FE TE BREES STO YST OEDvR STYV BSEEBESERSI Sö
det fria ordets. tolkar, har, under hela min lefnad,
föresväfvat mig såsom skriftställare-verksamhetens
värdigaste kallelse, såsom tryckfrihetens slutmål.
Med dessa höga begrepp om pennans mäkt och pen-
nans pligter; kunde aldrig för, mig en,tidningsutgif-
vares yrke, till.sin natur syhas lågt, utan upphöjdt.
Men då jag såg detta yrke ofta i de uslaste händer,
och derföre föraktadt med ed känsla, stegrad till
äfsky; hörde med hån påstås, att så måste vara, och
att.en hvar deraf. skulle besudlas till karakten, sjunka
i altmännelig aktning, ock att äfven den bäst skurna
penna skulle i denna tjenst snart blifva slö och sud-
dig, — då väcktes hos: mig tidigt den, jag kan väl
säga, dristigal tanke, att på försök egna mig åt ett
i förakt fallet yrke, om hvars värde för mitt fäder-
neslands väl jag på det lifligaste var öfvertygad.
Men hinder af alla slag reste sig mot utförandet af
denna tanke; till dess åren sade mig, att det snart
skulle vara för sent, då jag beslöt att tillrycka mig
någon kraft, besegra hindern och ställa mig,som an-
svarig utgifvare, i spetsen för ett tidningsföretag.
Derföre kunde jag i min första anmälan till all-
mänheten yttra, att lyftandet af tidningspressens
värde vore denna tidnings främsta ändamål, dess
hufvudsyfte, som för mig stod öfver alla andra po-
litiska ändamål:
Ty i min ställning öfvergifver man icke angenäma
förhållanden, för att inkasta sig i ett vidtutseende,
mödosamt, ansvarsfullt och dertill fullkomligen lön-
löst företag, utan att vara ledd af en värmande ide,
utan att ega ett högre, sjelfbelönande mål. Skulle
jag hafva velat gifva ett, namn, icke utan all för-
värfvad heder i mitt egentliga kall, till spillo, för
art tjena makter, som våra lagar förneka och vårt
samhällsskick icke känner eller. icke vill känna: en
för fölkfriheten vådlig regeringsmakt; en aristokrati,
som vårt land icke eger, som jag åtminstone icke
sett till, hvarken i god eller dålig mening; något po-
litiskt partiintresse, som man, i brist på något namn
för. fiågon sak, nödgats gifva ett spenamn?
Jag har trott mig, vid detta tillfälle, kunna och
Köra: åberopa mitt vid tidningens början tillkänna-
gifna hufvudsyfte, såsom en väsentlig grund, för be-
dömandet af min verksamhet. Må det tillåtas mig
att; till samma ändamål, likaledes här erinra om öf-
riga af mig då apgifna syften,
Jag yttrade mig vilja ådagalägga, att man kan i
allmänhet tillhöra den konservativa eller upprätthål-
lande samhällsåsigten, utan, att derföre motarbeta
samhällets fortskridande i upplysning, i nationalmed-
vetandets utbildning, i samhällsformernas förbättring,
i andlig och materiel förkofran. Intet ord, stridande
mot denna tanke, har af-inig någonsin blifvit yttradt.
Jag upprepar hvad då sades: Hvar och en, som med
upplyst vett påyrkar samhällets vårdande, måste, drif-
ven af förnuftets lag, önska dess fortgående förbät-
tring. Det är ur denna synpunkt vi begära att blifva
dömde efter Bvad vi göra-och låta, icke efter hvad
om oss kan komma satt diktas..-
Genem denna, uppfattning och framställning af den
samhällsvårdande åsigten har jag önskat att bringa
den konservativa saken och benämningen till samma
heder i vårt länd, som den redan eger i andra upp-
lysta länder, så att man ej behöfde blygas derför,
utan kunde med upprätt hufvud bekänna sig till
denna åsigt, och icke nödgas hissa en liberal, flagg,
för, att blifva erkänd som en ärlig seglare på cffent-
lighetens haf.
Ty det är en oomkullstötlig politisk sanning, att
den samhällsvårdande, konservativa eller historiska,
åsigten först tillsammans med den samhällsförbättran-
de, liberala eller rationella, bildar de tänkesätt, efter
hvilka ett friskt statslif regleras; att hvardera för
sig är en ensidighet; den förra, ensam, syftar till
ett sådant samhällets stillastående, att det stelnar,
liksom den senare, ensam, till en sådan rörelse, att
det störtar. Den förra bildar en förlamning i stats-
kroppen, lika förderflig, som den senares febertill-
stånd är vådligt. Rörelsens och återhållandets mot-
satta krafter, såsom angelägna, såsom nödvändiga för
det ordnade lifvet, äro en stor och allmän lag, som
filosofien bekänner, som naturvetenskaperna hylla,
som politiken måste antaga, och som icke borde kunna
vara en hemlighet för dem, som uppträda att under-
dervisa ett folk om dess rättigheter och dess skyl-
digheter.
