per tyglarne, sporrar hästen och förer den olycklige till Silaskogen. Der kastade gufadern sig på sitt ansigte fill jorden och gret. Han hade bedragit honom, sade han, det var icke bans fel. F. könde sitt hjerta färdigt att brista. Röfrarne nedstötte fem pålar i mar ken, utsträckte uppbördskommissa och fastbundo hans bufvud, armar och fötter vid pålarne. De uppstaplade ved rundt omkring honom och tända eld dorpå. Den olycklige vrålade som en tjur. F. ver blek och darrande. Han utverkade af sina kamrater endast tillåtelsen att afskjuta sin bössa mot gufaderns hufvud. Det var bland sådana menniskor som en politisk förbrytare och ofta en oskyldig fånge invräktes utan döm och ransakning under den tid Delcaretto var allrådande. Bandet blef sedermera gripet och fick sin dom. Se här dess meritförteckning i brottets tjenst: Mord . . oo. 5 Våldtägter . 14. Stölder . -. 160. Mordbränder . 13. Rättegångshandlingarne fylla 25 band i qvartformat. Hvad: sederna i Nisidas gal rfängelse beträffar, så är det icke möjligt att beskrifva dem. Ett enda drag kan vara tillräckligt för att karakterisera dem. Om söndagarne ega fångarnes slägtingar och vänner tillträde till fängelsets samtalsrum. Detta utgöres af en stor sal, som är itudelad af ett skrank. För litet pengar öppnades skranket. Genast blandade sig en bop fräcka, fula, smutsiga och halfnakna qvinnor bland galerslafvarne. Ärbara mödrar, makar, systrar. som kommit för att besöka.en son, en make, en bror, hvårs enda brott bestod deruti att han drömt om sitt lands fribat, finge dervid vara vittnen till scener af ursinne och djurisk brånad, för hvilkas beskrifvande till och med en romersk satirikers penna hade ryggat tillbaka. Bland de strödda anteckningar och bref, i hvilka dessa af blod, tårar och orenlighet uppfyllde meddelanden upprullas, har jag påträffat en sårdeles sorglig berättelse om en olycklig ung man, vid: namn A, af nisståg eller orättvisa dömd till till fängelse. Hans gamla mor, hans maka och lilla barn kommo hvarje söndag för att besöka honom. Bragta till det yttersta elände, hade dessa stackars qvinnor knapt så mycket att de kunde betala öfverfarten från Neapel till Nisida. Men, öfvertygade om fångens oskuld, satte de sig öfver alla betänkligbeter och trotsade, för att bringa honom någon tröst, till och med det rysliga skådespelet i samtalsrummet. Den olycklige bad dem på det enträgnaste att icke gomma dit mera. Hvart och ett af dessa besök var för honom en riktig tortyr. Barnet grät och qvinnorna trängde sig darrande tätt intill fången, bäfvande för bullret af de rysliga orgier som uppfördes omkring dem. En dag, då blodet och vinet hade flutit i strömmar, aftvingade han dem löftet att icke vidare komma dit. Då modren, makan och barnet aflägsnade sig, blandade med hopen af de föraktligaste skökor, förolämpades de af vaktkarlarne, som fordrade af dem de drickspengar hvilka de pläga skörda på dessa qvinnors afskyvärda trafik. Från denna dag kommo de olycklige, såsom vanligt, hvarje söndag till ön, men de inträdde icke i bagnon. De satte sig vid foten af eti träd, hvarifrån de kunde vexla blickar med fången som höll sig vid ett fönster. Dr stånd att längre bära en sådan sorg, beslöt den unga hustrun att bedja konungen om nåd för sin man. Audiensscenen var särdeles karakteristisk. Ferdimand II hade då sina mottagningar i Herculessalen, Detta är en stor sal, som dag och natt upplyses uppifrån af fyra stora kandelabrar samt prydes af kolossala bildstoder. En lång rad af suplikanter stod uppstäld från dörren till kapellet ända till dörren till de kungliga rummen. Den förstnämde dörren öppnas och konungen visar sig i civil drägt, åtföljd af drottningen, sitt barn, två bofdamer och två kammarherrar. Alla ingingo i de kungliga rummen, med undantag af konungen, som ensam qvarstannade. Hastigt kastade sig en präktigt klädd dam på knä för konungens fötter. Denne vände ryggen till, liksora ban ingenting hade sett, och började samtala med en vördnadsvärd gubbe, baron ... Konungen emottog äfven en mängd böneskrifter. Derefter afhörde han en bonde, som genom sin svårighet att uttrycka sig riskerade att ej blifva förstådd. Ferdinand fann ett visst nöje uti att hjelpa honom på trafven. Jag relaterar här ordagrannt samtalet dem emellan. : . Låt se! provinsintendenten har tagit ett stycke jord från dig, för att deraf göra en landsväg; är det icke så ? Jo, ers majestät! Derför behöfde du anställa en kostsam rättegång, och som du icke har pengar dertill, ville du att jag skulle hålla dig skadeslös, icke så ? Jo, ers majestätb Men det är en sak som jag icke kan göra. Det är för sådant som lagen har gjort domrarne. Om jag gåfve en sådan befallning, skulle domrarne bli onyttiga. Ja, för oss fattigt folk äro domrarne alltid tiga. a (Forts.) NORGE.