ten besvärad, sade henne tusende dumheter,
och man såg tydligt af hela hans sätt, att
han ville knyta ett samtal för att undvika ett
annat.
Hvad Henriette vidkom, så var hennes håll-
ning ej det ringaste tvetydig, hon var syn-
bart vid dåligt lynne.
Om läsaren händelsevis skulle vilja veta
hvarföre, så kunna vi upplysa honom derom.
Sedan någon tid hade Henriette återtagit
sin plats i konungens gunst, och tack vare
Henriks svaghet och hans älskarinnas slughet,
hade sakerna småningom ånyo börjat gå sin
förra gång. Marie Touchets dotter hade på
det mest sinrika sätt återknutit de gamla
förhållandena, och Gabriella dEstråes för detta
älskare hade fogat sig deruti lika godvilligt
som om han ej haft det minsta skäl att nä-
gonsin upplösa dem. i
Emellertid hade den unga flickan aldrig
gjort en en-a häntydning på de förflutna hän-
delserna, el!er med ett enda ord vidrört den
storm, för hvilken hennes rival fallit ett offer;
och konungen, som naturligtvisicke ville vara
sämre än Henriette, hade följaktligen ej hel-
ler i ringaste mån efterfrågat detaljerna vid
ett visst möte, som hahs älskarinna skänkt en
obehörig i Fontainebleau — ett möte, hvars
olyckliga resultat ännu tyngde på hans samvete.
Följden af denna ömsesidiga förbehållsam-
het var att fröken dEntragues i intet hän-
seende kunde ana, det konungen ej ansäg
henne för den personifierade kyskheten, och
att Henrik utan invändning emottog sin rfoll
af Jättsinnig älskare med alla dess fördelar,
det vill säga att han lefde för minuten, njöt
af ögonblicket och behöll sina tankar och Sitt
hjertä helt och hålet fria; .
DEntraguerna voro öfvertygade om att
Henrik i hela sitt lif ej varit bunden med
stadigare band, hofvet trodde som de, och