rön ta a Je 22 a Ka ar tare dt FE RE KE a ende. baron Falkenberg erfarit, samt att yttrandet åtföljts af en autorisation att meddela detsamma vittnenas kamrater: Löjtnant Ekman har dessutom sjelf intygat, att jag slutat min berättelse med det yttrandet: ajag vill.ej denne. yngling något ondt, ete.; och jag hemställer till en hvar, som bar sundt förnuft, om det är ens tänkbart, att. jag under en sålunda afslutad berättelse förklarat samme yngling vara tjuf. Jag har förnt eriorat, huru ett.så beskaffadt förklarande måste hbafva.outplånligt qvarstannat i en kamrats minne; och minnets vaeklande i en sådan fråga kan: derföre ieke annat än väcka rättvisa tvifvelsmål. Mon det år ieke ensamt i denna punkt, som löjtnant Ekmans minne svikit honom. Auditören Renberg har nemligen intygat, huru löjtnant Ekman, sedan han erfarit samma rykte, som hr auditören omvitthat, derom, i Rånbergs närvaro, tillfrågat värdshusidkaren Vester och af dennes stillatigande föranlåtits till det yttrandet: låt mig veta om något dylikt vidare inträffar, så skall jag laga att det blir betaldt, hvilket yttrande auditören Bönberg på ganska.giltiga grunder ansett utmärka både löjtnant Ekmans uppfattning af värdens tysta svar och löjtnantens intresse i en för den blifvande kamraten och för kärgn ömtålig fråga. Detta ganska betydelsefälla samtal. emellan löjtnant Bkman och värdshusvärden, och hvarigenom hr löjtnanten till och med iklädt sig en viss ansvarighet, detta allt har löjtnant Ekman, såsom vittne, så helt och hållet förgätit, att han ieke ens, efter det auditören Renberg inför rätten påmint honom derom, kunnat draga sig händelsen till minnes. Bäfven en annan, åtminstone lika märklig minnesTvirring framstår i löjtnant Ekmans vittnesberättelse, en förvirring, som tillika sprider klart ljus öfver oförmågan att skilja mellan min yttrade öfvertygelse om sannfärdigheten af det baron Falkenberg till last lagda. förhållande och en anklagelse att han vore tjuf. — Löjtnant Sköldebrand har nemligen intygat, att sedan. han af uppgifven anledning ensamt besökt mig och af mig erfarit samma berättelse angående baron Falkenbergs förhållande på värdshuset, som min till öfverståthållareembetet ingifoe skrift innehåller, samt löjtnanten derefter anstält fåfänga försök med baron Falkenberg och skänkförestånderskan att få förhållandet upplyst, så hade löjtnant Sköldebrand, för att icke lifvå stäld i mellanhand emellan sina kamrater och mig, anmodat löjtnanterne Stråle och Ekman ått medfölja till mig, för att vinna BRpronind huru saken rätteligen sig förhölle. 1 fullkomlig öfrerensstämmelse Härmed har också löjtnånt Stråle intygat, att löjtaanternes besök hos mig varit en följd deraf, att vittnet utaf löjtnant Sköldebrand fäst höra ifrågavarande berättelse, som skulle blifvit-af mig meddelad, men som ieke skulle öfverensstämma med skänkförestånderskans till Skjöldebrand lemnade uppgifter. — Löjtnant Ekman åter intygar, att anledningen till besöket varit den, att löjtnant Skjöldebrand för vittmet jemte andra kamrater tillkännagifvit, att jag fill honom yttrat, att baron Falkenberg skulle stulit, samt autoriserat 1öjtnant Skjöldebrand att berätta detta för sina kamrater.n Det torde icke kunna antagas, att löjtnant Skjöldebrand om sitt enskilta samtal med mig afgifvit annan berättelse åa någon af sina kamrater, än löjtnanten sjelf på sin vittnesed intygat samt öckså föjtnant Strålo uddar Hvsrifrät här då löjtnant Ekman hämtat sin så afrikande uppfattving äf hvad under samtalet emellan mig och löjtnant Skjöldebrand skulle hafra blifvit yttradt? — Uppenbarligen från samma opålitliga minne eller från dem föreställning; som hos samtlige löjtnanterne synes hafva varit rådande, att baron Falkenbergs förfarände; i händelse de! af uppsåt tillkommit, vore stöld. Emellertid fin: ner man i denna löjtnant Ekmans