, GCD DO Sept,
Utrikes RHorrespondens,
(Från Aftonbladets korrespondent.)
Paris den 28 Augustis
Här har under fjorton dagars tid varit en
sådan brist på nyheter, på intresse i hvad
som rörer våra franska förhållanden, att jag
förgäfves sökt efter ett ämne till korrespon-
dens, och ännu i dag befinner jag mig uti
samma förlägenhet. Det råder en viss tomhet
i händelserna, i id6erna, i allt. Kannstöparne
ha skingrats. Tidningarne ha ögonskenligen
strandat på det torra. Sigcle, Constitutonnel,
Univers fortfara visserligen att gräla på hvar-
andra, men utan verklig inspiration och vär-
me. Deras värjor vidröra snarare, än korsa
hvarandra, och deraf utgå inga elektriska
gnistor, som kunna meddela sig åt åskådarne.
Ailt detta tyckes stå i sammanhang med det
förslappaade i denna blöta och fuktiga tempe-
ratur, som efterträdt den tropiska hetta, hvaraf
vi under några veckor plågades. Nyttans män
synas ensamt ha bibehållit någon energi, och
de begagna den i politiskt afseende döda års-
tiden för att återföra oss till frågan om kött
och bröd, och de ha verkligen ej haft synner-
lig möda att förmå oss att gå in på deras
sats. Den utgör för ögonblicket Frankrikes,
ja hela verldens bekymmer, och Försynen
låter vår mensklighet erfara den förödmjukel-
sen att nödgas inse, huru den, så begifven på
medel att kunna lyfia sig, likväl i främsta
rummet måste tänka på utvägar att kunna
lefva. Akerbruket har denna omständighet
att tacka för en nyväckt uppmärksamhet,
hvaröfver man ej kan annat än lyckönska sig.
Det är på magarnes tillstyrkande, som sinnet
för det ädla yrket börjat återlifvas. Tidnin-
garne lofsjunga detsamma, dess renhet och
behag. Pennor, hittills endast helgade åt in-
dustrien, ha nu förbyttes till herdestafvar. O
nimium fortunatos agricolas! och j, spekulatio-
Rens, industriens varulfvar. gån nu att varda
fårl — se der ungefär temat. Men man har
stort skäl att befara, det ulfvarne förblifva
ulfvar som tillförene, och fåren får.
Augustus kände ock på sin tid behofvet
att återföra romarne till kärleken för det
landtliga, och Virgilius diktade sina ljufliga
Georgica; men hvad skulle väl nu Georgica,
så ljufliga de än månde vara, kunna uträtta
emot börsen och hela dess tillbehör? Det är
emellertid en sanning, att några oskuldsfulla
själar, några unga personer ge vika för da-
gens agronomiska riktning, eller om man så
vill predikan, och att det fins mer än en af
mina bekanta, hvilken, i stället för att köpa
börspapper, eller bli advokat, notarie, läkare,
har beslutat sig till att köpa jord, välförstå-
endes för att der anlägga verkstäder; men
det ligger i alla fall för ögonblicket någon-
ting landtligt i affären, steget är ändå gjordt.
En förening mellan jordbruket och industrien
utgör ju, jag bar sagt det, det stora proble-
met för vår tid, och särskilt för det nuva-
rande Frankrike. Detta problem berör alla
förhållanden. Ekonomiskti sin utgångspunkt,
är det likväl egentligen moraliskt och poli-
tiskt. Det är visserligen ej olösligt, men för
att kunna lösa detsamma fordras verkligen
något helt annat än tidningsartiklar och idyl-
liska skildringar öfver den lycka man njuter
på landet.
Det är icke genom att koncentrera -ailt i
Paris, det är icke genom att — såsom man
under förra regimen uteslutande gjort — gifva
inflytande, anseende, utmärkelser endast åt
penningdryga industriidkare, det är icke ge-
nom att i statens medelpunkt underhålla en
omätlig härd för spekulationen, det är icke
genom att utveckla lyxen i allt mera växande
proportioner och förläna densamma allt mäk-
tigare retelser, som man kan locka fransmän-
nen till ett lif af arbete och jorduppodling.
Emellaa villans lefnadssätt och bondgårdens
ligger ett omätligt svalg. Börsen är i och för
sig en god sak, så ock industrien och lyxen;
men här, likasom i allt annat, beror allt på
måttet, på sammanhanget, på proportionen.
Man talar oupphörligt om framåtskridandet,
men hvad mig beträffar, så erkänner jag ej
något framåtskridande under andra vilkor än
dem jag nyss angifvit. I mina ögon är fram-
åtskridandet en förening, ett sammanhang, en
harmonisk gång af de delar, hvilka utgöra
det hela. Om en af delarne går framåt, lem-
nande de öfriga efter sig, så är sådant icke
något framsteg, det är raka motsatsen. Det
är ej någon tillväxt i helsa, det är en sjuk-
dom. Om t. ex. en menniskokropp skulle i
allt öfrigt stanna i växten och afmagra, på
samma gång näsan ensam blefve allt längre
och längte, kunde man väl säga, att en sådan
menniskas organism befunne sig i framåtskri-
dande? Det är detta mått, detta sammanhang,
denna proportion, denna harmoni, som man
ständigt förgäter, och detta är orsaken, hvar-
före värt påstådda framåtskridande till en stor
del är ett falskt framåtskridande, och ganska
ofta ett tillbakaskridande. Med ett ord, då vi
tala om framåtskridande, så förstå vi väl tyd-
ligen härmed menniskans framåtskridande, men
det är just . detta, som man tyckes glömma,
och deremot anse framåtskridandet såsom nå-
gonting för sig, såsom en varelse su! generis,
som det gäller att få i gång, menniskan må
nu följa. med eller icke. Men det är ej så;
det är menniskan, som måste gå framåt, och
menniskan eger trenne hufvudegenskaper: hon
är känslig, hon är förnuftig, hon är sedlig.
Det är i alla dessa,tre egenskaper på en gång,
som hon bör gå framåt, Och för min del
DR MI
2 2 Dahl a MKR