Aktning för den liberala sambhällsåsigten, liksom
för dem, hvilka företrädesvis till densamma sig be-
känna, har af mig städse blifvit visad; har den blif-
vit någon gång för nära trädd, så har det skett af
misstag, som jag beklagar och ogillar.
I följd af dessa tänkesätt har jag många gånger
frånkänt tidningen egenskapen och förbindelsen att
vara ett visst partis organ, i den mening detta ord
vanligen fattas, att nemligen uteslutande arbeta för
den ena eller konservativa samhällsåsigten. Jag kunde
icke, ville icke heller göra detta. Som jag tror, har
det också skett till nämda samhällsåsigts rätt för-
stådda eget bästa.
Derföre lofvades också, att tidningen icke skulle
låta egna åsigter tillskansa sig all yttranderätt i
bladet och följa det då vanliga missbruket att un-
dertrycka eller lägga hinder för författares väg till
allmänheten.
I öfverensstämmelse härmed har den förmätna af-
sigten, att vilja motarbeta någon viss tidnings sprid-
ning, städse af mig ;blifvit förnekad. Deremot har
jag lifligt bemödat mig om att minska de tidningars
inflytelse, hvilkas riktning jag ogillat, samt allmänhe-
tens till dem satta öfvervägande förtroende.
Svenska Tidningen lofvade aldrig att af grundsats
blifva hvarken ministeriel eller oppositionstidning,
utan förbehöll sig att yttra sin egen öfvertygelse om
allmänna åtgärder. Det yttrades: Tidningen vill
lemna styrelsen sitt stöd, då hon går i den riktning,
vi tro öfverensstämma med fosterlandets verkliga be-
hof och välfärd. Den ämnar ogilla och motarbeta
henne, då hon lemnar denna bana. Tidningen har
med glädje ofta funnit skäl till det förr.; men då
bon ej kunnat finna det, har hon icke dragit i be-
tänkande att yttra sin mening, på det sätt hon trott
bäst lända till att göra den hörd och aktad.
Dessa voro i korthet de grundsatser, med hvilka
jag uppträdde, och som jag sökt följa, der icke fel i
omdömet eller förbiseenden i obevakade ögonblick
föranledt mina misstag. .
De äro de grundsatser, med hvilka jag stått och
står inför politiske vänner och politiske vedersakare,
lugn, men icke likgiltig för någonderas fördomsfria
dom:
DE äro) samma grundsatser; som: jag önskar. och
hoppas fortfarande skomma att i bladet råda. Utan
säkerhet om, att min efterträdare skulle hafva om-
döme att inse dessa grundsatser och förmåga att upp-
rätthålla dem, liksom den bästa-viljå dertill, skulle
jag icke till honom ;kunnat öfverlåfa deras vård. Han
är okänd, men hans goda penna skall icke länge låta
honom blifva det.
Jag har att tacka för den. stora välviljä och det
dyrbara förtroende, som från så många aktningsvärda
båll lemnats mig; samt det lifvande erkännande af
mina bemödanden och någon gång: af min. pennas
förtjenst, som blifvit mig, långt öfver min förväntan,
lemnadt från dem, som i vårt land stå högstiveten-
skap och litteratur. -
Mid varrha erkänsla egnas de författare, de ypper-
hga pennor, som till mitt förfogande stält de. värde-
fullaste bidrag, och för hvilka jag ej sällan fått åt-
njuta författareäran.
. Slutligen bar jag ätt offentligen betyga min tack-
semhet till den redaktionspersonal, af hvars biträde
jäg blifvit understödd. En tidningsutgifvare arbetar
till det mesta med andras händer, och enligt våra
tryckfrihetslagar hafva desse hans både litterära och
medborgerliga heder dagligen i sitt våld. Heder då
åt dem, som med omdöme och nit vårdat min!
MEESE ASENEE
Fäktningen med riffpiraterna.
Breslauer Zeitung meddelar en utförligare
m-807 pot pet. baret fött 1 PAR JNGER ön rg FR NER br tr RE RS REA TA
NR AA: by mh i a AA
-
BID ))0R ÖTÄTADAD0XM a