, GCD DO Sept, Utrikes RHorrespondens, (Från Aftonbladets korrespondent.) Paris den 28 Augustis Här har under fjorton dagars tid varit en sådan brist på nyheter, på intresse i hvad som rörer våra franska förhållanden, att jag förgäfves sökt efter ett ämne till korrespondens, och ännu i dag befinner jag mig uti samma förlägenhet. Det råder en viss tomhet i händelserna, i id6erna, i allt. Kannstöparne ha skingrats. Tidningarne ha ögonskenligen strandat på det torra. Sigcle, Constitutonnel, Univers fortfara visserligen att gräla på hvarandra, men utan verklig inspiration och värme. Deras värjor vidröra snarare, än korsa hvarandra, och deraf utgå inga elektriska gnistor, som kunna meddela sig åt åskådarne. Ailt detta tyckes stå i sammanhang med det förslappaade i denna blöta och fuktiga temperatur, som efterträdt den tropiska hetta, hvaraf vi under några veckor plågades. Nyttans män synas ensamt ha bibehållit någon energi, och de begagna den i politiskt afseende döda årstiden för att återföra oss till frågan om kött och bröd, och de ha verkligen ej haft synnerlig möda att förmå oss att gå in på deras sats. Den utgör för ögonblicket Frankrikes, ja hela verldens bekymmer, och Försynen låter vår mensklighet erfara den förödmjukelsen att nödgas inse, huru den, så begifven på medel att kunna lyfia sig, likväl i främsta rummet måste tänka på utvägar att kunna lefva. Akerbruket har denna omständighet att tacka för en nyväckt uppmärksamhet, hvaröfver man ej kan annat än lyckönska sig. Det är på magarnes tillstyrkande, som sinnet för det ädla yrket börjat återlifvas. Tidningarne lofsjunga detsamma, dess renhet och behag. Pennor, hittills endast helgade åt industrien, ha nu förbyttes till herdestafvar. O nimium fortunatos agricolas! och j, spekulatioRens, industriens varulfvar. gån nu att varda fårl — se der ungefär temat. Men man har stort skäl att befara, det ulfvarne förblifva ulfvar som tillförene, och fåren får. Augustus kände ock på sin tid behofvet att återföra romarne till kärleken för det landtliga, och Virgilius diktade sina ljufliga Georgica; men hvad skulle väl nu Georgica, så ljufliga de än månde vara, kunna uträtta emot börsen och hela dess tillbehör? Det är emellertid en sanning, att några oskuldsfulla själar, några unga personer ge vika för dagens agronomiska riktning, eller om man så vill predikan, och att det fins mer än en af mina bekanta, hvilken, i stället för att köpa börspapper, eller bli advokat, notarie, läkare, har beslutat sig till att köpa jord, välförståendes för att der anlägga verkstäder; men det ligger i alla fall för ögonblicket någonting landtligt i affären, steget är ändå gjordt. En förening mellan jordbruket och industrien utgör ju, jag bar sagt det, det stora problemet för vår tid, och särskilt för det nuvarande Frankrike. Detta problem berör alla förhållanden. Ekonomiskti sin utgångspunkt, är det likväl egentligen moraliskt och politiskt. Det är visserligen ej olösligt, men för att kunna lösa detsamma fordras verkligen något helt annat än tidningsartiklar och idylliska skildringar öfver den lycka man njuter på landet. Det är icke genom att koncentrera -ailt i Paris, det är icke genom att — såsom man under förra regimen uteslutande gjort — gifva inflytande, anseende, utmärkelser endast åt penningdryga industriidkare, det är icke genom att i statens medelpunkt underhålla en omätlig härd för spekulationen, det är icke genom att utveckla lyxen i allt mera växande proportioner och förläna densamma allt mäktigare retelser, som man kan locka fransmännen till ett lif af arbete och jorduppodling. Emellaa villans lefnadssätt och bondgårdens ligger ett omätligt svalg. Börsen är i och för sig en god sak, så ock industrien och lyxen; men här, likasom i allt annat, beror allt på måttet, på sammanhanget, på proportionen. Man talar oupphörligt om framåtskridandet, men hvad mig beträffar, så erkänner jag ej något framåtskridande under andra vilkor än dem jag nyss angifvit. I mina ögon är framåtskridandet en förening, ett sammanhang, en harmonisk gång af de delar, hvilka utgöra det hela. Om en af delarne går framåt, lemnande de öfriga efter sig, så är sådant icke något framsteg, det är raka motsatsen. Det är ej någon tillväxt i helsa, det är en sjukdom. Om t. ex. en menniskokropp skulle i allt öfrigt stanna i växten och afmagra, på samma gång näsan ensam blefve allt längre och längte, kunde man väl säga, att en sådan menniskas organism befunne sig i framåtskridande? Det är detta mått, detta sammanhang, denna proportion, denna harmoni, som man ständigt förgäter, och detta är orsaken, hvarföre värt påstådda framåtskridande till en stor del är ett falskt framåtskridande, och ganska ofta ett tillbakaskridande. Med ett ord, då vi tala om framåtskridande, så förstå vi väl tydligen härmed menniskans framåtskridande, men det är just . detta, som man tyckes glömma, och deremot anse framåtskridandet såsom någonting för sig, såsom en varelse su! generis, som det gäller att få i gång, menniskan må nu följa. med eller icke. Men det är ej så; det är menniskan, som måste gå framåt, och menniskan eger trenne hufvudegenskaper: hon är känslig, hon är förnuftig, hon är sedlig. Det är i alla dessa,tre egenskaper på en gång, som hon bör gå framåt, Och för min del DR MI 2 2 Dahl a MKR