seglande krigs- och forselfartyg, som roddfartyg, oet
således i hög grad lätta dessas framkomst, men de
kunde sjelfva icke med sitt i dagen liggande, för
artillerielden blottade maskineri deltaga i striden.
Skrufven, denna vår landsman Ericssons stora upp-
finning, som döljer maskineriet för fientlig eld, har
förvandlat ångfartygen äfven till stridsfartyg, satt
ångan äfven på de största krigsfartyg och förlagt de
blott seglande krigsfartygen till nära oduglig mate-
riel. Detta ökar till en ofantlig grad en flottas kraft
vid landstigning, dels genom möjligheten att ar-
vända ett mindre antal fartyg och såmedelst bättre
dölja företaget, dels genom landsättningens och åter-
ombordgåendets kraftiga skyddande af fartygens egen
eld. Efter denna uppfinning har öfverlägsenheten till
sjös, som redan förut, i följd af många militäriska
skäl, gifvit mycket större fördel öfver en svagare
motståndare, än öfverlägsenheten till lands, blifvit
ännu mera afgörande, så att en ringare flottas oför-
måga att hindra en starkares landstigning, som re-
dan länge varit af alla fördomsfrie militärer insedd,
nu vuxit till en absolut omöjlighet. Derjemte kar
sjelfva landsättnipgen numera utföras med den mest
öfverraskande skyndsamhet, hvarom den stora land-
stigningen på Krim, i September 1854, lemnar de
mest öfvertygande bevis.
Genom denna vigtiga förbättring å krigsfartygen
slår ångan så skyndsamt bro öfver alia haf — verlds-
hafven så väl som verldssjöarne — att en af det
senare slaget, såsom Östersjön, är numera, i jemfö-
relse med förra tider, att anse endast som en bred
flod, hvilken med vida mera omsorg än förr måste
vid krig mot fientligt anfall bevakas.
En sädan bevakning kan ske både med lefvande
och döda stridskrafter, både genom trupper och ge-
nom befästningar. Om de förra understödjas af de
senare, så behöfver man af dem ett ringare antal:
det är, såsom vi en gång förr sagt, befästningskon-.
stens bestämmelse att sätta en ringare trupp istånd
att med förmån strida mot en starkare — naturligt-
vis inom förnuftiga gränsor tillämpadt; således att
spara folk. Men den är då en hushållning med me-
del. Befästningar fordra en gång för alla använda
större summor (förutom de mindre betydliga deras
underhåll kräfva). Trupper deremot kosta för hvar
gång de skola förläggas till bevakning. Om vi, ex-
empelvis, antaga, att Stockholm med befästning skulle
under ett krig behöfva 10,600 man till sitt skyd-
dande för öfverrumpling så kunde man kanske an-
taga, att det fordrade 30,000 man, utan alla befäst-
ningar. Således besparing af 20,000 man, hvilka
icke behöfde stå i fält och således ej på krigsfotun-
derhållas. -Men för hvad 20,000 man i trenne må-
nader kosta att på fältfot underhålla, skulle, tro vi,
i det närmäste ej så obetydliga b fästningar kunna
uppföras.
Vore medlen då icke väl använda?
Men vi måste äfven vidröra den politiska hän-
delse, som under det senare året inträffat, och som
visserligen icke åstadkommit någon hufvudsaklig för-
ändring i Sverges på dess geografiska läge grundade
militäriska ställning, men som dock innebär en mera
i ögonen fallande uppmaning till dem, som förr icke
insett denna ställning.
Ännu för ett år sedan voro vi i den vänligaste
ställning, så vidt vi åtminstone veta, till alla Euro-
pas makter och till alla våra grannar. Ett sådant
vänligt förhållande stater emellan, då det icke grun-
das på särskilt verldshistorisk välvilja sjelfva folken
emellan, såsom för närvarande eger rum mellan Sverge
och Danmark — kan aldrig vara annat än tillfälligt;
ett vindkast kan deruti åvägabringa förändring. Detta
är tillräckligt visadt af all historia. Att på en så-
dan tillfällig sämja, uppkommen blott genom fördrag,
omständigheter eller regenters personlighet, grunda
rikens försvarsanstalter; vore det allra lättsinnigaste,
och ingen gör detta heller; men obestridligt är, att
en sådan tillfällighet, länge fortfarande, döljer för
nationen i allmänhet den verkliga ställningen, och
denna blir för den menskliga och nationella lojheten
— konservatismen i dess. fula mening — icke rätt
uppenbar förr än genom en krigsförklaring eller nå-
gonting ditåt lutande.
Detta har inträffat. Den fullkomligt vänliga ställ-
ningen till en af våra grannar, fortfarande i det yt-
tre, kan likväl icke i sinnesstämningen ega rum se-
dan November förlidne år. Svenska Tidningen har
icke varit bland dem, som påyrkat någon åtgärd i
denna riktning, men det tillhörer hvarje fosterlands-
vän att sluta sig till sin regering, sedan ett sådant
beslut en gång blifvit taget, i synnerhet då det tyc-
kes röna ett tämmeligen allmänt bifall af nationen.
Denna synes hafva föredragit en dristigare och mera
klar ställning, än den passiva, lugnt undvikande,
möjligen till allt för mycken säkerhet förledande,
som förr åtnjutits. Vi hafva då allt skäl förmoda,
att alla de, som deltagit i nämde bifall, äfven med
oss deltaga i önskan om vidtagandet af de åtgärder,
som äro en klar följd af vår: ställning, så snart de
blifvit öfvertygade om klokheten af dem. Till en
sådan öfvertygelse hafva vi redligen och oväldigt
sökt bidraga. I synnerhet kunna vi icke förmoda
motstånd af dem, som önskat ett ännu mera spändt
förhållande till vår östra granne och fortfarande be-
gagna erbjudna tillfällen att bearbeta sinnena i denna
riktning. Ty allting har sin logik. Begreppen haf-
va sin. Känslorna hafva också sin. Vi tro derföre,
att i synnerhet de, som intogo Petersburg 1854, böra
vara de beredvilligaste att med vänlig och foster-
ländsk uppmärksamhet 1856 betrakta frågan om
Stockholms befästande.
Det är blott en sådan uppmärksamhet, som vi å
frågan yrka, och vilja för öfrigt låta en hvar begagna
sitt omdöme.
- FR AN TA ÅA NR -