AKADEMT-KAMRATERNA. ). DIC KE NS. Efter frukosten skyndade Arthur till byn. Den druckne skomakaren höll på att förvärfva ökad rätt till denna benämning, och låg mållös uti sin säng, med ett bandage om pannan, som någon slagit sönder förliden natt. -Den forlön Winnington betalat honom för sina saker var skuld till haus hjelplösa tillstånd. Der fanns ingen annan häst eller vagn uti byn, hvarföre Arthur, förtretad. och missbelåten, återvände, stoppade en skjorta i hvardera rockfickan och begaf sig till fots till Hawsleigh. Han kom dit kl. 1. Postvagnen hade afgått kl. 10. Skomakaren hade noga anbefalt föraren att transportera Winningtons saker till Exeter, och som han endast färdades fyra mil i timman och emellanåt dröjde på vägen, brydde han sig ej om att vänta på sin passagerare, hvilken troligen skulle hinna upp honom ett par mil derifrån och intaga sim plats då han blef trött. Der fanns intet transportmedel i Hawsleigh nog snabbt att upphinna en vagn, som färdades till och med så långsamt som fyra mil i timman med tre timmars försprång. Och en gång väl på väg till Exeter, var det ingen möjlighet för Arthur att nöja sig med en så långsam färd. Den skulle föra honom till London på litet mer än fem dagar. Arthur upptäckte likväl, att en forvagn skulle kl. 3 afgå till Oakfields by, 12 mil framåt på vägen till Exeter. Han var i en sådan ifver och oro att komma af, att det var honom olidligt att stanna stilla; ocheHurä han visste att han ej skulle komma i verkligheI Se Aktonkladet n:x 203, 206 och 207. Nä