STOCKHOLM, den 15 Ang. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 11 Augusti 1856. Redan nu åter en skandal! Hertig Wilhelm af Mecklenburg, född 1827 och broder till regerande storhertigen, är hjelten deruti. Man vet, att hertigen, en ifrig ledamot af jockeyklubben, spelade sin roll i de tilldragelser, som föranledde Hinckeldeys duell. Han förlorade en ganska betydlig summa till en f.d. officer, Heydebrand, ät hvilken Ryssland,som beskyddar hertigen såsom en slägting, derföre måste utfästa en pension. Vidare figurerade hertigen i doktor Vehses process. Denne hade i sin Geschichte der kleinen deutschen Höfe seit der Reformation, som utgör ett slags bihang till hans större verk, påstått, att hertigen, för att förföra en ung flicka, låtit i hemlighet viga sig vid henne. Denna olyckliga skulle sedan för bedrägerb ha blifvit dömd till tukthusstraff. Vehse, anklagad för lögnaktiga uppgifter, kunde icke bevisa sjelfva saken och dömdes till sex månaders fängelse, hvilket straff han ännu aftjenar: Denne hertig Wilhelm af Mecklenburg har nu för vexelskulder hastigt måst lemna Berlin: Man säger, att han förut begärt afsked från sin plats såsom major i preussiska gardeskåren. Han har begifvit sig till-Petersburg.. Berlinertidningar förmäla, utan att bli vederlagda, att ett ombud för prinsen hitkommit för att erbjuda kreditorerne. 40 procents ackord. Man har i saken velat se ett slags Nemesis för Hinckeldeyduellen, ehuru visserligen en tämmeligen mild. En anekdot föranleder mycken munterhet. Hertigen skall nemligen såsom barn en gång ha druckit för myöket ur sin ammas bränvinsflaska och derigen .m kommit i medvetslöst tillstånd. Berlinarne kallade honom derföre Prinz..Schnaps. Nu ville onda tungor veta, att han sökte vinna den sköna dansösen Marie Taglionis tyckey men hos benne hade han en lycklig medtäflare i den rike bryggaren Bier, som låtit bygga sig ett mycket praktfullt hus vid Leipzigerplatz bredvid prins Adalberts palats. För någon tid sedan skall Bier ha skilt sig vid Taglioni. Nu bar också prinsen försvunnit. På detta anspelar sista Witzet i gårdagens Kladderadatsch. Den arma! Om Bier och, Schna förderfvas för en, så är detta en så stor olycke att vi ej ha hjerta att drifva gäck dermed: — Detta berlinerwitz förtjenar dock att förklaras för den utländske-läsaren, och det synes oss som om detta lilla, men karakteristiska drag kompletterar den bild af det potsieka lifvet, som jag önskade framställa ör er. Tidningarne förmäla, att vid slutet af Jul två andra adliga officerare vid gardesregementet skaffat sig permission: till en liten resa. De hafva icke kommit tillbaka, utan begifvit sig till Amerika, och lemnat efter sig 35,000 thaler skölder. Man har af konsideration för de familjer, som: de tillhörde, icke vidare förföljt dessa desertörer. Denna tilldragelse skall ha föranledt Berlins polispresident lir von Zedlitz att resa till Hamburg, der han nyligen varit. En öfverenskommelse skall .vara träffad att genom de båda polismyndigheternas närmare förbindelse bättre kunna förfölja dylika flyktingar. Det är blott önskligt, att öfverenskommelsen icke måtte gå ut på att endast ha de borgerliga flyktingarne i ögonsigte. Men det ligger i naturen af sådana skildringar, att de ibland måste för läsaren framställa ytterst komiska, ibland åter tragiska företeelser. Vi hafva i slutet af sistlidne månad lidit en förlust, hvars betydelse ett ofrivilligt litet afbrott i min korrespondens i förra veckan hindrade mig att genast för er skildra. Den 23 Juli dog i Königsberg uti en ålder af 83 år förre öfverpresidenten von Schön. Finansråd för Ostoch West-Preussen sedan 1806, statsråd och regeringsråd i Gumbinnen (provinsen Preussen) år 1809, arbetade han under dessa tider af Preussens förnedring med Stein och Hardenberg på landets återupplyftande genom kraftiga reformer. Agrarlagstiftningen och statsordningen af 1808,som junkrarne nu hålla på att åter utrota, voro skapelser af hans vishet. Från 1824 till 1842 innehade han öfverpresidentsembetet iprovinsen Pceussen, sedan 1840 med titel och.rang af statsminister. Men redan 1842 lemnade han, fri från töma förhoppningar, statens tjenst och bibehöll blott hedersbefattningen att vara borggrefve i Marienburg. Han valdes sedan 1848 till ledamot i preussiska nationalförsamlingen och bestridde några veckor ålderspresidentplatsen derstädes, men. nedlade snart. åter sitt mandat och lefde sedan i kretsen saf sin familj och sina närmare vänner; Hans lediga tid upptogs likväl af atbeten för Marienburgs återställande, af en högst vidsträckt korrespondens med vår tids betydligaste personer, :en omfattande lektyr på vetenskapens och litteraturens mest olika områden samt af hans memoirers upptecknande. De senares utgifvande skall. vara anförtrodt åt professor... Droysen.i Jena, en af våra lärdaste och tillika populäraste historici. Anmärkningsvärdt är det, att de liberala och demokratiska partierna liksom strida om den hädangångne statsmannen; hvar och en vill taga honom i anspråk för egen räkning, och alla likasom fria till hans -minne. Demokraterna kalla honom en folkets man och; gemensamt med-Stein, Gneisenau och andra välbekanta män, grundläggare, af det stora tidehvarf, som gjorde fria teg fringsgrundsat