Det neapolitanska polistyranniet. ()
Slutligen kom turen till en ung man, hvil-
ken uttryckte sig med så mycken lifligh t att
konungen rodnade. Nästan alla dessa små
scener slutade med ett rätt bra, som konun-
gen uttalade med mycket välbehag. Han tog
ansökningarne och placerade dem emellan de
särskilta fingrarne på venstra handen, ifrån
tummen till lillfingret, allt efter den grad af
bevågenhet han skänkte hvarje särskilt ansö-
kan. Då han sedan återvände till sitt kabi-
nett, visste sekreteraren genast, med detsam-
ma han emottog supplikerna ur konungens
hand, hvad svar han skulle gifva derpå.
Galerslafvens hustru väntade, tills hennes
tur kom, och talade till konungen med smär-
tans och öfvertygelsens vältalighet. Fångar-
nes hustrur, mödrar och Systrar, svarade Fer-
dinand, komma alla och uj-prepa camma visa
för mig;.. men vi få väl se, tillade han och
gick. Den unga qvinnan, darrande och upp-
rörd, ville draga sig tillbaka, men halkade
på det bonade golfvet, som för henne var
ovant att gå på. Hon föll och afsvimnade.
Två betjenter hade medlidande med henne
och upplyftade samt buro Lenne i en hyr-
vagn och förde henne hem. Då läkaren kom,
() Se Aftonbladet n:r 213—215.