seglande krigsoch forselfartyg, som roddfartyg, oet således i hög grad lätta dessas framkomst, men de kunde sjelfva icke med sitt i dagen liggande, för artillerielden blottade maskineri deltaga i striden. Skrufven, denna vår landsman Ericssons stora uppfinning, som döljer maskineriet för fientlig eld, har förvandlat ångfartygen äfven till stridsfartyg, satt ångan äfven på de största krigsfartyg och förlagt de blott seglande krigsfartygen till nära oduglig materiel. Detta ökar till en ofantlig grad en flottas kraft vid landstigning, dels genom möjligheten att arvända ett mindre antal fartyg och såmedelst bättre dölja företaget, dels genom landsättningens och återombordgåendets kraftiga skyddande af fartygens egen eld. Efter denna uppfinning har öfverlägsenheten till sjös, som redan förut, i följd af många militäriska skäl, gifvit mycket större fördel öfver en svagare motståndare, än öfverlägsenheten till lands, blifvit ännu mera afgörande, så att en ringare flottas oförmåga att hindra en starkares landstigning, som redan länge varit af alla fördomsfrie militärer insedd, nu vuxit till en absolut omöjlighet. Derjemte kar sjelfva landsättnipgen numera utföras med den mest öfverraskande skyndsamhet, hvarom den stora landstigningen på Krim, i September 1854, lemnar de mest öfvertygande bevis. Genom denna vigtiga förbättring å krigsfartygen slår ångan så skyndsamt bro öfver alia haf — verldshafven så väl som verldssjöarne — att en af det senare slaget, såsom Östersjön, är numera, i jemförelse med förra tider, att anse endast som en bred flod, hvilken med vida mera omsorg än förr måste vid krig mot fientligt anfall bevakas. En sädan bevakning kan ske både med lefvande och döda stridskrafter, både genom trupper och genom befästningar. Om de förra understödjas af de senare, så behöfver man af dem ett ringare antal: det är, såsom vi en gång förr sagt, befästningskon-. stens bestämmelse att sätta en ringare trupp istånd att med förmån strida mot en starkare — naturligtvis inom förnuftiga gränsor tillämpadt; således att spara folk. Men den är då en hushållning med medel. Befästningar fordra en gång för alla använda större summor (förutom de mindre betydliga deras underhåll kräfva). Trupper deremot kosta för hvar gång de skola förläggas till bevakning. Om vi, exempelvis, antaga, att Stockholm med befästning skulle under ett krig behöfva 10,600 man till sitt skyddande för öfverrumpling så kunde man kanske antaga, att det fordrade 30,000 man, utan alla befästningar. Således besparing af 20,000 man, hvilka icke behöfde stå i fält och således ej på krigsfotunderhållas. -Men för hvad 20,000 man i trenne månader kosta att på fältfot underhålla, skulle, tro vi, i det närmäste ej så obetydliga b fästningar kunna uppföras. Vore medlen då icke väl använda? Men vi måste äfven vidröra den politiska händelse, som under det senare året inträffat, och som visserligen icke åstadkommit någon hufvudsaklig förändring i Sverges på dess geografiska läge grundade militäriska ställning, men som dock innebär en mera i ögonen fallande uppmaning till dem, som förr icke insett denna ställning. Ännu för ett år sedan voro vi i den vänligaste ställning, så vidt vi åtminstone veta, till alla Europas makter och till alla våra grannar. Ett sådant vänligt förhållande stater emellan, då det icke grundas på särskilt verldshistorisk välvilja sjelfva folken emellan, såsom för närvarande eger rum mellan Sverge och Danmark — kan aldrig vara annat än tillfälligt; ett vindkast kan deruti åvägabringa förändring. Detta är tillräckligt visadt af all historia. Att på en sådan tillfällig sämja, uppkommen blott genom fördrag, omständigheter eller regenters personlighet, grunda rikens försvarsanstalter; vore det allra lättsinnigaste, och ingen gör detta heller; men obestridligt är, att en sådan tillfällighet, länge fortfarande, döljer för nationen i allmänhet den verkliga ställningen, och denna blir för den menskliga och nationella lojheten — konservatismen i dess. fula mening — icke rätt uppenbar förr än genom en krigsförklaring eller någonting ditåt lutande. Detta har inträffat. Den fullkomligt vänliga ställningen till en af våra grannar, fortfarande i det yttre, kan likväl icke i sinnesstämningen ega rum sedan November förlidne år. Svenska Tidningen har icke varit bland dem, som påyrkat någon åtgärd i denna riktning, men det tillhörer hvarje fosterlandsvän att sluta sig till sin regering, sedan ett sådant beslut en gång blifvit taget, i synnerhet då det tyckes röna ett tämmeligen allmänt bifall af nationen. Denna synes hafva föredragit en dristigare och mera klar ställning, än den passiva, lugnt undvikande, möjligen till allt för mycken säkerhet förledande, som förr åtnjutits. Vi hafva då allt skäl förmoda, att alla de, som deltagit i nämde bifall, äfven med oss deltaga i önskan om vidtagandet af de åtgärder, som äro en klar följd af vår: ställning, så snart de blifvit öfvertygade om klokheten af dem. Till en sådan öfvertygelse hafva vi redligen och oväldigt sökt bidraga. I synnerhet kunna vi icke förmoda motstånd af dem, som önskat ett ännu mera spändt förhållande till vår östra granne och fortfarande begagna erbjudna tillfällen att bearbeta sinnena i denna riktning. Ty allting har sin logik. Begreppen hafva sin. Känslorna hafva också sin. Vi tro derföre, att i synnerhet de, som intogo Petersburg 1854, böra vara de beredvilligaste att med vänlig och fosterländsk uppmärksamhet 1856 betrakta frågan om Stockholms befästande. Det är blott en sådan uppmärksamhet, som vi å frågan yrka, och vilja för öfrigt låta en hvar begagna sitt omdöme. FR AN TA ÅA NR