rancee i denna tunga massa igenkänna sin vän; den stackars gardisten är lyckligtvis icke död . .. endast insomnad, eller afsvimmad ... vinångorna äro betydelsefulla; den olycklige är åter drucken. Esperance upplyfter honom med vämjelse för att lägga honom på en soffa, då plötsligen ett nytt buller låter honom spritta till; en dörr gnisslar på sina gångjern. Espårance lyssnar... en flämtande andedrägt, ungefär två steg ifrån honom, förråder en gömd persons närvaro. Dörren går upp, åter höres frasandet af en klädning, och någonting luftigt, lätt, springer förbi honom och närmar sig snabbt den utåt förstugan liggande försalen. Det var Leonora, som, i hopp att ögonblicket nu vore gynnande, försökte att osedd smyga LD ig ut. 5 Åbna I tänkte Esperance, det finnes då ännu flera foglar i denna bur... men inte skall jag åtminstone låta alla flyga sin kos, innan de visat mig färgen på sina fjädrar. Ögonblickligt släpper han Pontis, sträcker ut handen och fattar tag i en klädning. Han håller således en qvinna. Å Speranza!... nåd! nåd ! skrek italienskan, kastande sig på kni. ss I Leonora! ;.. det är således ett förräderi!... O! jag anade det nästan! utropade Espårance ) med en förskräcklig hjertklappning. Med stadig hand drar han fram Leonora midt på golfvet, hvarefter han hastigt stänger dörren. Hvad har hitfört er? mumlade han doft, och hvarföre ligger Pontis på detta sätt? Som italienskan ej särade ett enda ord, utan endast bårdt omfattade hans knän, slet han sig vildt ifrån henne och sprang emot fönstret, hvars luckor och fönster han med ett kraftigt slag utstötte. Ett svagt månsken