öppfåttsing af löjtnant Skjöldebrands berättelse för kaämraterax anledningen Gll löjtnant Rkmans sedermera under samtalet med mig fålda yttfändöe derom, att, om-Falkenberg vore tjuf och om jäg kändesbevisa att han vore det, kamräterna iäke ville7 eller kundestjena med honom; : ; Det är ieke farhåga för följderna af något bland aå skiljaktiga yttrandeh, vittnena omförmält, som föranlåtit mig att ingå i vederläggning af vittnesmen: ty efter hvad emot baron Falkenberg bevisligen förekommit; kunde det strängaste af dessa ytt randen, om det innefattade domslut, väl blifva föremål för olika meningar ibland jurister, men visserligen vicke, minst under de förhålländen, som: här voro för Handen; såsom ärekränkning ådraga någon Påfoljd. Och i hvad fall som helstvore det-oförenligt ned min kärakter att för någon orsak förneka mit ord. Det är för sanningens: skull, som jag ansr mig pliktig förklara; oeh det med fullt medvetande af hvad under samtaletförefallit, attjag hvarken direkt eller indirekt yttrade, att baron Falkenberg genom sitt förhållande på värdshuset vore tjuf eller begått :stöldg och icke ens att den handling, hvarom var fråga, till sitt väsende mer eller minåre liknade stöld. 3 Hvad jag tänkte oeh oföränderligen tänker om der moraliska halten afdet uppgifna förhållandet är tröligen detsamma, som hvarje man af heder måste tänka. ä För mig är det alldeles uppenbart, att vittnena, ännu såsom sådana, om ock omedvetet, intagne till karhratens fördel, hvilken de icke kunde skilja från uhiformens, sökt gifva uttryck åt en tanke, den de trött sig, så att säga, läsa emellan raderna. af-mina ord. -Oeh densolika lifligheten i vittaenas inbillningskraft, som slutligen hos--dem ajelfve gifvit åt den förmodade tanken yttrandets visshet; torde en hvar, som. närmare känner vittnena, finna ganska framstående i de skiljaktiga uttryckssätten, för hvilka någon ledning emöjligen kunnat hämtas af hvad jag verkligen sagt. ; E fiSlutligen, hvad angår det af mig. begärda enskiltaspolisförhör, så har jäg i min vid undersökningens början afgifna förklaring tillräekligen utveeklat, hutusom. mina vederdelomän, genom sin egen förblindelse, grundad -på baron Falkenbergs nekande ech skänkförestånderskans dubbelhet,och genom förberedelserna till denna injurieprocess,, hvilken baron Falkenberg, af lätt insedda skäl; sjelf ieke var villig att anställa, mån hvartill han af kamrater och förmän enträget uppmanades — hurusom mina vedördelomän;, säger jag, sjelfve nödgade: mig att vidtaga detta steg, och huru jag dermed atsåg, ieke blott egen trygghet, utan: oek att få rätta förhållandet upplyst, då jag förestälde mig att frågan slutligen skulle inom regementet blifra bragt till sin lämpligaste :lösbing. — Jag har nu endast.ått ur undersökningen tillägga, att löjtnanten Skjöldebrand . på sin-vittnesed intygat, det jag, samma dag polisförböret egt ram, underrättat honom om resultatet af förhöret, för attännu förekomma. en. rättegång, som jag ansåg endast. komma att medföra obehag för friherre Falkenberg och regementet; samt att, då vittnet uttryckte sin önskan att få se protokollet öfver. det hållna förhöret, jag upplyst, att det fanns hos den för oss begge bekante embetsman, som hållit samma förhör; och hade löjtnant Skjöldebrand till och med dervid;fast,såsom han föregifver, vilkorligen, uttryckt sin; -tacksamhet.för mitt bemödande att sauvera regementets heder. Jag beklagar uppriktigt, minst för min egen skull, att man ieke bättre förstått mitt bemödande, än att man deraf tagit sg anledning till den nu slutade undersökningen. Stoekholm den 17. September 1856: — Kansl:ledamoten i fångstyrelsen hr R. . Cedersehöld har under generaldirekförens frånvaro på embetsresor hållit undersökning å Långholmen angående den bebandling-styrman Lindström -der Vrit underkastad. å vå od rätt kk Re