknin-
gens början afgifna förklaring tillräekligen utveeklat,
hutusom. mina vederdelomän, genom sin egen för-
blindelse, grundad -på baron Falkenbergs nekande
ech skänkförestånderskans dubbelhet,och genom för-
beredelserna till denna injurieprocess,, hvilken baron
Falkenberg, af lätt insedda skäl; sjelf ieke var villig
att anställa, mån hvartill han af kamrater och för-
män enträget uppmanades — hurusom mina vedör-
delomän;, säger jag, sjelfve nödgade: mig att vidtaga
detta steg, och huru jag dermed atsåg, ieke blott
egen trygghet, utan: oek att få rätta förhållandet
upplyst, då jag förestälde mig att frågan slutligen
skulle inom - regementet blifra bragt till sin lämpli-
gaste :lösbing. — Jag har nu endast.ått ur under-
sökningen tillägga, att löjtnanten Skjöldebrand . på
sin-vittnesed intygat, det jag, samma dag polisför-
böret egt ram, underrättat honom om resultatet af
förhöret, för att- ännu förekomma. en. rättegång,
som jag ansåg endast. komma att medföra obehag
för friherre Falkenberg och regementet; samt att,
då vittnet uttryckte sin önskan att få se protokollet
öfver. det hållna förhöret, jag upplyst, att det fanns
hos den för oss begge bekante embetsman, som hål-
lit samma förhör; och hade löjtnant Skjöldebrand
till och med dervid;- fast,såsom han föregifver, vil-
korligen, uttryckt sin; -tacksamhet.för mitt bemö-
dande att sauvera regementets heder.
Jag beklagar uppriktigt, minst för min egen skull,
att man ieke bättre förstått mitt bemödande, än att
man deraf tagit sg anledning till den nu slutade
undersökningen. Stoekholm den 17. September 1856:
— Kansl:ledamoten i fångstyrelsen hr R.
. Cedersehöld har under generaldirekförens frånvaro
på embetsresor hållit undersökning å Långholmen
angående den bebandling-styrman Lindström -der
Vrit underkastad. å
vå od rätt kk Re