-omsorgen att åt det system, det önskat, gifva -en lämplig utstyrsel. Häri tror sig landet visa :sig konseqvent, sinrikt, och det skulle dessutom vara förödmjukande för dess egenkärlek, om man kunde misstänka det att taga för allvar den andel af inflytande, hvilken man lemnat det. Deraf kommer, att det så föga bekymrar sig om sin valrätt. Men man bör icke af detta faktum sluta att det är likgiltigt. Tvärtom har man att deraf sluta att det är logiskt, och att det uppskattar såsom sig bör det sakernas tillstånd, som det i förening med händelserna skapat. Jag tror således icke, att man bör på sorglöshetens och en politisk tvinsots räkning skrifva det fenomen, som man kallar det såljupa lagnet i Frankrike. Men får man 3 andra sidan härleda det från den fullkomliga definitiva belåtenhet, som den kejserliga dynastien, det kejserliga syste:met ingifver Frankrike? Detta var min andra fråga, Hon föranledde en förberedande betraktelse. Jag borde i sjelfva verket att börja med fråga mig, hvad inflytande det nya kejsaredömet hittills utöfvat på dessa nationella fragmenter, hvilkas mer eller mindre homogena sammanhållning upphöjer dem till rangen af partier. Jag hade således att i detta hänseende utforska de olika personer med hvilka jag under min färd kom i beröring. Jag saknade icke trådar till min led-: ming under denna forskning. Jag hade anknutit dem under en resa, som jag gjorde i Frankrike under denna 1848 års republik, hvilken, enligt hvad man påstod, skulle bestå evinnerliga. Vid denna tidpunkt lågo alla opinioner i öppen dag, och jag hade med lätthet kunnat utkasta den politiska kartan öfver dessa samma departement, till hvilka jag nu återkom. Jag behöfde derföre endast följa de gamla färgläggningarne för att utröna, om de undergått någon skiftning, och om de verkligen hade sammansmält i den kejserliga färgen. BINiväl, de hade det icke. Partifärgerna hafva väl bleknat, liksom ett ansigte bleknar at brist på lifvande rörelse; men långt ifrån att de skulle ha försvunnit, känner man att det behöfves blott en enda fläckt för att återväcka dem. De hvita ha förblifvit hvita, de blå ha icke upphört att vara blå, och de röda fortfara att vara röda. Många ha till och med blifvit karmosinröda. För att först tala om detta senare parti, eller med andra ord om socialismen, har jag, vid det jag förtroligt närmat mig den arbetande klassen, inom hvilken socialismen i synnerhet inträngt — jag har, säger jag, blifvit högeligen öfverraskad att finna huru föga detta parti är erkänsamt för de åtgärder, hvilka synas mest egnade att lugna det, att blidka det, att genom handlingar bevisa hvilket rättmätigt intresse det ingifver. Förgäfves har man gifvit, och förgäfves gifver man det arbete, skydd, understöd, nödhjelpsoch försörjningsanstalter; den socialistiska tanken snarare döljer sig, än den låter sig utplånas. Under obestämda, men omisskänneliga drag spårar man densamma närvarande, outplånlig. Alla välgerningar tyckas i dess ögon endast utgöra ett rättmätigt, men ofullständigt återbärande, som alldeles icke godtgör den stora och allmänna orättvisan. Men finner att mar här har att göra med dessa vår stackara mensklighets oförgängliga lidelser, som det alltjemt skall blott behöfvas att uppröra för att de skola uppflamma, och mot hvilka det icke gifves något annat vapen än tygeln. Hvad beträffar de legitimistiska, orleanistiska och republikanska partierna, fortbestå de icke mindre synbart, låtande sina mjukare och flyktigare delar följa den nya vinden, men alltjemt bevarande sina kärnor, och för närvarande sträfvande att förena sig, att sammansmälta i det gemensamma lidande, som deras herrskareeller frihetsinstinkter nu äro underkastade. Men ella dessa partier förhålla sig nu helt stilla i känslan af den vanmakt, hvari de finna sig försatta genom den närvarande maktens väldiga källa, genom dess kraft, beslutsamhet och lugn. Men overksamheten går emellertid icke ända ti:l tystnad. Man uraktlåter icke att klandra den bestående regeringen, dess princip. dess skenkonstitutionalism, det beroende, hvar det håller allt. Det är också naturligt, att alla de personer, som, genom det inflytande de förr egde i kamrarna, på tribunen, vid valen, spelade en mer eller mindre betydande rol under de fallna regimerna, finna föga behag i den politiska obetydlighet, i den obemärkthet, i cen enslighet, som blifvit deras lott, och att de ej äro benägna att förespå någon lycklig framtid åt det sakernas tillstånd, som försatt dem i denna belägenhet. Dot är I synnerhet på budgeten son: de slå ned för att upphäfva sitt larmrop. Statsskulden, slöBetiet utgöra de temata de vanligen variera. Om regeringen kan anses vara qvasi-enväldig, fordrar dock rättvisan att erkänna det man icke kan påbörda henne förföljelselusta. Visserligen är hon icke okunnig om det stunom ganska skarpa, stundom ganska offentliga klander, hvarom jag talar, men hon inkränker sig att uppsamla berättelserna derom, och intet ondt händer dem som fällt de klanrande omdömena. Den kejserlig: polisen ör ganska uppmärksam på alit, men likväl icke träng mot annat än det som är hotande; den andlar endast i detta fall och åtnöjer sig att lott åhöra det öfriga. Detta är, tror jag, hvad som är sannt röande dessa delar af nationen, som man kan valla partier. Kejsaredömet har hos dem ännu cke vunnit mycken terräng. De fördraga det, nen ansluta sig icke ännu till detsamma. sm RmsmsodlthHhsttoonbLD OO -Le 8 AH