hän sin
vilja. Med ett ord, han motsåg möjligheten
att af folket låta sig upphöjas till högsta
makten i egenskap af diktator eller förste
konsul.
Men på hofintrigernas område är ödet lika
uppfinningsrikt som Beaumarchais sånggudinna.
Det inväfde redan sedan lång tid tillbaka uti
hr Delcarrettos kombinationers gyllene inslag
en farlig tråd, som var bestämd att sönder-
slita hela väfnaden.
Läsaren har måhända icke glömt en bland
de intressantaste personerna i denna istrass-
lade historia: jag menar denne hr Intontis
alltför behändige agent, som, då han af den
förre fått uppdrag att anordna föregifna sam-
mansvärjningar inom adeln och borgerskapet i
Neapel, snodde om situationen och drog sjelf
fördel af de ärenden, som man lät honom
uträtta.
Vid det han förrådde hr Intonti genom att
åt konungen sälja hemligheten om dessa sam-
mansvärjningar, med hvilka man förskräckte
honom, hade hr Filangieri hoppats vid hof-
vet intaga sin fordne herres ställning. Denna
plats hade hr Delcarretto bemäktigat sig. Ge-
neral Filangieri tyglade sitt hat och väntade.
Förstulet aktgifvande på sitt tillämnade offer,
följde han uppmärksamt hans spel, och för-
stod det. Då stunden att handla var kom-
men, underrättade han konungen.
Denna upplösning förtjenar att förtäljas.
Det var efter upploppet den 27 Januari 1848.
Konungen, befionande sig i folkets våld och
sedan 1830 förtrogen med den taktik, som
består uti att påföljande dag återtaga hvad
man den föregående gifvit, var betänkt på
att bevara krona och lif mot priset af den
Papperslapps som man kallar konstitutionen.
inisterrådet sammanträdde. Sessionen blef
långvarig. Ett anmärkningsvärdt förhällande
utmärkte den: man gaf akt på att konungen.
som hade inhämtat allas råd, ej hade yttrat
ens ett ord åt den mäktige markis Delcarretto.
En hemlig öfverläggning följde derpå mel-
lan konungen, markis Pietro Catella, che-
valier Fortunato och några förtrogna. Två tir-
mar senare kallades Delcarretto till hofvet.
Han hade redan vädrat faran. I samråd
med sina mest beslutsamma sbirrer, Morbillo
och Campo-Basso, beredde han sig till hand-
ling, tvekande huruvida han skulle taga parti
för folket eller för konungen.
Befallningen: att begifva sig till palatset
kom honom att tro det konungens gunst icke
hade öfvergifvit honom. Han bringar i sä-
kerhet några vådliga papper och beger sig
till hofvet. Vid dörren till konungens kabi-
nett stänger tjenstgörande kammarherren hans
väg. Något dylikt hade aldrig tillförene
händt honom. Vreden bemiäktigar sig honom.
Huru! jag, konungens minister! Han griper
kammarherren i kragen. — Plötsligen visar
sig general Filangieri, med ett leende på läp-
parne, ett leende förberedt sedan aderion år
tillbaka: Min herre, ni är icke längre mini-
ster I
En besynnerlig och lärorik scen följde. Om
läsaren påminner sig hr Guizot utträdande ur
Ludvig Filips kabinett den 23 Februari, kan
han endast göra sig en svag föreställning om
hvad hr Delcarrettos fall kunde innebära.
Hela denna okufliga stolthet var plötsligen
krossad. Hr Delcarretto bad. Han var icke
istånd att tro på en dylik omkastning, och der-
för bad han, såsom den enda nåd han fordrade,
att än en gång få se sin herre. General Fi-
langieri hörde honom kallt, uppfångande hvarje
ord, hvarje röstens böjning med samma väl-
lust, hvarmed en osmanli insuper sin första
kaffekopp. Då han njutit nog, afbröt han
honom plötsligt: Poliekommissarien Sil-
vestri förseglar i detta ögonblick edra pap-
per. Ni har en timma på er för att lemna
riket.. Han bad ännu. Man gaf honom två
tusen dukater och kastade honom ombord på J
pNeptune, som stod i begrepp att afsegla tilll:
Frankrike.
Denna landsflykt antog ett ögonblick den
olycksdigra och oförsonliga karakteren hos)
vissa upplösningar i de antika tragedierna
och de Shakespeareska dramerna. Han ville
landstiga på flera ställen. Man tillbakavisade
honom öfverallt. Civita Vecchia tillät icke, l:
att han der satte foten i land. Livorno upp:
reste åt honom en galge vid inloppet till
hamnen. Genua fördref honom såsom en
pestsmittad. Marseille öfverhöljde honom med
smuts. Han fann slutligen en tillflyktsort i
en stad i södra Frankrike, i Montpellier. Hans
landsflykt fortfor till 1850.
Haynau möttes senare af ett dylikt motta-
ande på Londons och Brissels gator. De
festa bland dessa män, som genom maktlyst-
nad, genom öfvermått af nit 1 förtrycket och
genom lidelser af olika slag kommit att för-
gäta mensklighetens rättigheter, ha för när-
varande åter flutit upp på ytan af händelserna.
Men Delcarretto har berört afgrundens
botten. Han har endast kunnat krafsa sig
upp till ytan af Ferdinand II:s hof. Han bi-
behåller sig numera der endast med stor mö-
da, i den allra yttersta rangen bland hofmän- l:
nen, helt nära betjentrummen och livret.
Mannen, som fruktades af sjelfva konun-
gen, är för närvarande en mot grafven stapp:
lande gubbe. Han irrar som en fördömd själ i
det pelats, der han fordom herrskade, ännu
alltjemt sminkad, ännu alltjemt hofman, haf-
vande sina anfall! af stolthet, som i de gode
tiderna. under blodbaden på Sicilien, men nä
allt kommer omkring, löjlig såsom den gamle
Casanova, då han hos prinsen af Leiningen
vill spela tjugofyraårig kurtisör.
Om det i sjelfva verket funnes en Brut
själ i denna ömkliga hofmannaruin, kunde
ban glädja sig öfver det blod han utgjutit.
ty blod gjutes aldrig förgäfves. Det utgörl.
nationaliteternas libationer. Europas folk och
furstar ba hört de italienska fängelsemurarnes
qvidan, de betänksaromaste ha måst röra på
sig, de likgiltigaste ha måst höja sin stämma.
Man skulle kunna söga, att från denna sida
af borisonten, der den italienska stöfveln dy-
ker ned i Medelbafvet, der förbereder Oss
framtidens stora skådespel.
re a a