Det neapolitanska polistyranniet. () Slutligen kom turen till en ung man, hvilken uttryckte sig med så mycken lifligh t att konungen rodnade. Nästan alla dessa små scener slutade med ett rätt bra, som konungen uttalade med mycket välbehag. Han tog ansökningarne och placerade dem emellan de särskilta fingrarne på venstra handen, ifrån tummen till lillfingret, allt efter den grad af bevågenhet han skänkte hvarje särskilt ansökan. Då han sedan återvände till sitt kabinett, visste sekreteraren genast, med detsamma han emottog supplikerna ur konungens hand, hvad svar han skulle gifva derpå. Galerslafvens hustru väntade, tills hennes tur kom, och talade till konungen med smärtans och öfvertygelsens vältalighet. Fångarnes hustrur, mödrar och Systrar, svarade Ferdinand, komma alla och uj-prepa camma visa för mig;.. men vi få väl se, tillade han och gick. Den unga qvinnan, darrande och upprörd, ville draga sig tillbaka, men halkade på det bonade golfvet, som för henne var ovant att gå på. Hon föll och afsvimnade. Två betjenter hade medlidande med henne och upplyftade samt buro Lenne i en hyrvagn och förde henne hem. Då läkaren kom, () Se Aftonbladet n:r 213—215.