hän sin vilja. Med ett ord, han motsåg möjligheten att af folket låta sig upphöjas till högsta makten i egenskap af diktator eller förste konsul. Men på hofintrigernas område är ödet lika uppfinningsrikt som Beaumarchais sånggudinna. Det inväfde redan sedan lång tid tillbaka uti hr Delcarrettos kombinationers gyllene inslag en farlig tråd, som var bestämd att sönderslita hela väfnaden. Läsaren har måhända icke glömt en bland de intressantaste personerna i denna istrasslade historia: jag menar denne hr Intontis alltför behändige agent, som, då han af den förre fått uppdrag att anordna föregifna sammansvärjningar inom adeln och borgerskapet i Neapel, snodde om situationen och drog sjelf fördel af de ärenden, som man lät honom uträtta. Vid det han förrådde hr Intonti genom att åt konungen sälja hemligheten om dessa sammansvärjningar, med hvilka man förskräckte honom, hade hr Filangieri hoppats vid hofvet intaga sin fordne herres ställning. Denna plats hade hr Delcarretto bemäktigat sig. General Filangieri tyglade sitt hat och väntade. Förstulet aktgifvande på sitt tillämnade offer, följde han uppmärksamt hans spel, och förstod det. Då stunden att handla var kommen, underrättade han konungen. Denna upplösning förtjenar att förtäljas. Det var efter upploppet den 27 Januari 1848. Konungen, befionande sig i folkets våld och sedan 1830 förtrogen med den taktik, som består uti att påföljande dag återtaga hvad man den föregående gifvit, var betänkt på att bevara krona och lif mot priset af den Papperslapps som man kallar konstitutionen. inisterrådet sammanträdde. Sessionen blef långvarig. Ett anmärkningsvärdt förhällande utmärkte den: man gaf akt på att konungen. som hade inhämtat allas råd, ej hade yttrat ens ett ord åt den mäktige markis Delcarretto. En hemlig öfverläggning följde derpå mellan konungen, markis Pietro Catella, chevalier Fortunato och några förtrogna. Två tirmar senare kallades Delcarretto till hofvet. Han hade redan vädrat faran. I samråd med sina mest beslutsamma sbirrer, Morbillo och Campo-Basso, beredde han sig till handling, tvekande huruvida han skulle taga parti för folket eller för konungen. Befallningen: att begifva sig till palatset kom honom att tro det konungens gunst icke hade öfvergifvit honom. Han bringar i säkerhet några vådliga papper och beger sig till hofvet. Vid dörren till konungens kabinett stänger tjenstgörande kammarherren hans väg. Något dylikt hade aldrig tillförene händt honom. Vreden bemiäktigar sig honom. Huru! jag, konungens minister! Han griper kammarherren i kragen. — Plötsligen visar sig general Filangieri, med ett leende på läpparne, ett leende förberedt sedan aderion år tillbaka: Min herre, ni är icke längre minister I En besynnerlig och lärorik scen följde. Om läsaren påminner sig hr Guizot utträdande ur Ludvig Filips kabinett den 23 Februari, kan han endast göra sig en svag föreställning om hvad hr Delcarrettos fall kunde innebära. Hela denna okufliga stolthet var plötsligen krossad. Hr Delcarretto bad. Han var icke istånd att tro på en dylik omkastning, och derför bad han, såsom den enda nåd han fordrade, att än en gång få se sin herre. General Filangieri hörde honom kallt, uppfångande hvarje ord, hvarje röstens böjning med samma vällust, hvarmed en osmanli insuper sin första kaffekopp. Då han njutit nog, afbröt han honom plötsligt: Poliekommissarien Silvestri förseglar i detta ögonblick edra papper. Ni har en timma på er för att lemna riket.. Han bad ännu. Man gaf honom två tusen dukater och kastade honom ombord på J pNeptune, som stod i begrepp att afsegla tilll: Frankrike. Denna landsflykt antog ett ögonblick den olycksdigra och oförsonliga karakteren hos) vissa upplösningar i de antika tragedierna och de Shakespeareska dramerna. Han ville landstiga på flera ställen. Man tillbakavisade honom öfverallt. Civita Vecchia tillät icke, l: att han der satte foten i land. Livorno upp: reste åt honom en galge vid inloppet till hamnen. Genua fördref honom såsom en pestsmittad. Marseille öfverhöljde honom med smuts. Han fann slutligen en tillflyktsort i en stad i södra Frankrike, i Montpellier. Hans landsflykt fortfor till 1850. Haynau möttes senare af ett dylikt mottaande på Londons och Brissels gator. De festa bland dessa män, som genom maktlystnad, genom öfvermått af nit 1 förtrycket och genom lidelser af olika slag kommit att förgäta mensklighetens rättigheter, ha för närvarande åter flutit upp på ytan af händelserna. Men Delcarretto har berört afgrundens botten. Han har endast kunnat krafsa sig upp till ytan af Ferdinand II:s hof. Han bibehåller sig numera der endast med stor möda, i den allra yttersta rangen bland hofmänl: nen, helt nära betjentrummen och livret. Mannen, som fruktades af sjelfva konungen, är för närvarande en mot grafven stapp: lande gubbe. Han irrar som en fördömd själ i det pelats, der han fordom herrskade, ännu alltjemt sminkad, ännu alltjemt hofman, hafvande sina anfall! af stolthet, som i de gode tiderna. under blodbaden på Sicilien, men nä allt kommer omkring, löjlig såsom den gamle Casanova, då han hos prinsen af Leiningen vill spela tjugofyraårig kurtisör. Om det i sjelfva verket funnes en Brut själ i denna ömkliga hofmannaruin, kunde ban glädja sig öfver det blod han utgjutit. ty blod gjutes aldrig förgäfves. Det utgörl. nationaliteternas libationer. Europas folk och furstar ba hört de italienska fängelsemurarnes qvidan, de betänksaromaste ha måst röra på sig, de likgiltigaste ha måst höja sin stämma. Man skulle kunna söga, att från denna sida af borisonten, der den italienska stöfveln dyker ned i Medelbafvet, der förbereder Oss framtidens stora skådespel. re a a