-omsorgen att åt det system, det önskat, gifva
-en lämplig utstyrsel. Häri tror sig landet visa
:sig konseqvent, sinrikt, och det skulle dess-
utom vara förödmjukande för dess egenkär-
lek, om man kunde misstänka det att taga för
allvar den andel af inflytande, hvilken man
lemnat det. Deraf kommer, att det så föga
bekymrar sig om sin valrätt.
Men man bör icke af detta faktum sluta
att det är likgiltigt. Tvärtom har man att
deraf sluta att det är logiskt, och att det upp-
skattar såsom sig bör det sakernas tillstånd,
som det i förening med händelserna skapat.
Jag tror således icke, att man bör på sorg-
löshetens och en politisk tvinsots räkning
skrifva det fenomen, som man kallar det
såljupa lagnet i Frankrike.
Men får man 3 andra sidan härleda det
från den fullkomliga definitiva belåtenhet, som
den kejserliga dynastien, det kejserliga syste-
:met ingifver Frankrike? Detta var min an-
dra fråga,
Hon föranledde en förberedande betrak-
telse. Jag borde i sjelfva verket att bör-
ja med fråga mig, hvad inflytande det nya
kejsaredömet hittills utöfvat på dessa natio-
nella fragmenter, hvilkas mer eller min-
dre homogena sammanhållning upphöjer dem
till rangen af partier. Jag hade således att i
detta hänseende utforska de olika personer
med hvilka jag under min färd kom i berö-
ring. Jag saknade icke trådar till min led-:
ming under denna forskning. Jag hade an-
knutit dem under en resa, som jag gjorde i
Frankrike under denna 1848 års republik,
hvilken, enligt hvad man påstod, skulle bestå
evinnerliga. Vid denna tidpunkt lågo alla
opinioner i öppen dag, och jag hade med
lätthet kunnat utkasta den politiska kartan
öfver dessa samma departement, till hvilka
jag nu återkom. Jag behöfde derföre endast
följa de gamla färgläggningarne för att utröna,
om de undergått någon skiftning, och om de
verkligen hade sammansmält i den kejserliga
färgen.
BINiväl, de hade det icke. Partifärgerna haf-
va väl bleknat, liksom ett ansigte bleknar at
brist på lifvande rörelse; men långt ifrån att
de skulle ha försvunnit, känner man att det
behöfves blott en enda fläckt för att åter-
väcka dem. De hvita ha förblifvit hvita, de
blå ha icke upphört att vara blå, och de röda
fortfara att vara röda. Många ha till och
med blifvit karmosinröda.
För att först tala om detta senare parti,
eller med andra ord om socialismen, har jag,
vid det jag förtroligt närmat mig den arbe-
tande klassen, inom hvilken socialismen i
synnerhet inträngt — jag har, säger jag, blif-
vit högeligen öfverraskad att finna huru föga
detta parti är erkänsamt för de åtgärder, hvil-
ka synas mest egnade att lugna det, att blid-
ka det, att genom handlingar bevisa hvilket
rättmätigt intresse det ingifver. Förgäfves
har man gifvit, och förgäfves gifver man det
arbete, skydd, understöd, nödhjelps- och för-
sörjningsanstalter; den socialistiska tanken
snarare döljer sig, än den låter sig utplånas.
Under obestämda, men omisskänneliga drag
spårar man densamma närvarande, outplånlig.
Alla välgerningar tyckas i dess ögon endast
utgöra ett rättmätigt, men ofullständigt åter-
bärande, som alldeles icke godtgör den stora
och allmänna orättvisan. Men finner att mar
här har att göra med dessa vår stackara
mensklighets oförgängliga lidelser, som det
alltjemt skall blott behöfvas att uppröra för
att de skola uppflamma, och mot hvilka det
icke gifves något annat vapen än tygeln.
Hvad beträffar de legitimistiska, orleanistiska
och republikanska partierna, fortbestå de icke
mindre synbart, låtande sina mjukare och
flyktigare delar följa den nya vinden, men
alltjemt bevarande sina kärnor, och för när-
varande sträfvande att förena sig, att sam-
mansmälta i det gemensamma lidande, som
deras herrskare- eller frihetsinstinkter nu äro
underkastade.
Men ella dessa partier förhålla sig nu helt
stilla i känslan af den vanmakt, hvari de
finna sig försatta genom den närvarande mak-
tens väldiga källa, genom dess kraft, beslut-
samhet och lugn.
Men overksamheten går emellertid icke än-
da ti:l tystnad. Man uraktlåter icke att klan-
dra den bestående regeringen, dess princip.
dess skenkonstitutionalism, det beroende, hvar
det håller allt. Det är också naturligt, att
alla de personer, som, genom det inflytande
de förr egde i kamrarna, på tribunen, vid
valen, spelade en mer eller mindre betydande
rol under de fallna regimerna, finna föga
behag i den politiska obetydlighet, i den obe-
märkthet, i cen enslighet, som blifvit deras
lott, och att de ej äro benägna att förespå
någon lycklig framtid åt det sakernas tillstånd,
som försatt dem i denna belägenhet. Dot är
I synnerhet på budgeten son: de slå ned för
att upphäfva sitt larmrop. Statsskulden, slö-
Betiet utgöra de temata de vanligen variera.
Om regeringen kan anses vara qvasi-enväl-
dig, fordrar dock rättvisan att erkänna det
man icke kan påbörda henne förföljelselusta.
Visserligen är hon icke okunnig om det stun-
om ganska skarpa, stundom ganska offent-
liga klander, hvarom jag talar, men hon in-
kränker sig att uppsamla berättelserna derom,
och intet ondt händer dem som fällt de klan-
rande omdömena. Den kejserlig: polisen ör
ganska uppmärksam på alit, men likväl icke
träng mot annat än det som är hotande; den
andlar endast i detta fall och åtnöjer sig att
lott åhöra det öfriga.
Detta är, tror jag, hvad som är sannt rö-
ande dessa delar af nationen, som man kan
valla partier. Kejsaredömet har hos dem ännu
cke vunnit mycken terräng. De fördraga det,
nen ansluta sig icke ännu till detsamma.
sm RmsmsodlthHhsttoonbLD
OO -- - Le 8 AH