STUK HULB, den 2 Sept.
Svenska Tidningen yttrade nyligen, att det
visserligen är sant, att de af indelta befölet,
som sjelfve förvalta sina boställen, haft ej så
obetydlig inkomst genom de höga spanmåls-
prisen, men att desse utgöra icke mera än en
fjerdedel af hela indelta armåns befäl.
Enligt C. Grills bok om indelningsverket
är förbållandet emellan indelningshafvare .och
icke- indelningshafvare vid indelta armåns öf-
ver- och underbefäl ungefärligen följande, nem-
ligen: vid kavalleriet förhålla s:g de förre till
de senare som 20: 10 och vid infanteriet som
9: 10. Häraf är klart, att åtminstone hälften
af befälet kan anses som boställsinnehafvare,
och bland dessa äro alla de största löntagarpe,
såsom regementschefer, majorer och kompa-
nichefer, då inberäknade. Huru Svenska Tid-
ningen kan veta, hvilka af. alla dessa som
sjelfva förvalta eller icke förvalta sina bo-
ställen, känna vi ej och anse det också
helt och - hållet: likgiltigt, emedan staten
ej kan rå för att desse senare herrar af-
stå en gifven vinst åt sina arrendatorer. Huf-
vudsaken är, att tillgång till en sådan vinst
förefunnits, fastän den. ej begagnats af dem
det vederbort; och detta förhållande är i all-
mänket ett grundfel; som -genomgår hela det
nuvarande aflöningssättet. vid indelta armån,
nemligen : att stora befintliga resurser gifva de
minsta möjliga resultater. Indelningarne gifva
nemligen icke, hvarken i indelningshafvarens
eller hans arrendators hand; på långt när den
atkastning de borde och kunde gifva, i fall
disponenten visste, huru lång tid han kunde
kalla denna jordlapp sin, ty då behöfde har
ej, som nu, rygga tillbaka för omkostnader.
hvilka, nedlagda på jorden, inom den be-
stämda besittningstiden skulle betala sig ge-
nom en mångdubbel produktion. De vid 1833
års lönereglering på 30 år utarrenderade boö-
ställen gifva, öfver hufvud taget, icke heller
en tredjedel af den inkomst de borde och kunde
gifva. Det var nexligen ett stort misstag att
utarrendera dessa boställen på 30 år. Ingen
enskilt: man, som af sin egendom vill: hafva
den största möjliga vinst, utarrenderar den
på så lång tid som 30 år. Både jorden och
penningen undergå under en dylik tidrymd
allt för stor förändring i värde att kunna be-.
räknas med någon sannolikhet, och som denna
vexling sedan 1833 utfallit helt och höllet
till jordens fördel, så kan man, utan att träda
sanningen för nära, påstå att de personer,
hvilka strax. efter sistnämde års löneregle-
ring arrenderade mMilitieboställen, undfått sin
besittningsrätt till desamma för en verklig
spottstyfver.
ä.Då således både indelningarne och de ut-
arrenderade boställena icke på långt när af-
kasta, hvad dessa jordlappar som enskilt egen-
dom skulle göra, men icke desto mindre be-
reda betydliga öfverskott dels åt sina indel-
ningshafvare, dels åt löningsfonden, eå må-
ste väl detta bevisa, att indelta armeån inom
sig besitter stora tillgångar i och för en lö-
neförbättring. I vår tanke äro dessa tillgån-
gar så stora, att de rätt begagnade väl
skulle förslå till en lämplig löneförhöjning
utan behof af vidare tillskott från statens sida.
Man föreställe sig till exempel, att alla in-
delta armån tillhörande boställen i detta nu
kunde utarrenderas på 10 eller 12 år. (Vi
antaga denna tidrymd såsom lämpligast för
att af jorden kunna draga största vinsten, eme-
dan arrendatorn då har nog tid på sig att
göra förbättringar i åkerbruket, liksom för
att af desamma skörda vinsten. Med nuva-
rande fikande efter jord och begär att idka
åkerbruk är det högst troligt att, åtminstone i
Skåne, Bohuslän, Skaraborgs län, Dalsland,
Nerike, Vestmanland, Upland,; Södermanland,
Östergötland och Kalmar. län, arrendesum-
morna skulle 3 å 4 gånger öfverstiga .nuva-
rande taxeringsvärden och arrendebelopp. Då
man tager gällande prisstegring å annan jord
i tillbörligt- betraktande samt desslikes besin-
nar, att till och ned irnideltingshafväre; som