inträngde dervid i rummet, tydligt upplysand Pontis orörliga kropp. Espårance ser nu den uppknäpta sid.n rocken och den öfver bröstet uppslitna skjor tan; med girig och darrande hand söker har j under dess i oordning bragta veck, och ut stötande ett vildt skri, höjer han häftigt sir hand öfver den alltjemt knäböjande Leonora l Eländiga! vrålar han, du har stulit me. daljongen; fort, gif mig den tillbaka, eller — Jag dödar digl I ;Speranza! svarade italienskan, ångestfullt omfattande hans knän, jag har den icke mera.n Du ljuger! Nej, man har tagit den af mig. i Du ljuger! Det är Henriette, som gjort det. Espårance spritter till af förskräckelse och smärta; han minns den beslöjade qvinnan, som just vid hans ankomst flytt ut ur huset, och han ryser, ty dessa begge förenade afgrundsandar voro i stånd till allt. Jan, fortfor Leonora, jag ville hafva biljetten, jag erkänner det; men bedragerskan Henriette spionerade på mig; hon upptäckte allt... hon störtade öfver mig och röfvade djerft biljetten ur mina händer. Spring, Speranza, skynda er, återtag detta papper... kanske skall ni ännu kunna upphinna henne. .Leonora! om du ljugit, så frukta min hämd. Vid min själs salighet, jag har talat sanning. i Espårance stötte föraktligt ifrån sig italienskan, som högt gråtande kysste haws händer, och sedan han hårdt tilldragit sitt värggehäng, kastade han bort kappan, hvilken endast besvärade honom, och störtade likt en vansinnig ut på gatan. Den dödsbleka Leonora hade följt honom,