slog sin arm om hennes lif och antog plöts-
ligt Arthur Haynings gestalt. Båten tycktes
skaka sina vingar och flyga hastigare fram.
Winnington försökte att simma fram till den,
men han kunde ej, Fram flöt båten; dess
glittrande bugter svängde framför hans ögon,
de rörde vid honom, tryckte ned honom, han
kände kölen gå öfver sitt hufvud, och bort,
bort, allt längre bort fördes han, och då han
blickade upp, såg han intet mer än båten öf-
ver sig. Allt var mörkt för honom, ty kö-
len stod ständigt mellan honom och vätten-
ytan, och likväl hörde han ännu alltid den
amla tonen ljuda. Det var-en melodi, som
fans kusin Lucy brukade spela: Men allt ef-
ter som han nedsjönk djupare i det mörknande
vattnet, bortdog den; allt blef tyst, Plötsligt
hörde ban ett skrik, och såg Ellen kämpan-
de med vågorna. Han kastade sig mot henne
med utsträckta armar, — och slog omkull
ljuset, som han lemnat qvar på bordet bred-
vid sin säng:
TREDJE KAPITLET.
Winningtons besök på herregården blefvo
allt längre, ju närmare det led till hans at-
resa, Tidigt på morgonen passerade han byn
och inträdde i det förfallna huset, derifrån
han åter utkom åtföljd af Ellen, för att fort-
sätta deras botaniska eftersökningar bland kul-
larne? Hade han väl någonsin förtäljt henne
om något annat mål, hvarefter han äfven sträf.
vade. Hade han väl helt formligt gått till
hennes far, såsom det är anbefaldt uti Vä
ledning för trogna älskande, och anhållit
hans tillstånd, att egna sin byllnivg å
tern? Hade han för den omtä
nen utredt sina affarers tillstånd,
enskommit omi den summa, som under äkten
skapet skulle tillfalla Ellen såsom nålpenningår
och såsom lifränta i händelse af hans död?