ten besvärad, sade henne tusende dumheter, och man såg tydligt af hela hans sätt, att han ville knyta ett samtal för att undvika ett annat. Hvad Henriette vidkom, så var hennes hållning ej det ringaste tvetydig, hon var synbart vid dåligt lynne. Om läsaren händelsevis skulle vilja veta hvarföre, så kunna vi upplysa honom derom. Sedan någon tid hade Henriette återtagit sin plats i konungens gunst, och tack vare Henriks svaghet och hans älskarinnas slughet, hade sakerna småningom ånyo börjat gå sin förra gång. Marie Touchets dotter hade på det mest sinrika sätt återknutit de gamla förhållandena, och Gabriella dEstråes för detta älskare hade fogat sig deruti lika godvilligt som om han ej haft det minsta skäl att nägonsin upplösa dem. i Emellertid hade den unga flickan aldrig gjort en en-a häntydning på de förflutna händelserna, el!er med ett enda ord vidrört den storm, för hvilken hennes rival fallit ett offer; och konungen, som naturligtvisicke ville vara sämre än Henriette, hade följaktligen ej heller i ringaste mån efterfrågat detaljerna vid ett visst möte, som hahs älskarinna skänkt en obehörig i Fontainebleau — ett möte, hvars olyckliga resultat ännu tyngde på hans samvete. Följden af denna ömsesidiga förbehållsamhet var att fröken dEntragues i intet hänseende kunde ana, det konungen ej ansäg henne för den personifierade kyskheten, och att Henrik utan invändning emottog sin rfoll af Jättsinnig älskare med alla dess fördelar, det vill säga att han lefde för minuten, njöt af ögonblicket och behöll sina tankar och Sitt hjertä helt och hålet fria; . DEntraguerna voro öfvertygade om att Henrik i hela sitt lif ej varit bunden med stadigare band, hofvet trodde som de, och