AKADEMT-KAMRATERNA. ).
DIC KE NS.
Efter frukosten skyndade Arthur till byn. Den
druckne skomakaren höll på att förvärfva ökad
rätt till denna benämning, och låg mållös
uti sin säng, med ett bandage om pannan,
som någon slagit sönder förliden natt. -Den
forlön Winnington betalat honom för sina sa-
ker var skuld till haus hjelplösa tillstånd.
Der fanns ingen annan häst eller vagn uti
byn, hvarföre Arthur, förtretad. och missbelå-
ten, återvände, stoppade en skjorta i hvardera
rockfickan och begaf sig till fots till Hawsleigh.
Han kom dit kl. 1. Postvagnen hade afgått
kl. 10. Skomakaren hade noga anbefalt fö-
raren att transportera Winningtons saker till
Exeter, och som han endast färdades fyra
mil i timman och emellanåt dröjde på vä-
gen, brydde han sig ej om att vänta på sin
passagerare, hvilken troligen skulle hinna upp
honom ett par mil derifrån och intaga sim
plats då han blef trött.
Der fanns intet transportmedel i Hawsleigh
nog snabbt att upphinna en vagn, som fär-
dades till och med så långsamt som fyra mil
i timman med tre timmars försprång. Och
en gång väl på väg till Exeter, var det in-
gen möjlighet för Arthur att nöja sig med
en så långsam färd. Den skulle föra honom
till London på litet mer än fem dagar.
Arthur upptäckte likväl, att en forvagn
skulle kl. 3 afgå till Oakfields by, 12 mil fram-
åt på vägen till Exeter. Han var i en så-
dan ifver och oro att komma af, att det var
honom olidligt att stanna stilla; ocheHurä han
visste att han ej skulle komma i verklighe-
I Se Aktonkladet n:x 203, 206 och 207.
Nä