rancee i denna tunga massa igenkänna sin
vän; den stackars gardisten är lyckligtvis icke
död . .. endast insomnad, eller afsvimmad ...
vinångorna äro betydelsefulla; den olycklige
är åter drucken.
Esperance upplyfter honom med vämjelse
för att lägga honom på en soffa, då plötsli-
gen ett nytt buller låter honom spritta till;
en dörr gnisslar på sina gångjern.
Espårance lyssnar... en flämtande ande-
drägt, ungefär två steg ifrån honom, förråder
en gömd persons närvaro. Dörren går upp,
åter höres frasandet af en klädning, och nå-
gonting luftigt, lätt, springer förbi honom och
närmar sig snabbt den utåt förstugan liggande
försalen.
Det var Leonora, som, i hopp att ögonblicket
nu vore gynnande, försökte att osedd smyga
LD
ig ut.
5 Åbna I tänkte Esperance, det finnes då ännu
flera foglar i denna bur... men inte skall
jag åtminstone låta alla flyga sin kos, innan
de visat mig färgen på sina fjädrar.
Ögonblickligt släpper han Pontis, sträcker
ut handen och fattar tag i en klädning.
Han håller således en qvinna. Å
Speranza!... nåd! nåd ! skrek italienskan,
kastande sig på kni. ss I
Leonora! ;.. det är således ett förräderi!...
O! jag anade det nästan! utropade Espårance )
med en förskräcklig hjertklappning.
Med stadig hand drar han fram Leonora
midt på golfvet, hvarefter han hastigt stänger
dörren.
Hvad har hitfört er? mumlade han doft,
och hvarföre ligger Pontis på detta sätt?
Som italienskan ej särade ett enda ord,
utan endast bårdt omfattade hans knän, slet
han sig vildt ifrån henne och sprang emot
fönstret, hvars luckor och fönster han med
ett kraftigt slag utstötte. Ett svagt månsken