STOCKHOLM, den 15 Ang.
Utrikes korrespondens.
(Från Aftonbladets korrespondent.)
Berlin den 11 Augusti 1856.
Redan nu åter en skandal! Hertig Wilhelm
af Mecklenburg, född 1827 och broder till
regerande storhertigen, är hjelten deruti. Man
vet, att hertigen, en ifrig ledamot af jockey-
klubben, spelade sin roll i de tilldragelser,
som föranledde Hinckeldeys duell. Han för-
lorade en ganska betydlig summa till en f.d.
officer, Heydebrand, ät hvilken Ryssland,som
beskyddar hertigen såsom en slägting, der-
före måste utfästa en pension. Vidare figu-
rerade hertigen i doktor Vehses process. Den-
ne hade i sin Geschichte der kleinen deutschen
Höfe seit der Reformation, som utgör ett slags
bihang till hans större verk, påstått, att her-
tigen, för att förföra en ung flicka, låtit i
hemlighet viga sig vid henne. Denna olyckliga
skulle sedan för bedrägerb ha blifvit dömd
till tukthusstraff. Vehse, anklagad för lögn-
aktiga uppgifter, kunde icke bevisa sjelfva
saken och dömdes till sex månaders fängel-
se, hvilket straff han ännu aftjenar:
Denne hertig Wilhelm af Mecklenburg har
nu för vexelskulder hastigt måst lemna Ber-
lin: Man säger, att han förut begärt afsked
från sin plats såsom major i preussiska gar-
deskåren. Han har begifvit sig till-Peters-
burg.. Berlinertidningar förmäla, utan att bli
vederlagda, att ett ombud för prinsen hit-
kommit för att erbjuda kreditorerne. 40 pro-
cents ackord. Man har i saken velat se ett
slags Nemesis för Hinckeldeyduellen, ehuru
visserligen en tämmeligen mild. En anekdot
föranleder mycken munterhet. Hertigen skall
nemligen såsom barn en gång ha druckit för
myöket ur sin ammas bränvinsflaska och der-
igen .m kommit i medvetslöst tillstånd. Ber-
linarne kallade honom derföre Prinz..Schnaps.
Nu ville onda tungor veta, att han sökte
vinna den sköna dansösen Marie Taglionis tyc-
key men hos benne hade han en lycklig medtäf-
lare i den rike bryggaren Bier, som låtit bygga
sig ett mycket praktfullt hus vid Leipzigerplatz
bredvid prins Adalberts palats. För någon tid
sedan skall Bier ha skilt sig vid Taglioni.
Nu bar också prinsen försvunnit. På detta
anspelar sista Witzet i gårdagens Kladdera-
datsch. Den arma! Om Bier och, Schna
förderfvas för en, så är detta en så stor olycke
att vi ej ha hjerta att drifva gäck dermed:
— Detta berlinerwitz förtjenar dock att för-
klaras för den utländske-läsaren, och det sy-
nes oss som om detta lilla, men karakteri-
stiska drag kompletterar den bild af det
potsieka lifvet, som jag önskade framställa
ör er.
Tidningarne förmäla, att vid slutet af Jul
två andra adliga officerare vid gardesregemen-
tet skaffat sig permission: till en liten resa.
De hafva icke kommit tillbaka, utan begifvit
sig till Amerika, och lemnat efter sig 35,000
thaler skölder. Man har af konsideration för
de familjer, som: de tillhörde, icke vidare för-
följt dessa desertörer. Denna tilldragelse skall
ha föranledt Berlins polispresident lir von
Zedlitz att resa till Hamburg, der han nyli-
gen varit. En öfverenskommelse skall .vara
träffad att genom de båda polismyndigheternas
närmare förbindelse bättre kunna förfölja dy-
lika flyktingar. Det är blott önskligt, att öf-
verenskommelsen icke måtte gå ut på att en-
dast ha de borgerliga flyktingarne i ögon-
sigte.
Men det ligger i naturen af sådana skil-
dringar, att de ibland måste för läsaren fram-
ställa ytterst komiska, ibland åter tragiska fö-
reteelser.
Vi hafva i slutet af sistlidne månad li-
dit en förlust, hvars betydelse ett ofrivilligt
litet afbrott i min korrespondens i förra vec-
kan hindrade mig att genast för er skildra.
Den 23 Juli dog i Königsberg uti en ålder af
83 år förre öfverpresidenten von Schön. Fi-
nansråd för Ost- och West-Preussen sedan
1806, statsråd och regeringsråd i Gumbinnen
(provinsen Preussen) år 1809, arbetade han
under dessa tider af Preussens förnedring med
Stein och Hardenberg på landets återupplyf-
tande genom kraftiga reformer. Agrarlagstift-
ningen och statsordningen af 1808,som junk-
rarne nu hålla på att åter utrota, voro skapel-
ser af hans vishet. Från 1824 till 1842
innehade han öfverpresidentsembetet iprovin-
sen Pceussen, sedan 1840 med titel och.rang
af statsminister. Men redan 1842 lemnade
han, fri från töma förhoppningar, statens tjenst
och bibehöll blott hedersbefattningen att vara
borggrefve i Marienburg. Han valdes sedan
1848 till ledamot i preussiska nationalförsam-
lingen och bestridde några veckor ålderspresi-
dentplatsen derstädes, men. nedlade snart. åter
sitt mandat och lefde sedan i kretsen saf sin
familj och sina närmare vänner; Hans lediga
tid upptogs likväl af atbeten för Marienburgs
återställande, af en högst vidsträckt korrespon-
dens med vår tids betydligaste personer, :en
omfattande lektyr på vetenskapens och littera-
turens mest olika områden samt af hans me-
moirers upptecknande. De senares utgifvande
skall. vara anförtrodt åt professor... Droysen.i
Jena, en af våra lärdaste och tillika populä-
raste historici.
Anmärkningsvärdt är det, att de liberala
och demokratiska partierna liksom strida om
den hädangångne statsmannen; hvar och en
vill taga honom i anspråk för egen räkning,
och alla likasom fria till hans -minne. De-
mokraterna kalla honom en folkets man och;
gemensamt med-Stein, Gneisenau och andra
välbekanta män, grundläggare, af det stora
tidehvarf, som gjorde fria teg fringsgrundsat-