inträngde dervid i rummet, tydligt upplysand
Pontis orörliga kropp.
Espårance ser nu den uppknäpta sid.n
rocken och den öfver bröstet uppslitna skjor
tan; med girig och darrande hand söker har
j under dess i oordning bragta veck, och ut
stötande ett vildt skri, höjer han häftigt sir
hand öfver den alltjemt knäböjande Leonora
l Eländiga! vrålar han, du har stulit me.
daljongen; fort, gif mig den tillbaka, eller —
Jag dödar digl
I ;Speranza! svarade italienskan, ångestfullt
omfattande hans knän, jag har den icke
mera.n
Du ljuger!
Nej, man har tagit den af mig.
i Du ljuger!
Det är Henriette, som gjort det.
Espårance spritter till af förskräckelse och
smärta; han minns den beslöjade qvinnan,
som just vid hans ankomst flytt ut ur huset,
och han ryser, ty dessa begge förenade af-
grundsandar voro i stånd till allt.
Jan, fortfor Leonora, jag ville hafva bil-
jetten, jag erkänner det; men bedragerskan
Henriette spionerade på mig; hon upptäckte
allt... hon störtade öfver mig och röfvade
djerft biljetten ur mina händer. Spring, Spe-
ranza, skynda er, återtag detta papper...
kanske skall ni ännu kunna upphinna henne.
.Leonora! om du ljugit, så frukta min
hämd.
Vid min själs salighet, jag har talat san-
ning. i
Espårance stötte föraktligt ifrån sig italien-
skan, som högt gråtande kysste haws händer,
och sedan han hårdt tilldragit sitt värggehäng,
kastade han bort kappan, hvilken endast be-
svärade honom, och störtade likt en vansinnig
ut på gatan.
Den dödsbleka Leonora hade följt honom,