per tyglarne, sporrar hästen och förer den
olycklige till Silaskogen. Der kastade gufa-
dern sig på sitt ansigte fill jorden och gret.
Han hade bedragit honom, sade han, det var
icke bans fel. F. könde sitt hjerta färdigt
att brista. Röfrarne nedstötte fem pålar i mar
ken, utsträckte uppbördskommissa och fast-
bundo hans bufvud, armar och fötter vid på-
larne. De uppstaplade ved rundt omkring ho-
nom och tända eld dorpå. Den olycklige
vrålade som en tjur. F. ver blek och dar-
rande. Han utverkade af sina kamrater en-
dast tillåtelsen att afskjuta sin bössa mot gu-
faderns hufvud.
Det var bland sådana menniskor som en
politisk förbrytare och ofta en oskyldig fånge
invräktes utan döm och ransakning under den
tid Delcaretto var allrådande. Bandet blef
sedermera gripet och fick sin dom. Se här
dess meritförteckning i brottets tjenst:
Mord . . oo. - 5
Våldtägter . 14.
Stölder . -. 160.
Mordbränder . 13.
Rättegångshandlingarne fylla 25 band i qvart-
format.
Hvad: sederna i Nisidas gal rfängelse be-
träffar, så är det icke möjligt att beskrifva
dem. Ett enda drag kan vara tillräckligt för
att karakterisera dem. Om söndagarne ega
fångarnes slägtingar och vänner tillträde till
fängelsets samtalsrum. Detta utgöres af en
stor sal, som är itudelad af ett skrank. För
litet pengar öppnades skranket. Genast blan-
dade sig en bop fräcka, fula, smutsiga och
halfnakna qvinnor bland galerslafvarne. Är-
bara mödrar, makar, systrar. som kommit för
att besöka.en son, en make, en bror, hvårs
enda brott bestod deruti att han drömt om
sitt lands fribat, finge dervid vara vittnen till
scener af ursinne och djurisk brånad, för
hvilkas beskrifvande till och med en romersk
satirikers penna hade ryggat tillbaka.
Bland de strödda anteckningar och bref, i
hvilka dessa af blod, tårar och orenlighet
uppfyllde meddelanden upprullas, har jag på-
träffat en sårdeles sorglig berättelse om en
olycklig ung man, vid: namn A, af niss-
tåg eller orättvisa dömd till till fängelse.
Hans gamla mor, hans maka och lilla barn
kommo hvarje söndag för att besöka honom.
Bragta till det yttersta elände, hade dessa
stackars qvinnor knapt så mycket att de
kunde betala öfverfarten från Neapel till Ni-
sida. Men, öfvertygade om fångens oskuld,
satte de sig öfver alla betänkligbeter och
trotsade, för att bringa honom någon tröst,
till och med det rysliga skådespelet i sam-
talsrummet.
Den olycklige bad dem på det enträgnaste
att icke gomma dit mera. Hvart och ett af
dessa besök var för honom en riktig tortyr.
Barnet grät och qvinnorna trängde sig dar-
rande tätt intill fången, bäfvande för bullret
af de rysliga orgier som uppfördes omkring
dem. En dag, då blodet och vinet hade flu-
tit i strömmar, aftvingade han dem löftet att
icke vidare komma dit. Då modren, makan
och barnet aflägsnade sig, blandade med ho-
pen af de föraktligaste skökor, förolämpades
de af vaktkarlarne, som fordrade af dem de
drickspengar hvilka de pläga skörda på dessa
qvinnors afskyvärda trafik.
Från denna dag kommo de olycklige, såsom
vanligt, hvarje söndag till ön, men de inträdde
icke i bagnon. De satte sig vid foten af eti
träd, hvarifrån de kunde vexla blickar med
fången som höll sig vid ett fönster.
Dr stånd att längre bära en sådan sorg,
beslöt den unga hustrun att bedja konungen
om nåd för sin man. Audiensscenen var sär-
deles karakteristisk. Ferdimand II hade då
sina mottagningar i Herculessalen, Detta är
en stor sal, som dag och natt upplyses upp-
ifrån af fyra stora kandelabrar samt prydes
af kolossala bildstoder.
En lång rad af suplikanter stod uppstäld
från dörren till kapellet ända till dörren till
de kungliga rummen. Den förstnämde dör-
ren öppnas och konungen visar sig i civil
drägt, åtföljd af drottningen, sitt barn, två
bofdamer och två kammarherrar. Alla in-
gingo i de kungliga rummen, med undantag
af konungen, som ensam qvarstannade. Ha-
stigt kastade sig en präktigt klädd dam på
knä för konungens fötter. Denne vände ryg-
gen till, liksora ban ingenting hade sett, och
började samtala med en vördnadsvärd gubbe,
baron ...
Konungen emottog äfven en mängd böne-
skrifter. Derefter afhörde han en bonde, som
genom sin svårighet att uttrycka sig riskerade
att ej blifva förstådd. Ferdinand fann ett
visst nöje uti att hjelpa honom på trafven.
Jag relaterar här ordagrannt samtalet dem
emellan. : .
Låt se! provinsintendenten har tagit ett
stycke jord från dig, för att deraf göra en
landsväg; är det icke så ?
Jo, ers majestät!
Derför behöfde du anställa en kostsam
rättegång, och som du icke har pengar der-
till, ville du att jag skulle hålla dig skades-
lös, icke så ?
Jo, ers majestätb
Men det är en sak som jag icke kan göra.
Det är för sådant som lagen har gjort dom-
rarne. Om jag gåfve en sådan befallning,
skulle domrarne bli onyttiga.
Ja, för oss fattigt folk äro domrarne alltid
tiga.
a (Forts.)
NORGE.