Det neapolitanska polistyranniet. (F)
Vid sidan af dessa kraftigare medel finns
det andra, som, utan att vara l:ka omedelbart
verksamma som en väpnad intervention, lik-
väl kunna tvinga nespolitanska reg ringen att
komma på bättre tankar. Jag vill i detta hän-
geeude anföra det fullt lagliga medel, som Ma-
nin föreslagit, om jag ock icke kan fullt gilla
detsamma till principen:
Då man talar om den neapolitanska rege-
ringens i sanning afskyvärda framfart, plägar
man draga den slutsatsen, att stora reformer
äro behöfliga. Jag är icke af sramma mening.
Innan man fordrar reformer, d. v. s. rya
lagar, borde man, tyckes mig, börja med att
fordra verkställandet af redan befintliga la-
gar. Nu finns det i Neapel ganska goda la-
ger, men som alls icke efterföljas.
Bland förut befintliga lagar, och såsom en
nödvänd:g geranti för alla de andra, finns det
äfven en konstitution. Det är till efterlef-
vende af denna, som man framför allt borde
tvinga regeringen.
Det ges härtill ett praktiskt medel, som är
mycket enkelt.
Konstitutionen förbjuder regeringen attut-
kräfva skatter, gom ej blifvit voterade af kam-
rarne. De skattskyldige ega alltså rätt att
vägra deras utbetalande. Hvarföre skulle de
icke begagna sig af denna rätt?
Intet våld! Blott ett lugnt och lagligt mot-
stånd. Om detta motstånd organiserades skick-
ligt och i vidsträckt skala, om det på en gång
utbröte på flera vidt åtskilda punkter i hela ko-
nungariket Båda Sicilierna, är jag fullt öf-
vertygad att det ej skulle kunna kufvas. I
det man betoge regeringen dess uppehälle,
gkulle man tvinga den att kapitulera, d. v.s.
att efterlefva lagarne; hvilket vore fullkom-
ligt rättvist.
Men om regeringen, genom eti envist vid-
hållande af sitt olagliga och hufvudlösa be-
teende, Arefve folket till revolution, är det
tyd:igt att denna icke skulle stanna vid kon-
stitutionen, utan att den äfven skulle bortsopa
dynastien, för att sedermera förfoga öfver lan-
det i enlighet med den italienska nationalite-
tens sträfvanden. -
För öfrigt har denna politik, som nu rö-
mer ett så enbälligt ogill nde af den allmänna
opinionen i Europa, gamla anor i Neapel.
Frankrike har icke glömt mordet på Murat,
som ej ens af sin militäriska ära och sitt kung-
liga majestät skyddades förarkebusering, han,
Herrans smorda, endast några steg. aflägeen
från påfvens stater.
Man påminner sig den skändliga skökeaffären,
i hvilken några vanmäktiga ville liksom uti
en fälla fånga en bland de mest betydande och
mest hedrade bland de statsmän England för
närvande eger, hr. Gladstone. I London lik-
som i Neapel är det politiska hatet oför-
sonligt. .
Med den hofsamhet, som utmärker vishe-
ten och kraften, ställa Frankrike och England
för närvarande till konungen af Neapel några
föreställningar, och dessa föreställningar till-
bakavisas. Men månne icke den neapolitan-
a byråkratien börjar finna det farligt att
följa en sådan herre. 1 en serie af äfventyr,
vid hvilkas slut en räkenskap måste stunda?
Men återvändom till f.-d. polisministern.
Efter hand som tiden fortskred syntes
Delcarrettos makt tillväxa. Under de sista
åren näst före 1848 skulle. ingen vagn i Nea-
pel ha vågat köra upp i bredd med hans
ekipage: rängarne äro klumpiga afbilder af
sa herrar, och polisministerns kusk: skulle
icke ha underlåtit att sända en pisksnärt i
synen på den oförskämde, som skulle haft
Tjerfheten komma inom håll för bans arm.
Jag har sökt förklara den sällsamma dröm,
efter hvars förverkligande hr Delcarrettog
irdt ansträngda bjerna sträfvade; han hade
sförsonligt krossat alla: de hvarje utsigt till
() Se Aftonbladet m:r 213 —2185 oeh 217.